onsdag 28 december 2011

Nyårsafton är till för drömmar (v.52 2011)

Det där med nyårslöften. Jag har haft några olika genom åren; inte äta godis, bli bättre på att motionera, sluta bita på naglarna (det var lätt eftersom jag inte bet på naglarna innan), inte skjuta fram saker till sista stund, med mera. Men i år tror jag att jag slopar det där med nyårslöften. Ordet löfte är så hårt, och skapar mest ångest eftersom jag framme i mars-april redan har brutit det många gånger. Så i år tänker jag istället ägna mig åt nyårsdrömmar!

Idén, eller snarare inspirationen fick jag en vanlig eftermiddag på jobbet. Som ur tomma intet stegade en man in i fikarummet och utan att någon direkt uppmanade honom till det började han berätta om sitt liv och sin dröm. Han befann sig väl någonstans i 65-70-årsåldern. Hans historia handlade om hur han hade gått från svetsare till skogsägare och nu hade uppfunnit en ny sorts skogsmaskin som han hade tagit patent på. Ämnen som egentligen inte intresserar mig, men hans engagemang och sätt att berätta fick mig att verkligen spetsa öronen. Det som fascinerade mest var hans brinnande intresse. Övertygelsen om att andra var intresserade av hans liv gjorde honom intressant.

Hans berättelse påminde mig om en kvinna jag hade hört på radion några dagar tidigare. Hon arbetade som kreativitetsforskare. Ett yrke vars existens för mig var okänd. Jag lyssnade bara med ett halvt öra eftersom klyschiga uttryck som att följa sin dröm eller våga gå sin egen väg triggar mina kräkreflexer. Men den här kvinnan verkade veta vad hon pratade om. Hon sa bland annat att det är väldigt lätt att ha en idé eller en dröm, men att genomföra den är destå svårare. Där kände jag igen mig. Det är inte svårt att komma på idéer och ha drömmar, men så fort det kommer till genomförandefasen är det som att en naturlig varningsklocka ringer. Man är så rädd för att göra fel så att det tillslut inte känns värt att ens försöka.

Jag tror att mannen som stegade in i fikarummet främst fascinerade mig eftersom han faktiskt hade gått från dröm till idé och senare till verklighet.

Han hade gått all in i sitt projekt. Kanske kände han att det bara kunde bära eller brista, och om det brast behövde han i alla fall inte grubbla på vad som hade hänt om han inte hade vågat följa sin idé. Det är sällan man utför något och sedan ångrar det.

Så mitt nyårslöfte blir att tillåta mig själv att drömma. Något som inte känns speciellt svårt, men som jag hoppas ska få min kreativitet att flöda. Ibland blir jag stressad över att mina drömmar kan handla om göra färdigt en tavla jag har börjat på, medan andra verkar drömma så stort. Göra karriär, flytta utomlands, bli rik. Men då brukar jag tänka att det är bättre att faktiskt uppfylla några små drömmar än att hela tiden tråna efter något större och missa de små chanserna på vägen. För vem vet kanske är det just ur en liten dröm som uppfylls som en större dröm föds. Drömmar är inte något man föds med det är något man skapar och får på vägen.

Gott Nytt År alla ni som har gjort att en av mina små drömmar, att få skriva, har vuxit till en stor!

onsdag 21 december 2011

En riktigt God Jul (v.51 2011)

Tomten kröp suckandes upp ur hålan under reningsverket där han hade bott de senaste 80 året. Ända sedan ladugården revs och denna byggnad uppfördes hade det då och då runnit mystiska bruna substanser ner för tomtens väggar. Men han var inte den som klagade, fanns det något som höll människorna borta så var det dålig lukt.

Det var två dagar före julafton och regnet strilade ner. Tomten sträckte på sin krumma rygg och såg sig om. För 100 år sedan hade den stora gården med vidsträckta ängar legat där de gråa radhusen nu missprydde det en gång så vackra landskapet. Han muttrade för sig själv, nu för tiden hade människorna inte ens vett på att ställa ut gröt till honom. Det var bättre förr, då visste människorna att det var bäst att hålla sig väl med tomten. Då var han glad och rund och julen var hans favorithögtid. Nu för tiden tänkte människorna bara på sig själva. De flesta verkade till råga på allt tvivla på hans existens. Sånt skitsnack! Han hade levt mer än fyra gånger så länge som de allra äldsta av människorna och så kommer småglinen och påstår att han inte finns.

Tomten vaknade upp ur sina funderingar av en kaskad smutsvatten som vätte honom från topp till tå. Surmulet vred han ur sin gråa luva, de där bilarna hade han svurit långa ramsor över många gånger. De kom i ilfart och såg sig inte om. Att en gammal tomte skulle behöva oroa sig för att bli dränkt så fort han gick utanför dörren var skandal. Han lunkade iväg längs vägkanten. Han behövde inte oroa sig för att någon skulle upptäcka honom. Nutidens människor var alldeles för upptagna med att prata i telefon samtidigt som de körde och matade barn för att notera en liten grå figur i diket.

Han stannade till när han hörde ett skrik. Försiktigt klättrade han upp längs en vissen humleranka för att kunna kika in genom ett fönster. Inne i lägenheten rådde total kaos. På golvet låg en salig blandning av leksaker, skor, kläder och mitt i allt satt ett barn och grät. En kvinna sprang omkring med en damsugare och försökte hitta tomma ytor att rengöra i det stökiga rummet. Samtidigt som hon stressat försökte få barnet att sluta gråta. Tomten hann nätt och jämt hoppa ner från sitt gömställe innan en man plötsligt stormade ut genom dörren. Han verkade upprörd och hoppade in i sin bil och körde iväg med en rivstart. Tomten tyckte synd om det lilla barnet och försökte påkalla hennes uppmärksamhet. Små barn som ännu inte hade fördummats så mycket av sina föräldrars pladder trodde på tomten, och var dessutom bra på att bevara en hemlighet. Flickan tittade upp och tomten vinkade diskret. Han såg hur flickan stelnade till och tveksamt gick fram till fönstret. Han viskade något till henne genom rutan och hon sken upp och sprang iväg.

Tomten gick tillbaka till sin skitiga bostad, men kände sig gladare än vad han hade gjort på länge. Han vaknade tidigt nästa dag. Det var fortfarande grått ute men det kändes kyligare och bilarna som kantade gatan hade ett lager frost över vindrutan. Han tassade bort till den lilla flickans hus. På trappan stod det en tallrik med gröt, precis som hon hade lovat. Han åt långsamt och njutningsfullt. Hon hade läst sina sagor och toppat gröten med honung precis som tomtar vill ha det.

Vid niotiden började radhuslängan vakna och tomten höll sig undan. Det här var den värsta dagen på hela året. Folk skrek och gormade på varandra, julgranar skulle köpas (så fånigt, det var väl bara att gå ut i skogen och hugga sig en), de sista julklapparna skulle inhandlas och sen var det ju all mat som skulle lagas och så den sista städningen. Folk idag hade inte vett på att låta jullugnet infinna sig. Det dagens människor skulle hinna med på tre dagar tog folket förr tre veckor att göra. Då var lugnet prioriterat. Nu för tiden gick folk kurser för att lära sig andas.

Men när kvällen infann sig gjorde så även lugnet. I ren utmattning hade folk äntligen slagit sig till ro. Så var det varje år. Tomten trodde alltid att i år skulle det inte hinna bli någon jul, men på något vis lyckades de, nutidens människor, att få ihop det.

Julafton grydde gnistrande av nyfallen snö. Och i ett av radhusen i det lilla området som en gång varit en stor gårds marker sprang en liten flicka upp ur sängen. Hon var ivrig att se vad som fanns under granen. Där inslagen i brunt papper låg ett paket med en lapp fastknuten i ett snöre. På lappen stod det God Jul från tomten. Hennes föräldrar tittade förvirrat på varandra, ingen av dem kunde erinra sig att de hade köpt ett paket i den formen. Förtjust slet flickan av pappret och skrattade högt när en vacker handsnidad kälke skymtades under pappret. Hon tittade upp. I fönstret satt en liten man med grå luva. Han log för första gången på väldigt länge, och den lilla flickan log lyckligt tillbaka.

Ännu en gång skulle en julafton bli av, och den hade inte ändrats mycket de senaste hundra åren. Den tillhörde fortfarande barn med tindrande ögon.

I kaos är alla en trygg famn (v.50 2011)

Vi hade satt tre alarm, planerat minutiöst och var säkra på att vår plan skulle klaffa. Det var för ungefär 1 och en halv vecka och jag och min vän befann oss i London. På lördagskvällen hade allt packats ner i väskor som på något vis tycktes ha krympt under vår Englandsvistelse. Dessutom satte vi alltså tre alarm på 4.20 för att vara säkra på att vakna tidigt på söndagsmorgonen och ha gott om tid på oss att checka ut, ta tåget till flygplatsen och checka in oss själva och bagaget.

Allt gick som det skulle tills vi kom till Paddington station. När vi stod med hakorna i luften och försökte hitta rätt tåg på den stora svarta tavlan med avgångstider kom plötsligt en kille springande. Han skrek stressat åt oss på svenska att tåget till flygplatsen var inställt. Jag och min vän, två Kindbor i stora London stod handfallna och såg på varandra ett tag. Vad skulle vi göra nu? Till slut beslutade vi oss för att följa efter den stressade svensken som nu hade försvunnit ur sikte. Tyvärr verkade han ha hunnit iväg, men vi hittade ett taxistopp. Vid det här tillfället började jag bli rejält nervös och mitt hjärta bankade hårt i bröstet. Än så länge hade vi gott om tid, men till skillnad från oss rörde sig tiden framåt. Vi insåg att vi skulle vara tvungna att ta en taxi. Vilket inte kändes superroligt eftersom vi hade hört att det var dyrt att åka taxi till flygplatsen och till råga på allt redan hade betalat för en tågbiljett.

En bit ifrån oss stod tre tjejer och verkade även de diskutera hur de skulle göra. Efter ett tag förstod vi att de talade norska. Hallelulja skandinavier! Vi bestämde snabbt att vi skulle dela på en taxi, och så bar det iväg till flygplatsen. Nog för att vi hade lite svårt att förstå vad de sa ibland och att de fortfarande luktade sprit efter vad som verkade ha varit en hård utekväll, men bara det faktum att vi var i samma situation och var från Skandinavien gjorde att vi pratade och skrattade som om vi var gamla vänner.

Det är konstigt det där med hur man tyr sig till människor när man inte är på hemmaplan. Svenskar som är kända för att vara ett ganska asocialt släkte blir helt plötsligt riktigt trevliga individer när de korsar Sveriges gränser. Det verkar som att ju längre hemifrån vi befinner oss desto trevligare blir vi.

  • I Sverige pratar vi inte med folk vi inte känner.
  • Utomlands räcker det i stort sett med att någon kan ett ord på svenska för att ett samtal ska startas.
  • I Sverige tittar man åt ett annat håll när någon som man bara har träffat ett par gånger passerar.
  • Utomlands pratar man med obekanta svenskar som att de är vänner.
  • I Sverige måste man vara nära släkt eller riktigt bra vänner för att sitta bredvid varandra på bussen.
  • Utomlands behandlas en ytlig bekant som en gammal och riktigt god vän

Det är lustigt, men det verkar som att en otrygg svensk är en trevligare person. Vi kom med planet, om det berodde på norskorna eller inte det vet jag inte. Men deras bakfulla norska lindrade min stress. Hade jag träffat dem på en buss idag hade jag inte ens övervägt att sätta mig bredvid dem. Det är så det fungerar. Utomlands gäller inga sociala regler. Längtan efter trygghet och igenkänningsfaktorer tar helt över våra asociala svenska hjärnor!

Alla sätt är bra utom de dåliga! (v.49 2011)

Jag kom precis hem från genrepet i kyrkan inför kröningen av Svenljunga Lucia. Jag känner mig helt varm inombords. Det finns inget som är så stämningsfullt som Lucia.

Ändå är det tyvärr många som tycker att Lucia är en orättvis tradition. Och det är det på sätt och vis, bara en flicka kan stå längst fram med ljus i hår. Som deltagare i ett antal luciatåg tycker jag att det är tråkigt att det inte finns någon bättre lösning än röstning. Oftast är det riktiga eldsjälar som ideellt anordnar Luciafirandet. Därför är det tråkigt att oavsett hur Lucian röstas fram har alltid någon en synpunkt.

Själv har jag varit med om flera olika röstningsvarianter.

I Svenljunga används det mest traditionella sättet. Röstsedlar kan köpas i Svenljunga med
omnejd och alla får rösta hur många gånger de vill. Men det är en liten ort, och har någon en
stor släkt i närheten så kan hon ha förtur.

När jag var med i Sexdregas lucia användes en lite annorlunda metod. För att ingen skulle
kunna rösta flera gånger på samma kandidat så anordnades röstningen i medborgarhuset
under luciakvällen. Luciakandidaterna fick då en efter en vandra upp på scenen med varsin
skylt med ett nummer på. Som någon fröken Sverige light visade jag upp mig i min vita särk. Lite konstigt, men samtidigt hade alla lika stor chans.

En tredje variant stötte jag på under Bäckängsgymnasiets luciafirande. Där användes en sorts representativ demokrati. En liten grupp som hade utsetts till luciajury fick rösta fram Lucian. Det gjorde att många inte ens kände till att det fanns ett Luciatåg eftersom de inte fick vara delaktiga.

Jag kan hitta både fördelar och nackdelar med alla sätt, men en sak är säker. De som bryr sig
minst om vem som vinner och hur röstningen går till är de som deltar i luciatåget. Oavsett
vem som får mest stearin i håret kan jag intyga att alla har lika roligt. Det är kul att sprida
värme och ljus, om jag får lov att vara lite klyschig.

Samtidigt har det blivit bättre. För 60 år sedan när min farmor var ung blev hon utsedd till
lucia på sitt arbete i Länghem. Farmor berättade för mig att på den tiden fick bara blonda och blåögda flickor bli Lucia. Det fanns en flicka som var både duktig på att sjunga och vacker, men
tyvärr gjorde hennes mörka hår det omöjligt för henne att få gå längst fram i ledet. Nu för
tiden skulle en sådan sak aldrig tillåtas, men då gällde andra regler. Att förebilden antagligen var både mörkhårig och brunögd flicka var det ingen som tänkte på.

För några år sedan läste jag en artikel om en kille på en friskola i Karlstad som hade blivit
framröstad till lucia. Men efter trakasserier och påtryckningar från sina så kallade vänner valde
han att hoppa av uppdraget. Trots detta verkar det ändå som att vi har kommit en bit på väg mot en
mer jämställd luciatradition. Nu för tiden får faktiskt även mörkhåriga flickor stå längst
fram i ledet med ljus i hår. Men än så länge är vi inte riktigt redo för en manlig lucia.

Men vem vet, kanske får vi om några år se en manlig Lucia. Bara han har stor släkt kanske det
inte dröjer alls länge!

En ny dag med nya möjligheter! (v.48 2011)

Något av det värsta jag vet är glada människor!

Eller egentligen har jag inget emot glada människor i allmänhet. Men människor som är glada när jag inte är det kan verkligen reta gallfeber på mig.

Eller egentligen har jag inget emot människor som är glada när jag inte har humöret i topp bara de inte är det på morgonen. Det finns inget som retar mig så mycket som morgonpigga människor! Jag är så fruktansvärt morgontrött och jag vill inte veta av någon som helst glädje före klockan 10.00.

Värst av allt är att jag är uppvuxen med folk som alltid har gjort sitt yttersta för att göra min morgon till ett rent helvete. Bara det här att tilltala en människa som uppenbarligen hatar allt som inte innefattar en säng och en kudde är befängt.

Min far har en fäbless för att väcka mig med orden; "upp och hoppa Elin, en ny dag med nya möjligheter står framför oss!" Jag antar att det i mångas öron kan låta både trevligt och upplyftande. Det är det inte! För någon som inte kan tänka sig några möjligheter med dagen utom att möjligtvis vända sig om och somna om igen är det en fruktansvärd mening. Det finns egentligen bara en sak som är värre. Nämligen de personer som ska planera veckan under tiden jag äter frukost. Vem som helst borde förstå att det inte är en bra idé att diskutera veckoschemat med ett monster! Det är här min mor kommer in i bilden. Hon kan glad som en lärka komma in i köket när jag äter frukost och fråga vad jag ska göra på fredag kväll eller om jag kan följa med och handla på onsdag. Det är fruktansvärt! Att kvinnan kan med att stå där klockan sju på morgonen och vara så jäkla glad och till råga på allt försöka planera. Jag blir irriterad bara av att tänka på det.

Det här med morgonhumör delar upp mänskligheten i två läger. Jag är övertygad om att vissa av er förstår mig medan andra tycker att jag verkar vara en djupt störd person. Jag vill inte dementera det senare påståendet men samtidigt fastställa att det inte beror på mitt morgonhumör.

Det här med morgonhumör kan verkligen leda till oerhörda kommunikationssvårigheter. En person som är morgonpigg blir trött på kvällen, lagom tills den morgontrötta har fått upp andan ordentligt. Eftersom de flesta familjer träffas just på morgonen och kvällen är det då familjeplaneringen behöver skötas. Men när de morgonpigga vill planera vill de morgontrötta sova och vise versa. I min familj leder det ofta till att saker som behöver diskuteras helt enkelt aldrig tas upp. Vilket i och för sig inte har lett till något värre än att jag har varit tvungen att bli mer spontan och snabb på att fatta beslut. Men ibland skulle lite planering kännas skönt.

Jag hade fått för mig att det bara var folk i min ålder, alltså så kallade ungdomarna som hade morgontrötthetsproblem i klass med mina egna. Därför kändes det lite extra bra när jag för första gången sov över hos min pojkvän före en arbetsdag. Jag såg fram emot en morgon i mörker och tystnad. En morgon fylld av förståelse!

Därför fick jag en smärre chock när jag brutalt väcktes av en röst som glatt ropade; upp och hoppa Elin! En ny dag med nya möjligheter hägrar!

Jag ville bara dra täcket över huvudet och aldrig vakna igen!

Tänk vad lite julmusik kan göra! (v.47 2011)

Jag vill börja med att be om ursäkt för den eventuella stress som nästa mening kan ge upphov till.

Idag är det precis en månad kvar till julafton!

En månad. Fyra veckor. 30 dagar. 720 timmar att hinna handla julklappar, laga julmat, baka pepparkakor, hugga gran, städa, skriva julkort (mail?), byta gardiner, sätta upp adventsljusstakar, bryta ihop och komma igen. Och mitt upp i allt det här ska man dessutom hålla en lugn fasad, tindra med ögonen och vara så himla lycklig. Det börjar bli lite bråttom måste jag säga, och ännu en gång be er se till mitt inledande stycke.

Julen är på så vis väldigt paradoxal. Samtidigt som den ger många magsår så är det -enligt min mening- den trevligaste traditionen vi har. Är det inte konstigt att något trevligt och mysigt som man längtar efter måste föregås med en jobbig förberedelseperiod? Men ibland känns det som att det är just stressen som gör julen extra fantastisk när den väl infinner sig. Att under julveckan få pusta ut och känna att allt äntligen är i ordning liknar känslan man får efter ett jobbigt träningspass. Detta gäller självklart inte bara jul. De flesta evenemang föregås av en jobbig förberedelseperiod.

Själv har jag sedan i september suttit och tragglat jullåtar. Jullåtar som nu i helgen äntligen ska framföras under julkonserten med Svenljunga Symphonic Band och Likören. Vi har i månader nött in dessa låtar i våra hjärnor så att vi aldrig ska glömma dem. Det har stundtals både varit urbota tråkigt och känts tröstlöst, men jag har varit med förut och jag vet att när det är på allvar och kyrkan är fullsatt då är alla spår av tristess som bortblåsta. Då ger alla allt och ingen av låtarna känns tråkiga. Då har vi en publik som vill komma och lyssna, till och med har betalat för att höra det. Då handlar det om att förmedla en känsla som får publiken att bli lika glada och uppfyllda av låtarna som vi i bandet och kören är.

Jullåtar är speciella. Trots att de spelas år efter år, varje dag under december så blir de aldrig riktigt uttjatade. Andra låtar som spelas om och om igen på radion kan reta gallfeber på mig, men med jullåtarna är det annorlunda. Konstigt nog verkar jullåtar vara det enda som hör julen till som inte på något vis kan förknippas med stress. Snarare tvärt om. Jullåtarna gör att julstressen inte tar över våra liv fullständigt.

Att befinna sig i ett stort köpcentrum några veckor innan jul med människor överallt, barn som skriker, tomtar som skrattar och par som bråkar kan vara en riktig nära döden upplevelse. Men hörs då Tänd ett ljus, Hej mitt vinterland eller Julen är här i bakgrunden så blir helt plötsligt situationen helt annorlunda. Jullåtarna finns för att påminna oss om att vi har något härligt, mysigt och tryggt framför oss, nämligen julen! Och efter två, tre klyschiga jullåtar så kan man till och med se människor som tindrar med ögonen. Tänk vad lite julmusik kan göra!


Arbetslös men trendig (v.46 2011)

Sedan jag tog studenten har jag haft tre jobb. Tre jobb på ett och ett halvt år är inte illa pinkat om jag får säga det själv. Men jag har en vän som tar priset hon har hunnit med att både plugga och ha fyra jobb i tre olika länder dessutom. Är man i min ålder gäller det att inte vara kinkig när det kommer till arbete. Får man ett jobb ska man vara glad. Arbetslösheten är hög.

Det är väldigt spännande att prata med människor man har gått i samma klass som under högstadie- och gymnasietiden och höra vad de gör nu för tiden. Vissa har följt den yrkesdröm de hade, men de allra flesta har valt en annan väg. De började planera för sin framtid efter studenten. När man är 15 år och ska välja till gymnasiet är det få som vet vad de vill arbeta med i resten av sitt liv. Då är det tyvärr lätt att välja en gymnasielinje som är trendig.

Precis som med kläder, musik och elektronik så går det självklart trender även i gymnasievalen. Det är trendigt att plugga media men otrendigt att plugga på industriprogrammet. Inför detta årets intagning hade Tranemo gymnasieskola inte en enda sökande till industriprogrammet, och det är bekymmersamt. Helt plötsligt saknar Sveriges industrier utbildad personal. Utan personal kan de inte producera. Saknar de kapacitet att leverera till sina kunder så kommer kunderna till slut vända sig till ett annat företag. Det kan i sin tur leda till att företag måste lägga ner sin verksamhet. Alltså kan för många jobb leda till för få jobb. Det kanske låter konstigt i arbetslöshetens Sverige, men det är inte bara för få jobb som skapar arbetslöshet det handlar också om trendernas påverkan på arbetskraften.

Utbildning och arbetslöshet går hand i hand. Det vet alla, ändå blir alla som har utbildat sig till fotografer, journalister, musiker eller skådespelare självklart besvikna när de inte kan få jobb. Men överallt är det inte svårt att få ett jobb. Det är här sambandet mellan trender, utbildning och arbete kommer in. De populära utbildningarna fyller snabbt upp tjänsterna inom det arbetsområdet. Trendiga utbildningar leder till få jobb, så är det. Att under en längre tid vara arbetslös och inse att man egentligen följde en trend som ledde till arbetslöshet kan inte kännas kul.

Jag tycker absolut att man ska följa sitt hjärta. Det är lika illa att vara arbetslös som att arbeta med något man inte trivs med. Men om man inte riktigt vet vad man vill så är det ingen dålig idé att slänga ett litet öga på hur arbetsmarknaden ser ut.

Anledningen till att jag har så pass stor inblick i industriernas arbetsmarknad är att jag just nu jobbar med att svarva i metall. Ett yrke som mycket väl det ratade industriprogrammet skulle kunna leda till. Jag har ingen som helst utbildning för jobbet, vilket är synd eftersom det självklart begränsar mig i mitt arbete. Men utan att varken vara hotad eller mutad kan jag berätta att jag trivs väldigt bra. Det är ett spännande och oväntat varierat jobb. Framför allt är det ett lugnt jobb. Jag skulle tro att det beror på att maskinen arbetar i sitt tempo oavsett om man stressar eller sitter lugnt och lyssnar på radio under tiden. Det som stressar på ett industrijobb är konstigt nog bristen på arbetskraft.

Så tänk på att följa hjärtat men också använda förnuftet och framförallt inte luras av rådande trender. Jag talar av egen erfarenhet!

Alltid pappas flicka! (v.45 2011)

En vanlig söndagsförmiddag i slutet av 90-talet. En kvinna sitter och läser i en fåtölj, plötsligt hörs en röst; mamma snälla får jag ta godis? ” Nej”, svarar kvinnan i fåtöljen, ”det är söndag idag, godis äter vi på lördagar”.

Den godissugna förstår att det inte är någon idé att argumentera, men hon har en plan B. Ute i snickarboden står en man och hyvlar på någon bräda. Plötsligt öppnas dörren och en liten tjej sticker in huvudet. ”Pappa”, säger hon med sin mest sockersöta röst, ”får jag ta godis?” Mannen ler mot sin dotter och säger; ”det klart du får, bara jag får en bit också!” Den lilla tjejen springer in igen, drar snabbt och så ljudlöst som möjligt fram en stol till skafferiet och klättrar med hjälp av den upp till översta hyllan. Plötsligt kommer kvinnan ut från vardagsrummet. Hon ser inte glad ut. ”Men Elin”, säger hon, ”du fick ju inte!”. Men Elin har en vattentät ursäkt, en mening som börjar med orden; ”Men pappa sa ju...”

Jag tror att det är många både föräldrar, söner och döttrar som känner igen sig i det här scenariot. Mamma säger nej, och pappa kan inte motstå barnets bedjande blick och säger utan att tänka på konsekvenserna ja.

Själv är jag utan tvekan pappas flicka! Jag och pappa har alltid haft en speciell relation. Jag pekar med hela handen och pappa gör snällt som jag säger. Kanske är det så att mamma oftast är den som hämtade på dagis och följde med till doktorn. Mamma fick ta de vardagliga tråkiga sakerna så när man var med pappa var det lite speciellt och spännande.

Sen går det ju inte att komma ifrån att pappor har en förmåga att göra vardagliga saker till ett äventyr. Han är inte bara stor och stark och kan allt! Han har dessutom jättestora papper på jobbet som man får måla helt fulla, och när han läser kan han hitta på olika röster till alla karaktärer och det är så bra så att det känns som att man är en del av berättelsen. Och om filmen man ska se på bara har engelskt tal, läser han viskande undertexten så att man förstår filmen ändå.

När min kusin var liten fick hon ofta höra hur lik hon var sin pappa, medan hennes storasyster var en kopia av deras mamma. Min kusin var inte helt nöjd med detta och när hon för hundrade gången fick höra att hon var så otroligt lik sin far så var det något som brast för henne.Hon skrek gråtande att det var orättvist att bara hennes syster fick vara lik deras mamma, hon ville inte vara lik sin pappa.

Jag var också en sån som ofta fick höra att jag var en kopia av pappa när jag var liten. Jag reagerade inte lika starkt på det som min kusin, men jag tyckte att det var lite konstigt. Pappa har liksom inget hår mitt på huvudet, och själv har jag mängder.

Idag har jag förstått att likhet inte bara handlar om utseende. Och när en av mina föräldrars kompisar för ett litet tag sedan sa att jag var så lik min pappa till sättet blev jag både glad och stolt. För både jag och min kusin har insett att det är en komplimang att vara lik sin pappa. Han är en riktig förebild!

Trots att jag är tillräckligt gammal för att både läsa undertexter och böcker själv nu för tiden finns det en sak som aldrig kommer ändras. För i mina ögon kommer pappa alltid vara den där personen som ordnar saker. Känner man sig orolig eller rädd känns allt genast mycket bättre när pappa är i närheten. Om man har något problem brukar pappa kunna hjälpa till att lösa det. En pappa finns alltid där när man behöver honom för pappa är nämligen tryggheten personifierad!

Nu på söndag är det fars dag. Är det någon som verkligen förtjänar en egen dag så är det just pappa. Så ta och fira farsan lite extra, för det är han värd!

Ligger Ulricehamn i Sverige? (v.44 2011)

Dra på sig de hudfärgade strumpbyxorna. Knäppa den vita skjortan ända upp i halsen. Ta på den veckade kjolen och knäppa den ovanför naveln, sticka fötterna i de fotriktiga svarta skorna och ta på kavajen, sist men inte minst fästa den lilla mössan uppe på huvudet. Den proceduren skulle jag kunna utföra sovande. Jag har tagit på mig Svenljunga Ungdomsorkesters blåa uniform ett oräkneligt antal gånger under mina sju år i SUO. Sju år har jag varit med, och under denna tiden har jag och min uniform besökt Danmark, Tyskland, Frankrike, och Österrike, men aldrig Ulricehamn. Är det inte konstigt?! Men så i lördags var det dags. Under oktoberfesten i Ulricehamn skulle SUO underhålla och mina förväntningar var minst sagt blandade. Av någon anledning är det skillnad på att spela i Sverige och utomlands.
I den lilla staden Hadsund i Danmark såldes den lokala orkesterns uniformen i klädaffären, och orkestern är Hadsunds hjältar. I Paris stod det tjockt med folk runt avspärrningen på Disneyland när vi marscherade först i den stora paraden, i Hamburg stannade folk och filmade, tog kort och klappade i händerna när vi marscherade i parken och i Österrikiska Linz fick vi poliseskort när vi fick leda tusentals människor genom staden. I Svenljunga är det många som stänger dörren och suckar när SUO sätter igång med sitt tjutande igen. Jag klandrar dem inte. Svenljunga är inte stort och 60 personer som blåser starkt i sina instrument kan säkert uppfattas som ganska irriterande när de för femtielfte gången uppträder på torget.

På grund av detta har jag fått för mig att svenskar i allmänhet och Kindbor i synnerhet inte uppskattar marschmusik, för att det helt enkelt har tröttnat på oss. Som att det inte räckte med denna förutfattade mening hade jag en viss negativ inställning till Ulricehamn som stad. I mitt huvud är staden nämligen stället där jag alltid kör vilse eller fastnar i snögloppet i en av alla tusentals backar.

Väl framme i Sveriges backigaste stad packade vi upp våra instrument och ställde upp i en backe. Några oktoberfestsbesökare gick förbi och tittade nyfiket på oss, de verkade uppriktigt intresserade, och min negativism avtog lite. Vi satte igång med marschen och plötsligt kantades vår väg av människor som verkade glada, vinkade, tog kort, och klappade i takt. Och helt plötsligt slog det mig vilken vacker stad Ulricehamn verkligen är.

En intressant sak som händer när människor verkligen verkar uppskatta det man gör är att man helt plötsligt gör sitt yttersta för att spela och marschera så bra som möjligt. En bra publik belönas med en duktig orkester. Vi marscherade som aldrig förr. Stämningen var på topp. Låten Tyrolerhatten som vi hade övat in dagen till ära gick som en dans och drillflickorna log i takt med musiken.

Nu så här i efterhand måste jag självklart erkänna att min attityd kanske var en aning för negativ. Många i orkestern sa att spelningen i Ulricehamn kändes som en spelning utomlands och jag kan inte annat än att hålla med. Det är ju faktiskt inte stadens fel att jag varken har lokalsinne eller dubbdäck.


Ett riktigt skräckfilmsscenario (v.43 2011)

Det var en mörk Halloweenkväll. Jag och mina kompisar hade träffats för att se skräckfilmer tillsammans. Vi var kanske 14 år och inte nog med att vi skulle se några av våra första skräckfilmer så var det dessutom föräldrafritt dagen till ära. Eftersom det var Halloween och vi var ute efter en så läskig omgivning som möjligt så fanns det inget som passade bättre än att hålla filmkvällen hemma hos mig. Ett gammalt torp, utan en enda granne inom flera kilometers avstånd, mitt ute i skogen utanför Sexdrega.

Jag minns att vi såg skräckfilmen The Blair Witch Project, och att min kompis tryckte in sina naglar i min handrygg tills det blev märken. Filmen skulle ge sken av att den var filmad med handkamera. Den mörka skogen som den utspelade sig i var obehagligt lik den som omgav huset vi satt och tryckte i. Liksom de flesta skräckfilmer var huvudpersonerna i The Blair Witch Project mycket modiga, jag skulle vilja påstå dumdristiga. Trots varningar, skrik och obehagliga upplevelser kunde de självklart inte hålla sig ifrån monstrets hus. Det är något med skräckfilmskaraktärer. De verkar inte riktigt ha alla naturliga instinkter i skick. Kommer det en galen mördare mot dig, gömmer du dig inte i garderoben, han kommer att hitta dig! Ringer det på dörren mitt i natten öppnar du inte. Och verkar grannarna bedriva kannibalism knackar du inte på för att se om så är fallet. Du ringer polisen!

Efter ett antal skräckfilmer och många spökhistorier bestämde vi oss för att gå och lägga oss. Vi var ett skärrat gäng som tryckte in oss på toaletten samtidigt för att borsta tänderna. Ingen ville bli lämnad själv så allt från tandborstning till bäddande gjordes i grupper om minst tre personer. Jag har nog aldrig varit så harig i mitt egna hus i hela mitt liv. Alla skuggor var monster och alla knarrningar blodtörstiga mördare. När en av mina vänner tog en tugga av en kaka frös mitt hjärta till is av ljudet.

Väl nerbäddade i sängen kunde ingen sova. Trots att vi försökte berätta roliga historier och prata om vardagliga saker kändes det hela tiden som att något vakade över oss. När en av tjejerna blev så kissnödig så att hon inte kunde hålla sig längre gick jag och en vän till med henne ner för trappan och mot toaletten. För att komma till toa var vi tvungna att passera dörren med sitt stora, gapande svarta fönster. Plötsligt trycktes det gamla något osmörjda handtaget ned långsamt. Och jag höll bokstavligt talat på att kissa på mig. Vi skrek i högan sky och stirrade på handtaget, då trycktes det ned igen. Jag har aldrig någonsin, varken förr eller senare varit så rädd. Hjärtat skenade och tankarna for igenom huvudet. ”Är det någon gång man ska bli mördad är det väl på Halloween”, tänkte jag. Och i äkta skräckfilmsanda gjorde jag något som jag inte för mitt liv kan förstå hur jag vågade. Jag låste upp dörren, och tryckte med darrande händer ner handtaget och öppnade dörren.

Utanför är det mörkt och tomt förutom en av våra katter som förnöjt tassade in i mörkret. Hennes speciallitet var att tillkalla uppmärksamhet genom att hoppa på dörrhandtaget. Smart katt! Men en mörk Halloweenkväll var denna till synes söta egenheten en fråga om liv och död i mitt huvud. Sedan den här händelsen har jag aldrig blivit irriterad på skräckfilmskaraktärer igen. De enda de vill när de springer mot kniven är att få en naturlig förklaring. I mitt skräckfilmsscenario var det tack och lov bara en liten katt som ville in.

Bland kommuntanter i Västtyskland (v.42 2011)

Jag fick möjligheten att vara med på ett möte tillsammans med kultur ungdom och människor i Tranemo kommun. De vill att Tranemo ska förbättra sitt kulturutbud för ungdomar, och ge unga chansen att starta upp sina egna projekt. Jag var inbjuden eftersom jag råkar vara både ung och syssla med kultur. Dessutom når jag förhoppningsvis ut till många i min egen ålder som är lika förvirrade som jag. Under det här mötet var det två saker som slog mig och som fick mig att fundera lite extra.

  1. Tranemo och Svenljunga är tydligen inte Öst- och Västtyskland!

Eftersom jag är Sexdregabo, och har ganska dålig koll på Tranemo kommun placerade jag mig bredvid Ingrid Björk som är ungdomskonsulent. Jag visste att hon hade full koll på ungdomsaktiviteter i Tranemo.

Jag insåg att jag verkligen inte vet vad det finns för aktiviteter för någon som är ung i Tranemo, Och det slog mig att det är ganska konstigt. Det är inte direkt långt mellan Svenljunga och Tranemo kommun, men ändå visste jag knappt vart Tranemo låg innan jag började på STT. Jag tror inte att jag är ensam om att känna så här. Ett väldigt bra exempel är att jag har spelat teater i Svenljunga och ändå var jag tvungen att fråga Juan Ochoa Echevarria, Tranemos kulturskolechef om hur det var med teaterverksamhet i Tranemo. Det visade sig självklart att även Tranemo har elever som sysslar med teater. Jag skrattade när Juan sa att det är som att det finns en hög mur precis på kommungränsen, men samtidigt ligger det något i hans ord.

Det är faktiskt så att dom från Tranemo inte är Ufon! Två små kommuner kan få ut mycket av att samarbeta, dela pengar, lokaler, och framförallt få in nya förmågor med fräscha idéer.

2. Ungdomar och politiker tillhör samma art!

När jag satt där på möte med folk från kommunen slog det mig att de är lika förvirrade över hur vi ungdomar fungerar som vi ungdomar alltid har varit över de där ”kommuntanterna”, om ni ursäktar uttrycket. Det är ofta ungdomar benämns som att de är en art för sig. Hur ska vi göra kommunen bättre för ungdomarna? Varför får vi inte med oss ungdomarna, och hur gör man för att ungdomarna ska engagera sig? Det var frågor som ställdes på mötet. Till slut fick jag påminna mig själv om att ungdomarna faktiskt inte är en person, utan innefattar jättemånga individer. Först blev jag lite upprörd över denna uppenbara generaliseringen, men sen insåg jag att jag själv är likadan när det kommer till politiker, lärare, eller andra ”grupper” av människor.

Det är väldigt lätt att dela in folk i fack utan att tänka på att de faktiskt finns riktiga människor bakom grupperna. Här satt jag nu med en salig blandning av folk på kommunen, och personer som arbetar hårt för att ungdomar ska ha chans att få igenom sina idéer. Och vet ni vad? De personerna är lika förvirrade över oss som vi är över dem. De vill verkligen hjälpa, men vet inte riktigt hur de ska nå ut till arten ungdomar.

Jag tror att ungdomarna och kommuntanterna behöver mötas på en vardaglig nivå. Som någon slags mellanhand har jag nämligen upptäckt att det som vi ungdomar vill genomföra men inte vågar göra finns det möjlighet att få igenom. Det finns pengar och folk som vill hjälpa till. Det enda som behövs är en bättre kommunikation. Så om ni har bra idéer, kanske vill ni ha en tjejkväll, bjuda in en duktig dansare som kan lära ut lite schysta moves, eller kanske åka till något spännande ställe. Hör av er till kultur ungdom eller kommunen, för de vill inget hellre än att hjälpa!



Jag är säker på att det bor en tomte under min säng (v.41 2011)

Jag har packat dagen innan. Skrivit en lista på allt jag behöver ha med mig, satt upp en lapp på dörren, och ställt klockan en timme tidigare än jag behöver. Allt för att ha full koll på mina saker innan avfärd. Klockan ringer, jag stiger upp, kollar listan, packar ner det som återstår. Känner mig helt klar redan en halvtimme innan jag ska åka, och lugnet infinner sig. När jag sätter nyckeln i låset slår det mig; jag har inte med mobilen! Jag springer in för att hämta den, men konstigt nog ligger den inte där jag la den senast. Efter en stunds frenetiskt letande hittar jag den ovanpå badrumsskåpet. Konstigt, där har i alla fall inte jag lagt den. Nu är jag lite sen, men ingen fara. När jag stänger dörren en andra gång upptäcker jag att nyckeln är borta..

..det är som att det bor en liten liten tomte under min säng som flyttar på mina saker under natten så att jag inte har en chans att hitta dem. Det spelar ingen roll vad jag gör. Det är som att hjärnan har legat och lurat lite i bakgrunden ända fram tills jag öppnar dörren. Och jag inser att jag har glömt mina nycklar, inte hittar min mobil, och inte vet var jag har lagt min plånbok. Nycklar, mobil och plånbok ligger högst upp på min tappa bort-lista, och det finns inget jag kan göra åt det.

Jag vet att jag inte är ensam om dessa problem. När jag i veckan kastade ut en fråga på facebook om någon hade en bra idé till ett ämne att skriva en krönika om kommenterade nästan direkt en av mina före detta kollegor på Lysjölid i Sexdrega. Hon undrade om jag kunde skriva en krönika med tips om hur man lättare kommer ihåg saker. Jag tror inte bara att det beror på att hon jobbar på ett demensboende som gör att kollegan i fråga stöter på det här problemet ofta. Jag tror att det handlar om människans individualitet.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått tips från de individer som har blivit tilldelad komma-ihåg-generna om att jag alltid ska lägga saker på samma ställe. Att jag ska hänga nycklarna i nyckelskåpet, lägga mobilen på skrivbordet och plånboken i väskan, för då ska jag tydligen alltid veta var de finns. Men det är som att ge en blind tipset att spärra upp ögonen för att kunna se. Det är liksom redan kört. För jag glömmer bort att lägga sakerna på samma ställe varje gång. Och kommer jag ihåg det, har jag redan nästan dag glömt var mitt mobilställe är.

Vissa påstår att det handlar om stress och att man ska ta ett djupt andetag och tänka på när man hade saken i fråga senast. Det stämmer säkert, men när jag inser att jag har tappat bort något blir jag stressad. Det är ingen idé att jag försöker tänka tillbaka, för jag vet inte när jag hade saken senast. Om inte annat har tomten under sängen flyttat på den.

Det enda som fungerar är att inte leta. Förr eller senare kommer sakerna fram. Och framförallt är det ingen idé att gräma sig över att man är en person med glömma-av-genen. Det är bara att acceptera sitt öde. Dessutom läste jag en undersökning där man hade kommit fram till att människor som tappar bort mycket är intelligentare än de som har full koll. Deras hjärna struntar i var mobilen hamnar, och kan på så vis lägga allt fokus på att lösa ekvationer och skapa världsfred. Jag har inga som helst källor eller belägg för denna teori, men jag känner på mig att den stämmer!



Kan man vara lat och snål och ändå älska böcker? (v.40 2011)

Jag älskar böcker! Inte bara själva innehållet och att läsa, utan själva boken. Jag brukar känna mig sofistikerad och intelligent när jag har med mig en bok i väskan. Tyvärr tar jag mig sällan tid till att läsa. Bredvid min säng ligger det därför en hel hög med böcker som jag har tänkt plöja mig igenom en vacker dag i en avlägsen framtid.

Trots alla dessa olästa böcker kunde jag inte låta bli att göra ett besök på bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Det var fantastiskt! Långa rader med böcker och montrar med gratis bokmärken, pennor, anteckningsblock och bäst av allt choklad! Jag strosade omkring och tittade på kändisar, läste på bokryggar och åt gratisgodis.

Överallt fanns det ena erbjudandet bättre än det andra. Visst var böckerna billigare på mässan än i affär, men tyvärr återstod fortfarande problemet att böcker faktiskt är ganska dyrt. Jag vet att jag låter som en som har blivit alldeles för påverkad av ett samhälle där allt ska vara gratis, men det kan inte hjälpas. Som ung och blivande student har jag inte råd att lägga ut hundratals kronor på böcker.

Jag är medveten om att det finns en gammal fin byggnad som kallas bibliotek där böckerna faktiskt är helt gratis. Jag har många gånger tänkt gå och låna böcker som jag vill läsa, men det finns några problem med att låna böcker från biblioteket.
  1. Jag får verkligen aldrig tummen ur att ta mig dit.
  2. Om jag väl kommer till biblioteket finns det alltid en risk att boken jag vill ha är utlånad.
  3. Jag är helt hopplös på att komma ihåg att lämna tillbaka böcker, det är inte förrän det dimper ner rena hotbrev i postlådan som jag orkar släpa mig tillbaka till biblioteket för att lämna tillbaka böcker...
  4. ...som jag ändå inte har läst. Det är faktiskt som att rena stressen av att ha en begränsad tid på mig att läsa boken hindrar mig från att ens öppna den.

Detta har varit ett problem för mig ända fram tills nu. För ungefär 53 minuter och 36 sekunder sen upptäckte jag nämligen en tjänst som jag antagligen är sist i Sverige med att upptäcka. Det går nämligen att låna digitala böcker och ljudböcker helt gratis över internet, bara man har ett lånekort. Nästan alla Sveriges kommuner är kopplade till tjänsten så har man ett lånekort på till exempel Svenljungas-, Tranemos-, eller Ulricehamns bibliotek kan man använda den. Internetsidan man går in på heter www.elib.se. Efter att man har loggat in med sitt lånekortsnummer är det bara att frossa i böcker.

Det är helt fantastiskt. Inte nog med att det är en helt gratis tjänst, böckerna är dessutom alltid lediga, och framförallt så slipper jag ta mig någonstans varken för lånande eller återlämning. Jag har alltså precis lånat en bok liggande på rygg i min säng!

Nu finns det säkert de som, precis som inledningen till den här krönikan säger, att halva tjusningen med att läsa är att få hålla i en bok, känna sidorna mellan fingrarna och lukten av trycksvärta, lim, papper och inspiration. Men tyvärr är det så att om man vill vara lat och snål och älska böcker får man offra lite av romantiken runt dem. Kom igen, det är år 2011, om 100 år kommer läsplattan vara de konservativas bästa vän. Utvecklingen går framåt. Och jag tänker minsann hänga med!






Finns det en gräns för hur ärlig man kan vara? (v.39 2011)

Lägenhetsbrist, politiker som lovar för mycket, elever som sover på rektorns soffa, på vandrarhem, eller i sin bil. Folk som inte kan börja studera på grund av att de inte har någonstans att bo. Det kan inte bara vara jag som börjar bli hjärtligt trött på alla nyheter om lägenhetsbrist.

Men det är uppenbarligen ett stort problem att få tag på en lägenhet. Jag har flera vänner som har ägnat större delen av vår och sommar åt att försöka få tag på en. Problemet är att alla vill ha exakt samma sak. En central, inte allt för snuskig och billig hyresrätt till förstahandskontakt.

Jag har själv varit i härvan och när terminsstarten närmade sig blev det helt hysteriskt. Folk som hyrde ut lägenheter började i panik avsluta sina annonser med jag svarar ENDAST på mail! För tillhörde man en av de ovanliga personerna som faktiskt ville hyra ut en lägenhet så blev man totalt nedringd. Jag minns att jag hittade den perfekta lägenheten på internet. Bara att ringa tänkte jag. Och visst ringde jag. Första gången var det tyvärr upptaget, men jag gav inte upp. Jag ringde och ringde men hela tiden var det upptaget. Efter tre dagars intensivt ringande slutade de korta tonerna som indikerade på upptaget och ersattes av ett automatiskt telesvar. Det var då jag förstod att jag aldrig skulle få tag på personen i fråga. Han hade tröttnat och helt enkelt stängt av den troligtvis konstant ringande mobilen.

Då slog det mig att de som faktiskt har en lägenhet kanske också vill kunna sitta och välja bland annonser i lugn och ro på Internet. Det kanske är en bra idé att sätta in en lägenhet sökes annons helt enkelt. Men det är då det uppstår en hel massa frågor om hur annonsen i fråga ska utformas. Och går det verkligen att lita på att alla är tysta rökfria och aldrig festar?

Jag funderade på hur ärlig man ska vara i sin annons. För ärligheten varar ju längst har man lärt sig. Samtidigt vet jag inte om jag skulle få speciellt många svar på en annons där jag visar upp alla mina sidor. Jag skulle ju faktiskt kunna skriva en annons som lyder:

Högljudd tjej söker en lägenhet för förfestande, efterfestande och allmänt party. Storleken på lägenheten spelar inte jättestor roll så länge jag får in mina extra stora högtalare och min förstärkare. Det är bra om det finns plats för en bäddsoffa också så att mina eventuella inneboende har någonstans att sova.

Men något säger mig att svaren inte skulle vara så många.
Och trots att annonsen är väldigt överdriven och jag egentligen inte har krav på att kunna festa i lägenheten så tror jag att den här annonsen är långt mer ärlig än de som vanligtvis figurerar i tidningar och på internet. Skulle jag följa den mallen skulle annonsen lyda:

20-årig rökfri tjej söker en lägenhet att sova och studera i.

Lägg till en bild där du ler in i kameran med en solnedgång i bakgrunden och annonsen är komplett!

Men frågan är om man verkligen tror på en sådan annons som lägenhetsuthyrare. Kanske är det bästa att helt enkelt försöka vara sig själv i så stor utsträckning som möjligt.

Pratglad tjej söker en lägenhet att plugga, sova, och umgås med vänner i. Jag tänker inte ljuga, det finns gånger då jag sjunger väldigt högt!

Ärligheten varar längst!

Alla är vi lantisar innerst inne (v.38 2011)

Jag är född mitt ute i skogen i Sexdrega. Och fastän jag har varit i några riktigt stora städer som Paris, Hamburg, Kiev och Stockholm såklart, så känner jag mig alltid lite bortkommen när jag kommer utanför 50-skyltarna. Det räcker faktiskt med att komma till Göteborg.

I helgen besökte jag denna världsmetropol och redan på tåget kände jag mig lite vilsen. Folk såg så världsvana ut med sina läsplattor och stora kaffekoppar.

På centralstationen blev det inte bättre. Jag var kaffesugen, men inte nog med att man ska behöva välja storlek på kaffet där en liten kopp är större än två vanliga, dessutom fanns det knappt att få tag på vanligt kaffe. Tydligen får man dessutom inte sätta sig ner och dricka kaffe längre, för några bord såg jag inte till. Så en bänk fick duga, men på något vis kände jag mig märkligt uttittad med min lilla kaffekopp och stora muffin.

När jag skulle korsa vägen för att ta mig till Nordstan stannade jag självklart och tittade åt båda hållen, precis som jag har lärt mig. Lite extra den här gången med tanke på att fanns spårvagnsräls i gatan. Det skulle jag inte ha gjort. Jag höll på att bli utknuffad i vägen, för att stå still är tydligen inte att tänka på i stan. Det är bara att gå och hoppas på det bästa. Tyvärr gällde det inte varje gång. För vid nästa övergångsställe visste jag hur jag skulle göra, trodde jag. Tills alla plötsligt stannade för spårvagnen och jag var tvungen att backa tillbaka. Lagom pinsamt när man försöker se världsvan ut.

Att vänligt lyfta handen till ett tack när bilarna stannade vid övergångsställena var tydligen fel det mer. Uttittad är bara förnamnet. Som att man är någon slags utomjording bara för att man försöker vara lite vänlig. Nä där är det i alla fall 1-0 till lantisarna. Vänlighet kan aldrig vara fel.

På kvällen kändes det som att ett besök på någon krog skulle passa bra, och ska man ut i Göteborg är det Avenyn som gäller. Kruxet var att jag och mitt sällskap inte riktigt hade koll på vart det låg och hur man skulle ta sig dit. Pinsamt med tanke på att Avenyn är ”the place to be” i Göteborg. Det är som att inte veta var Stureplan ligger i Stockholm eller var Kullaberg ligger i Överlida. Spårvagn var inte att tänka på, vi visste inte ens hur, var och när man skulle gå på den. Efter några misslyckade försök att få mobilens GPS-funktion att fungera fick vi göra som förr och titta på en karta. Jag hade lust att prata engelska för att slippa konstiga blickar, men tillslut hittade vi i alla fall Avenyn. Och nu var all vår kaxighet bortblåst.

Efter att ha vandrat gatan upp en gång och förkastat varenda krog för att vi trodde att vi inte skulle passa in tog vi ett viktigt beslut. Vi bestämde att det inte spelade någon roll vad andra tyckte och tänkte så länge vi hade kul. Och tänka sig, när vi lyfte huvudet så såg vi något som tidigare hade gått oss förbi. Överallt satt det människor som verkade precis lika bortkomna som vi, och dom verkade faktiskt ha riktigt kul ändå.

Egentligen borde man vara deprimerad (v.37 2011)

Det går inte att förneka längre, hösten har kommit. Den är verkligen här på riktigt, med regn och rusk och mörka kvällar.

Man kan inte minst se att årstiden verkligen är här på kvällstidningarnas löpsedlar och bilagor. Nu haglar knepen och kurerna mot den så kallade höstdepressionen över oss. Det handlar om saker som ska drickas, ätas, tränas och köpas. Men jag låter mig inte luras, visst det är en mörk och kall tid som närmar sig, men det där med höstdeppighet det är bara ett kommersiellt knep för att få oss att köpa diverse detoxer och hjälp till självhjälpsböcker. Istället för att läsa tidningarnas listor över vad som ska göra dig gladare under hösten så läs min lista över vad som är så fantastiskt med hösten.

  1. Nu är det äntligen dags för alla varma kläder. Tänk att få ta på sig en stor stickad halsduk. Det där med bylsiga kläder har ju dessutom en fördel utöver sin värmande effekt. Allt vad bikiniångest heter är som bortblåst. På hösten ska man se mysigt mullig ut.

  1. En fördel som kanske gynnar min far mer än mig är det där med att det faller ner massor av löv och snart ändå kommer snö. Alltså är gräsklippning ett minne blott. Ingen bryr sig om att gräset är lite långt fram i september, det dröjer inte länge innan det vissnar och täcks med ett vitt lager snö ändå.

  1. Nu är det mörkt kallt och regnigt och det finns ingen som klandrar dig om du väljer att sitta inne i dina fårskinnstofflor och titta på film istället för att vara ute i rusket. Hösten bjuder ju dessutom på en hel massa trevliga tv-serier att följa.

  1. Alla vet att godis och film hör ihop. När det är så mörkt och kallt kan man dessutom behöva muntra upp sig med något. Något som i alla fall för mig i de allra flesta fall stavas choklad.

  1. Känner man sig glåmig och trött och har mörka ringar under ögonen är det ingen som blir förvånad. På hösten får man vara lite ur form. Att det för det mesta handlar om en alldeles för sen kväll behöver ju ingen få veta.

  1. Skogen fylls plötsligt med svamp och trädgården med frukt. Hösten känns som en riktig mat-årstid. Och konstigt nog är allt godare om man har plockat det själv.

  1. Hösten är vacker! Efter en kvalmig sommar är det skönt att andas frisk höstluft. Det är framförallt på hösten som jag känner att jag är väldigt glad över att bo på landsbygden. Här kan man tydligt se alla höstens vackra färger som framträder tydligare för varje dag.

  1. Plötsligt försvinner alla hemska myggor, flugor och fästingar. Det går att vara ute utan att bli sönderbiten eller tvingas bära stinkande anti-myggstift.

  1. Hösten är en lagom årstid. Man har sommarens bad och sol i färskt minne och ser fram emot en vit vinter och favorithögtiden jul.

  1. Sist men inte minst; det allra bästa med hösten är ändå att det faktiskt går väldigt fort tills det blir sommar igen.

Se där, hösten är inte så deppig trots allt! Vad var det jag sa?!

Vem sa att det är konstigt att äta sniglar? (v.36 2011)

Om jag säger roliga hattar, läskigt leende lampor och små krälande djur som man suger på så vet alla vad jag pratar om. Kräftskivorna är i full gång runt om i Sverige. Det är en otroligt trevlig tradition, och framförallt ett av de bästa sättet att slippa nedslås av att vädret blir kallare och dagarna blir kortare. Kräftor är väldigt gott inget ont om smaken av dill, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vem som kom på själva idén till kräftskiva. Vem kommer på tanken att äta små krälande varelser som lever på botten av dyiga vatten?

Själv har jag några olika tips jag alltid håller mig till när det gäller kräftätning.
  1. Det viktigaste när man intar dessa röda delikatesser är att inte tänka på att djuret mer än gärna sätter i sig allt dött de kan hitta på sjöbotten.
  1. Försök undvika att titta in i djurets ögon när du bryter av dess stolthet – klorna. De är redan döda så de har ändå ingen användning av dem.
  2. Viktigast av allt; ät inte bajssträngen. Det är liksom kräftans tarm, och det finns inget nyttigt med att äta avfall oavsett om det kommer från soptunnan eller ett litet djur med många ben som vi under en månad dyrkar.

Under samma period som vi slukar kräftor är en annan svensk tradition aktuell. Nämligen surströmmingspremiären. En tradition som kräver ett mycket svagt luktsinne och en skrikande mage. Även här har vi svenskar lyckats övervinna oss själva i konstiga maträtter. Och här- kanske ännu mer än när det gäller kräftorna- undrar jag vem sjutton kom med idén att faktiskt förtära rätten. Jag har googlat det, och surströmming är liksom jäst fisk. När fisken jäser bildas bland annat smörsyra. Har man haft någon som helst kemiundervisning så vet man att smörsyra rent utsagt luktar förjävligt. På sätt och vis sätter vi alltså i oss rutten fisk, och kallar det tradition. Obegripligt.

Sist men inte minst av konstiga rätter som vi envisas med att äta inte bara en utan minst tre gånger om året är såklart sillen. Det är jättegott och ska absolut finnas på såväl jul- som påsk-, och midsommarbord. Men är det inte konstigt att äta rå fisk när vi har alla möjligheter att tillaga den.

De här tre rätterna är de som enligt många svenskar är våra nationalrätter. Kanske ska vi vara stolta över våra traditioner. Men jag har lite svårt att klanka ner på kinesernas kanderade skalbaggar och inlagda fågelfoster eller fransmännens grodlår och sniglar när jag inser att mitt eget fosterlands mest traditionella mat består av dylevande asätare, och rutten, rå fisk.

Nä tacka vet jag Sveriges egentliga nationalrätt. Kebabpizzan!


Andra högst mystiska svenska maträtter:

kroppkakor – egentligen inte så mystisk i sig, men både utseende och namn avskräcker.
Ostkaka – kombinationen ost och kaka är konstig, så är det bara!
Blodpudding – stekt blod, behöver jag säga mer?
Svartsoppa – gåsblod och buljong. Enkelt recept, svårt att äta.
Smörgåstårta – här är skolexemplet på att allt gott går att kombinera.



Ungdomlig åldersnoja (v.35 2011)

Jag har en vän som fyller 20 år idag. Men jag har lovat att inte nämna det i min krönika så därför låter jag bli att skriva grattis på födelsedagen.

Det där med födelsedagar verkar var något som folk i allmänhet både längtar till och fasar inför. Om man är i min ålder så verkar inte ångesten över att bli ett år äldre vara så farlig. Jag vet inte riktigt när det slutar vara roligt att fylla år. Däremot känner jag en hel del kvinnor som slutade fylla år i 32-årsåldern. Så det är väl någon gång över 30 som åldersnojan smyger sig på.

Det finns dock några födelsedagar förutom alla jämna som betyder lite mer än de övriga.

Första födelsedagen som kändes lite extra speciell var att fylla13 år. Det var stort att bli tonåring på riktigt! Det kändes häftigt att äntligen vara en del av de där tonåringarna som folk pratade så mycket om. Det var till och med så att jag längtade efter mina första tonårsfinnar, som absolut borde dyka upp nu när jag var hela 13 år.

När jag fyllde 15 år var de där tonårsfinnarna inte så efterlängtade längre. Däremot att få köra moped och kunna ta sig från och till sina vänner utan att bli skjutsad var något som de flesta hade längtat efter länge. För mig blev det av någon anledning bara ett moppekörkort så någon vidare frihet kände jag inte av.

Att fylla 18 var ändå störst. Då var jag myndig, och vuxen på riktigt. Det var då man fick ta körkort och rösta. Men bäst av allt var ändå att slippa släpa hem lappar från skolan. Av någon anledning behövde ju minsta lilla lapp målsmans underskrift. Nu var jag helt plötsligt min egen målsman. Det var bara att skriva på och lämna in. En fantastisk känsla!

Nu senast fyllde jag 20 år och helt plötsligt var hela tonårseran över. Det kändes lite vemodigt, det måste jag erkänna, men samtidigt väldigt skönt. Jag behövde inte längre ta åt mig lite varje gång någon sa något i stil med att alla tonåringar har identitetskris och är lata. Nu kunde jag istället nicka och humma instämmande. För jag som är så himla mogen vet ju precis hur de där tonåringarna kan vara.

Dessutom innebar 20-årsdagen en biljett in på systembolaget. Att köpa sin första flaska vin var något av en upplevelse i en klass för sig. Även om min egen nästan slutade med att jag föll i gråt.

Jag ville för mitt liv inte att det skulle märkas att det var mitt första besök på systemet. Därför hade jag hela vägen till systemet övat på att fråga om de kunde rekommendera något vin som passade till kyckling. Det jag inte hade förutsett var att expediten då skulle fråga vilken prisklass jag hade tänkt mig. Jag hade ingen aning om hur mycket vin kostade, och hela min världsvana attityd krossades. Lyckligtvis var det en snäll expedit som väntade med att skratta åt mig till fikarummet och vänligt hjälpte mig att välja ut ”ett ungdomligt vin i en bra prisklass”. Jag ville sjunka igenom golvet, och inte blev det bättre när hon ropade grattis i efterskott efter mig när jag gick iväg med min ”ungdomliga” flaska.

Nu har jag alltså kommit förbi alla de födelsedagar då det där extra året faktiskt gör en avsevärd skillnad. Nästa gång det är speciellt att fylla år är när jag fyller jämnt, och det känns inte riktigt som något för mig. Så jag tror faktiskt att jag tar och stannar i 20-årsåldern resten av mitt liv.

Kollektiva pinsamheter (v.34 2011)

Nu på hösten är det dags för alla marscher, lunk eller varför inte tramp runt om i bygden. Alltså dagen då en hel by ger sig ut rakt ut i skogen för en, vad det verkar, oändlig promenad kantad av olika stationer med den ena aktiviteten pinsammare än den andra. Själv hade jag aldrig medverkat i någon knäpp aktivitet av det här slaget, och hade inte heller intentioner att göra det. Det spelade liksom ingen roll hur mycket folk i min omgivning försökte övertala mig om att det är riktigt roligt att gå dessa marscher. Jag var säker på min sak. Förnedra mig offentligt har jag inget behov av, inte ens om det sker kollektivt. Och promenera, det kan jag göra utan en massa fåniga stationer längs vägen.

Ändå fann jag mig plötsligt halvt mot min vilja stående vid starten till Holsljungamarschen. Inte nog med att jag av någon outgrundlig anledning hade blivit medlurad till att delta i en av dessa högst pinsamma aktiviteter, jag hade dessutom tvingats gå upp onaturligt tidigt för att hinna med den långa promenaden. Att gå upp klockan sju en lördagsmorgon för att gå ut och gå måste ju ändå räknas som omänsklig tortyr!

Som om det inte var nog med förnedringsdelen så hade jag dessutom kvällen innan haft ett litet problem att kämpa med. Jag hade ingen aning om hur man klädde sig inför en marsch. Och jag kan ju inte direkt påstå att det blev bättre på morgonen när jag mötte mina med- och mottävlare och hälften var klädda som om de skulle ut på en tredagars vildmarksexkursion medan andra såg ut som att de skulle ut på shoppingtur.

Förväntningarna var alltså inte skyhöga inför dagens aktivitet. Jag befarade att inte bara jag, utan hela mitt lag skulle göra bort sig på stationerna. Och varför skulle jag vilja göra bort mig tillsammans med någon när jag inte ens vill göra det själv?

Men redan första stationen fick mig att ändra uppfattning lite. Inte för att jag hade något som helst att komma med när det gällde att peka ut Amerikas stater på en blindkarta. Men sakta gick det upp för mig att det snarare förhindrade pinsamheten över att vara en värdelös geografikännare om man var några stycken. De andra tre i mitt lag var nämligen nördiga nog att kunna peka ut en hel del av staterna. Och trots att jag inte hade yttrat ett användbart ord under hela första stationen så kunde jag med höjt huvud vandra vidare och skryta om att ”vi” minsann fick riktigt bra resultat.

Det verkade som att så länge man var ett lag så var det till och med riktig roligt att göra bort sig. Till och med mina jeans och joggingskor klarade av dagen. Och den där långa promenaden blev inte alls tråkig när man hade vänner att prata med. Dessutom var vi oerhört noga med att se till att hålla vätskebalansen på en jämn nivå under hela marschen för att kunna vara så skärpta som möjligt under både tipspromenad och stationer.

Och plötsligt slog det mig att min negativa inställning kanske inte alls berodde på att det där med marscher, lunk och tramp är ett dåligt koncept. Men om man bor mitt ute i skogen och aldrig har haft några grannar att göra bort sig kollektivt med så kan det sticka lite i ögonen när alla de där människorna som bor hyfsat centralt har en egen marsch. Och då är det väl en himla tur att vi utbölingar är välkomna så att till och med en cynisk Sexdregabo kan gå Holsljungamarschen.

Det luktar skämt! (v.33 2011)

En vanlig tisdagseftermiddag tog jag bilen mellan Sexdrega och Holsljunga. Den minst sagt tråkiga vägen blev inte roligare av att det spöregnade, och humöret var inte direkt på topp. Allt var som vanligt längs vägen, och jag insåg först inte vad det var som fick mig att haja till. Inte förrän jag körde förbi en vägnummerskylt och insåg att det inte alls stod väg 154 längre. Enligt skyltarna så körde jag på väg 184. Jag blev lite fundersam över om mitt dåliga lokalsinne möjligen kunde ha fört mig ända till Skaratrakten utan att jag hade märkt det. Men omgivningen verkade väldigt bekant så slutsatsen jag drog var att jag helt enkelt hade blivit utsatt för ett practical joke. Visserligen ett lindrigt sådant, men ändå ett practical joke. Tråkigt nog för de som utförde skämtet fick de inte se mitt ansiktsuttryck när jag på allvar funderade över om jag utan att märka det hade styrt bilen så fel.

På den tveksamt tillförlitliga websidan wikipedia står som följer; Ett practical joke (ungefär bus eller spratt) kännetecknas av att en eller flera personer utsätts för ett skämt som är av mer praktisk natur än vanliga verbala skämt.

Jag tror att det krävs en viss typ av personlighet för att kunna utföra ett practical joke. Dels är det bra att vara uppfinningsrik, men framförallt krävs det mod. För antingen det handlar om att klistra fast mynt på gatan eller ställa en hink med vatten på någons dörr, så finns det alltid en liten risk att personen som utsätts för det lilla oskyldiga sprattet blir arg. Det luriga med ett practical joke är nämligen att man aldrig kan vara helt säker på hur personen eller personerna som utsätts för det ska reagera. Det kan egentligen sluta hur som helst. Förhoppningarna är självklart att förmedla glädje, men man kan inte bortse från det faktum att den förvånade och något blöta personen kan ilskna till där i sina drypande kläder.

Själv måste jag säga att de få gånger jag faktiskt har utsatts för ett practical joke har jag blivit förtjust. En gång fann jag mitt skåp i skolan fullkomligt igentejpat av plåster och när jag väl hade lyckats rycka upp skåpsdörren såg jag att hela skåpet var fullt med gamla urdruckna läskflaskor. Men den sura läsklukten och de klistriga märkena över hela mitt skåp till trots så måste jag ändå erkänna att jag var lite smickrad över att någon hade tagit sig tid att utföra det sprattet bara för min skull.

Men antingen den utsatta personen blir arg, smickrad, glad eller bara förvånad så verkar de riktiga practical joke-experterna vara villiga att betala priset mot att få planera och utföra sprattet. Eftersom planering och utförande är halva nöjet. Dessutom har de en riktigt bra historia att berätta på nästa fest, hur utgången än blir.

Sammanfattningsvis behöver alltså inte de personer som ligger bakom ändrandet av vägnumren på länsväg 154 känna att de har gjort sitt arbete förgäves. De har nämligen inte bara fått planera och utföra ett massivt practical joke, de har dessutom en historia som kommer betraktas som festens bästa i många år framöver. Tyvärr får de inte se minen på de Tyskar, Danskar, Skåningar eller Norrlänningar som förvirrat undrar hur de kunnat komma så fel på så kort tid. Men vem vet, kanske läser de den här krönikan och får på så sätt respons på sitt väl utförda arbete.

Jag är inte feg, jag är allergisk! (v.32 2011)

Det finns en oskriven regel som säger att på semester och sommarlov så måste man besöka en massa olika utflyktsmål. Inte mig emot på något vis. Men av någon anledning måste ett av dessa sommarställen vara Liseberg. Det verkar inte spela någon roll hur många ställen man besöker, Liseberg måste finnas med på listan, och ska besökas innan sommaren är slut.

Själv har jag besökt både djurparken, Torpa, Varbergs fästning och naturhistoriska museet i sommar. Jag har alltså inte bara utsatt mig mig för vilda och farliga djur på bara en armlängds avstånd. Jag har dessutom besökt ett hemsökt medeltida stenhus, och studerat lik och kvarlevor från både människor och djur. Kvoten av vad man borde utsätta sig för under en sommar borde varit fylld. Ändå satt jag helt plötsligt där i bilen på väg till Liseberg med sina fruktansvärda åkattraktioner. Att jag hade varit farligt nära såväl levande som döda djur rörde mig inte i ryggen, men bara tanken på att sätta mig en berg- och dalbana fick huden att knottras och munnen att torka ut.

Hela tanken med berg- och dalbanor är att det ska kittla så där gott i magen, och att hela färden ska kännas som ett långvarigt lyckorus. Det är vad jag har fått berättat för mig. Jag ser dock något annorlunda på saken. Jag avskyr den känslan som berg- och dalbanor för med sig, och ska härmed göra ett försök att få alla er berg- och dalbane- lovers där ute att förstå oss som ni kallar för fegisar.

Bygeln fälls ner över mina knän, låser fast mig så att jag säkert inte ska kunna ta mig ur den lilla vagnen jag sitter i. Jag sitter där och försöker svälja ner hjärtat från halsen till bröstet igen. Och frågan som ringer i huvudet är; hur kan jag utsätta mig för något sådant här? Hur kan jag stå i kö och till och med betala för att slängas runt som en trasdocka, helt utan att kontrollera det själv?

En röst säger. Välkomna till Lisebergsbanan, för att få åka här måste du vara över 110 cm. Jag försöker krypa ihop, men mina 178 cm är svåra att dölja. Alla utom jag ser fram emot dödsrycket då maskinen från 80-talet i snabb fart ska ta oss genom snäva svängar och branta backar. För jag är G-kraftsintolerant. Det alla andra älskar, det hatar jag. Känslan av hur kroppen slungas okontrollerat igenom de skarpa svängarna och den totala förvirringen när jag skräckslaget inser att jag inte vet om jag är upp eller ner. Det är något av det värsta jag vet.

Så är det då dags för vårt tåg att avgå. Det obehagliga börjar direkt. Vi färdas upp för en brant backe i tåget utan konduktör. Någon skriker; jag vill inte, jag vill inte, släpp ut mig, vi kommer att dö! Och jag inser att det jag själv som ropar. Barnen i vagnen bakom skrattar. Jag har en känsla av att det är åt mig. På toppen av backen stannar vi en tiondels sekund, och under den korta stunden hinner jag titta ner och jag inser att slutet är nära. Vi kommer aldrig ta oss ner för den branta backen levande. Något släpper, och jag kniper ihop ögonen och skriker rakt ut.

Väl tillbaka på stationen måste jag först känna efter så att jag inte har tappat någon kroppsdel på vägen innan jag kan kliva ur. Tårarna rinner och benen känns som spaghetti. Det är då någon skriker; EN GÅNG TILL! Jag känner att jag faller ner i ett svart hål. Jag är halvt ihjälskrämd, kippar efter luft och tårarna rinner. Vad ska man behöva göra för att folk ska inse att G-kraftsintolerans faktiskt existerar? Det handlar inte om feghet, det handlar om en allergi!

En plågsam sommar (v.31 2011)

Semester, sommarlov, ledighet. Bara koppla av och ligga på stranden och inte stressa eller bli irriterad över någonting. Då händer det; ”Hej, hej Monica, Hej på dej Monica..., Jag känner en bot..tralalala...,Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram..., Svenne banan... Alltså varje år smyger de sig på just när man har börjat bli riktigt avkopplad. Sommarplågorna! Då snackar jag inte om myggbett, getingstick, skoskav eller solsveda. Det här är tyngre grejer än så. Låtarna som på något konstigt sätt lyckas ta sig in i varenda hus, på varenda bar och på varenda radiostation. De som ringer i öronen sommaren igenom.

Varje år kommer de i början av maj, då som en något tjatig men trallvänlig låt som får en på bra humör. Man sitter där i bilen och diggar, lyckligt ovetande om att om bara några få månader kommer bilsterion riskera att ryckas ur bilen och stampas på om plågan spelas en gång till.

År 2006 var året då Basshunter fick sin jättehitt med låten vars text var ett mysterium för många. Boten Anna spelades på varenda uteställe och radiokanal. Det var till och med så illa att när jag samma år var på semester i Grekland och steg in i en liten mataffär så strömmade det ur högtalarna ”Jag känner en bot, hon heter Anna, Anna heter hon..

Ingen kan väl ha missat årets stora plåga. Erik Amarillos låt, Om sanningen ska fram vill du ligga med mig då. En titel som i början fick oss alla att haja till en aning. Men nu verkar Eric snarare patetiskt med sitt tjatande. Det har gått flera månader, snart borde han väl inse att det faktiskt inte är någon som är speciellt sugen?

Jag hittade en lista över sommarhits, och jag insåg hur många låtar det finns som jag en gång kunde helt utantill, men som jag helt hade glömt bort. Promoes sommarplåga för några år sedan, Svenne Banan hade inte världens mest intelligenta och genomtänkta text, men alla kunde sjunga med. Frida som på bred skånska sjöng Dunka mig gul och blå fick mycket kritik för sin något kontroversiella text. Jag är ganska säker på att den uppmärksamheten gav henne ett frikort rakt in på hitlistan.

Dock verkar det som att det inte alltid är den enkla texten som gör hitten. Vi har väl alla sjungit med, eller i alla fall gjort ett försök att urskilja ord ur Haiduciis rumänska låt Dragostea din tei. Eller dansat med till Las ketchups the ketchup song. Även det en låt som inte är så lätt att sjunga med i. Vilket främst kan bero på att refrängen faktiskt är på ett låtsasspråk. Men trallvänliga är de och alla blev de mer eller mindre hatade fram på höstkanten.

Hur dessa sommarplågor kan tillåtas spelas hundra gånger om dagen i flera månader är för mig ett mysterium, men kanske är det så att alla vet att i slutet av september är strand- och barhäng inte längre så aktuellt. Och tråkigt men sant är att när det börjar mörkna och när hösten smyger sig på har alla glömt vem Eric Amarillo är, och risken är stor att det går för honom som för många andra artister som debuterar med en sommarplåga. Det blir tyst länge.

Fem i topp sommarplågor:
  • Schnappi, das kleine Krokodil - Joy Gruttmann
  • Who's da man – Elias featuring Frans
  • Axel–F - Crazy Frog
  • Macarena - Los Del Rio
  • Bailando – Paradisio

Only time can tell! (v.26 2011)

Och den ljusnande framtid är vår! Precis så skrek jag där på trappan den elfte juni förra året. Nu lite mer än ett år senare har ännu ett gäng studenter lämnat skolan bakom sig för att ta steget ut i vuxenvärlden.

Några veckor innan jag sprang ut så fick alla som skulle ta studenten samtidigt som jag göra en enkät. En där man skulle kryssa i en ruta från ett till fem beroende på hur väl påståendet stämde in på en själv. Jag satt där ganska hög på livet. Projektarbetet var inlämnat, betygen var satta och de allra flesta lektioner gick ut på att utvärdera. Att säga att jag var jäkligt trött på utvärderingar och enkäter var bara förnamnet, så därför var jag inte så noggrann när jag kryssade i rutorna.

Det som ändå fick det att knyta sig i magen var när påståendet ”du har planerat inför framtiden och har intentioner att följa dessa planer”dök upp. Fram tills den frågan uppenbarade sig så svart på vitt hade jag levt på uttrycket ”det ordnar sig”. Visst hade jag många gånger fått frågan om vad som skulle hända i framtiden. Det är ju en av standardfråga när man pratar med någon i 20-årsåldern. Men precis som alla i 20-årsåldern hade jag ett standardsvar som inte resulterade i några jobbiga förljdfrågor. Så jag log och sa, ”jag får se. Resa, jobba och plugga kanske. Only time can tell”. Jag kryssade i en trea på enkäten, och vet fortfarande inte vad det innebär. Det jag visste var att frågan hade satt igång mina tankar. Det snurrade minst sagt i min skalle.

Mina klasskompisar hade olika planer allesammans, några skulle börja plugga direkt. Andra hade sökt några kurser. Någon hade beställt en enkel biljett till Thailand någon skulle göra lumpen. Det var jobb, plugg och resor. Men alla verkade veta vad de ville, och det stressade mig kolossalt. Det som har slagit mig efteråt är att jag ju också gav sken av att veta vad jag ville, det var så man överlevde dagen.

Många hade pratat om att resa. Man skulle åka till Australien och hitta sig själv, eller kanske till någon av partyöarna runt medelhavet och arbeta som bartender eller reseledare. Det var det alla studenter drömde om. Men helt ärligt undrar jag om inte det var ännu ett av standardsvaren. Det var inte många som verkligen hade en grund för och idé bakom sina spontana framtidsdrömmar.

Jag hamnade efter ett tag och många arga mail till arbetsförmedlingen av någon outgrundlig anledning på STT som praktikant under tre månader. Och på något vis lyckades jag ju få in allt i mitt standardsvar. Jag jobbade, och jag reste (för någon från Sexdrega är det exotiskt så det förslår att åka till Tranemo), och trots att jag inte pluggade så lärde jag mig ofantligt mycket.

Att jag nu sitter och svarvar på en verkstad i Älvsered är också genom en ren slump. Men jag behövde ett jobb, och det var ett jobb som jag klarade av. Dessutom kan jag tala om att inte ens hälften av min vänner som verkade så säkra på vad de skulle göra följde sin dröm, för det dök upp andra stigar längs vägen som de ville prova på. Däremot är det ingen som sitter i ett hörn och rullar tummarna. Alla har på något vis hittat på något under året som har gett dem nya erfarenheter och ny kunskap.

Vad är det jag försöker förmedla nu då? Jo, för mig handlade det här året inte så mycket om att åka till Australien och hitta mig själv som att inse att livet är fullt av möjligheter, det gäller bara att se dem. Och framförallt att inte ha för stora krav. Någonstans måste man börja. Istället för att resa runt eller få mitt drömjobb direkt blev jag en samlare. Jag samlar på erfarenheter. För med erfarenheter och vilja kan man komma hur långt som helst, det är jag övertygad om.

Fiskbullar och Herrljunga cider (v.25 2011)

När jag var liten brukade vi vara ett stort gäng som firade midsommarafton tillsammans. Vi åkte till Hofsnäs, kollade på midsommarstången, dansade små grodorna och kastade ringar på ciderflaskor. Det var alltid sol, och ett väldigt starkt minne jag har är att jag alltid var blöt i håret och hade ont i pannan. Det berodde självklart inte på att det var just midsommarafton, utan för att min midsommarkrans som min mor band till mig hade legat i vatten för att inte vissna innan den sattes på mitt huvud. Ont i pannan fick jag eftersom jag envisades att ha taggrosor i kransen. Vackert, men stickigt.

Efter besöket på Hofsnäs åkte vi hem till partytältet i trädgården. De vuxna åt sill och barnen åt fiskbullar i hummersås. Efteråt blev det jordgubbar i mängder. Det bästa av allt var att det aldrig blev riktigt mörkt, så man kunde vara ute och leka tills myggen i stort sett åt upp en.

Midsommarafton var lite mystisk. Lystret som gör sommarnatten ljus får mig alltid att tänka på Barna i Bullerbyn. På midsommarafton hoppar de över sju gärdsgårdar och plockar sju sorters blommor. Det viktigaste av allt är att inte tala under proceduren. Jag och mina kusiner skulle testa det en gång. Det var svårt att hitta sju gärdsgårdar så ett fårstaket fick duga. Svårast var det dock att hålla tystnaden, för är det någon gång som skrattet bubblar inom en är det när man lite spänd springer omkring i hagen mitt i natten och rycker upp smörblommor med rötterna. Dessutom visste vi ju att Britta, Lisa och Anna i Bullerbyn fick se Näcken, och man visste ju aldrig vem som gömde sig vid den leriga sankmarken i hagens nedre del. Midsommarafton när jag var liten var magisk!

Första gången jag skulle på en riktig fest på midsommarafton var det faktiskt på Hofsnäs också. En kompis hade bjudit in mig till en grillfest vid stranden och jag var lite nervös när jag väntade på mina vänner på parkeringen. Så mycket till fest blev det dock inte eftersom ett stort gäng hade bestämt sig för att hoppa av i sista stund. Det hela slutade med att sex tappra personer gick från Hofsnäs till Hillared, en sträcka på ungefär en mil. Bara för att ha någonting att göra.

Efter den här något misslyckade festen har jag firat midsommar på många olika ställen, men känslan av riktig midsommar har varit svår att uppnå utan dansen och kransen. Därför var det som att återuppleva sin barndom på när jag blev bjuden till kompisens sommarstuga i Fäxhult i Holsljunga förra året. Till dragspelsmusik fick jag dansa små grodorna, vi äro musikanter och alla andra för mig halvt bortglömda ringdanser. Att vi sedan packade in oss i min lilla gröna bil för att fira midsommarkvällen på Skrea gjorde bara saken bättre. Jag fick en kombination av traditionell midsommar och rolig fest med glada vänner.

Men vad är det som gör att midsommarafton skiljer sig så beroende på vilken ålder man är i. När byts sju sorters blommor ut mot sju sorters killar? Och Herrljunga cider mot en något mer jäst dryck? Det jag allra mest funderar på är när det når sin kulmen. För någon gång börjar ju de häftiga midsommaraftnarna dra sig åt det lugna hållet igen. Mina föräldrar hade säkert vilda fester när de var i min ålder, men under min uppväxt återgick de till det lugna firandet de hade när de var barn. Kanske är det så att man måste få festa till det och vara lite rebellisk för att kunna uppskatta sin barndoms midsommaraftnar med taggiga kransar, Herrljunga cider och fiskbullar.


Mitt liv som hund (v.24 2011)

Under 90-talet hördes ofta en kvinna ropa i skogarna utanför Sexdrega. Wanda, Elvis, Stina, Lydia, Elin, ropade hon med en ibland snäll stämma och ibland en något mer irriterad. För någon ovetande skulle det antagligen verka som att det var en galen kvinna med väldigt många hundar som var ute och kuskade där i skogen. Jag kan inte säga emot detta påstående överhuvudtaget, däremot så skulle jag vilja reducera antalet namn som tillhör hundar till fyra. Det femte och sista namnet, Elin tillhör nämligen en tvåbent varelse, det tillhör mig.

Som enda barnet till en hunduppfödare har min uppväxt ibland skiljt sig något från mina vänners.
Jag var alltid i underläge gentemot hundarna. Jag var en, och de var alltid minst fyra stycken. Men jag tror inte att min mor gjorde så stor skillnad på ett barn och en hund. Och jag måste hålla med. Båda behöver äta, skita, aktiveras och ibland få en klapp på huvudet. Så mår de ganska bra.

Det var inte alltid så lätt att bli uppfostrad som en hund. Visst fick jag alltid mat på bestämda tider, men tro mig, torrfoder kan bli ganska enformigt i längden.

Men jag tror ändå att jag har en hel del upplevelser från min barndom som andra inte kan skryta med. Bara det här att när andra barn hängde med sina föräldrar på lekplatsen, satt jag i min vagn, åt russin och beskådade hur min mor kastade ut döda fåglar till sina apporterande vänner.

En gång när jag var ute och åkte bil med min vän och hennes pappa låg det plötsligt en död, men till synes oskadd hare mitt på vägen. Pappan stannade och gick ur bilen, vilket jag inte tyckte var så konstigt, men istället för att ta upp en påse och ta med sig det fina träningsviltet hem slängde han den fina haren i diket. Helt obegripligt!

En annan gång frågade min klasskompis som på ryktesvägar hade hört att vi hade två frysboxar fulla med döda fåglar om vi hade dom för att äta. Konstigt nog såg han inte ett dugg lugnad ut när jag förklarade att vi tinade upp dem och la ner tid på att lägga ut dem i skogen bara för att våra hundar skulle springa och hämta in dem igen.

En annan sak som inte störde mig till en början, men som av någon anledning började göra mig djupt generad när jag kom upp i tonåren var det här med parningen. Det var liksom då som jag insåg att en stor del av min mors hobby gick ut på att med en kopp kaffe i handen glatt småpratandes med en likasinnad nörd stå och se på när hundarna nuppade med varandra. Sjukt pinsamt!

Jag minns speciellt en gång. Jag skulle ge mig ut på en ridtur med en vän som vid det här laget var så luttrad så att hon inte brydde sig om att det stod två hundar vildsint jukkandes utanför staketet. Plötsligt svängde det in en bil till huset, och en lång, snygg uniformsklädd man steg ur. Han reflekterade nog inte på en gång över scenen som spelades upp framför honom. Utan började informera oss om en militärövning som skulle ske i närheten när han helt plötsligt avbröt sig och stirrade på den smått perversa situationen. Sen konstaterade han lugnt, jaså här paras det ser jag, och fortsatte prata. Jag ville helst sjunka igenom marken och stanna där länge.

Trots hundmänniskors stora friluftsintresse så vet jag inte någon som är så ytliga som just dessa personer. Är inte öronen för långa så är pälsen för dålig, och är inte pälsen för dålig så är ögonen för ljusa. Därför har jag väldigt svårt att förstå hur min mor kunde välja min far. För ingen normalt tänkande hunduppfödare hade valt en man med den otroligt kassa pälskvaliten. Kanske hoppades hon på hans mörka ögon, men tji fick hon för det för där slog hennes egen brist igenom. Men jag tror nog att trots de ljusa ögonen så var det en lyckad kombination. Avkomman är nämligen både vacker och bra på att arbeta.