Utan täckning och lokalsinne i London

Tänk er följande scenario: åtta svenskar åker på semester till London. Tänk er att alla åtta är lantisar (fyra kommer från Gånghester och vill nog gärna se sig själva som stadsbor, men jämfört med London är de lika lantis som Sexdregabor). Tänk er att dessa åtta svenska lantisar ska försöka hålla ihop i London.

Där har ni bakgrunden till den historia som nu följer.

Att hålla ihop gruppen

Min mamma, pappa, sambo, faster, fasters man, mina två kusiner och jag tillbringade tillsammans en långhelg i London. Att hålla ihop åtta personer med åtta viljor i en miljonstad är inte lätt, men vi lyckades faktiskt. Tills sista kvällen. Det var en lördagkväll och kanske borde vi förstått att tanken på att bege oss till Piccadilly Circus för att äta möjligtvis skulle delas med några andra. Redan när vi skulle gå ner i tunnelbanan började det bli svårt att hålla ihop. Men väl på perongen var alla samlade och efter tre dagar i London och en ganska väl utvecklad vana att åka tunnelbana började vi känna oss självsäkra i rusningen. Det skulle vi inte gjort.

Kvarlämnade på perongen

Tåget kom och vi tryckte in oss tillsammans med en hel del andra. Jag fastnade mellan min kusin och en okänd engelsman och såg inte så mycket. Men när tåget började rulla vände jag mig om och tittade ut genom fönstret. Där på perongen med snopna miner stod min pappa och min faster.

Förlitade oss på hoppet

Vi sex som hade kommit ombord började genast intensivt diskutera hur detta skulle gå. Till saken hör nämligen att min faster och min far har en sak gemensamt, förutom att de har samma föräldrar, de har sjukt dåligt lokalsinne. Vi visste inte ens om de hade uppfattat vilken station vi skulle gå av på och vi var alla övertygade om att de inte hittade tillbaka till hotellet. I tunnelbanan finns inte heller någon mobiltäckning så den enkla lösningen fanns inte. Vi åkte alltså vidare och förlitade oss på hoppet. Att det vid nästa stopp trängde sig på ytterligare fem Londonbor bekräftade bara att vi inte var riktigt så inkörda i tunnelbanerutinerna som vi först hade trott.

Bara att vänta

Väl framme blev vi rådvilla. Frågan var om någon av oss skulle springa upp och försöka ringa. Samtidigt skulle det bara fungera om de två eftersläntrarna bestämt sig för att gå upp ur tunnelbanan och dessutom skulle då den som sprang upp förmodligen försvinna i folkvimlet. Så vi bestämde oss för att stå kvar och vänta. Vi gjorde upp en strategi där vi utgick från att de skulle stå kvar på samma ställe vilket i så fall borde innebära att de skulle stiga av på samma ställe som vi och därför kanske se oss på perongen.

En förmodad återkommande historia

Tiden gick och vi väntade ihärdigt. Försökte stå emot den allt mer tryckande folkmassan och hålla reda på varandra i vimlet. Tillslut ankom tåget och där stod de. Faster och far var räddade! Efter allt funderande och spänt väntande var det som att släppa en propp och alla blev mer uppsluppna än vad de tidigare varit. Vi förvånades över att det löst sig så bra, trots brist på både mobilteckning och lokalsinne, och skrattade åt det faktum att våra svenska artiga lantisgener inte riktigt gjorde sig i London. Vi hade kunnat oroa ihjäl oss, men istället tänkte vi att det skulle ordna sig och höll därför humöret uppe trots den inte helt ultimata situationen, det blev en rolig historia som nog kommer berättas mer än en gång på framtida släktmiddagar.

En oväntad födelsedagspresent

Jag vill börja den här veckans krönika med att säga att jag hade fel och att jag vet om det!

Jag satt där en söndagskväll efter en natt av firande av min egen 25-årsdag och skrev en krönika lagom till fettisdagen. Kanske var det just på grund av att jag firat hela natten som jag fick för mig att semlan äts som fastebrytare när den ju egentligen äts som fasteinledare. Jag insåg min fadäs ungefär två timmar efter att tidningen skickats till tryck och det fanns inte så mycket mer att göra än att stå för mitt misstag.

Kul att höra från er

Samtidigt är jag inte säker på att jag är så ledsen för att det blev som det blev. Jag har nämligen aldrig fått så mycket mail och kommentarer. Speciellt alla ni medelålders och äldre män som bemödat er att skriva långa förklarande mail till mig, kul att höra från er! Ni har varit rätt frånvarande under de senaste fem åren jag har skrivit krönikor, så det känns roligt att få veta att även ni läser dem!

Nu över till det ämne min krönika den här veckan egentligen ska handla om.

58 år fel

Jag fick ett telefonsamtal på min 25-årsdag. Inget konstigt med det, men det här samtalet kom från ett nummer jag inte kände igen och i andra änden presenterade sig en dam vars röst och namn jag inte heller kände till. ”Nu undrar du varför jag ringer” sa damen i andra änden, och det hade hon såklart mycket rätt i. ”Jo du förstår jag fyllde år alldeles nyss och i samband med detta fick jag en hel hög kort, dessa lade jag upp och ned och sedan sprättade jag upp dem ett efter ett. Men så fick jag upp ett kort med årtalet 1991 på framsidan och då förstod jag att något måste blivit galet. Jag fyllde nämligen 83 år och är således född 1933 och inte 1991”. Damen hade helt rätt i att något blivit galet, kuvertet hade trots att min adress var rättskriven hamnat i fel brevlåda. I kuvertet, som för övrigt innehöll ett mycket fint kort från min farmor fanns det dessutom födelsedagspengar och damen som sprättat upp mitt kuvert blev förfärad.

För både min och farmors skull

”Min första tanke var att jag skulle tejpa ihop det och lägga det på lådan igen, men så tänkte jag att du skulle ju undra om du fick ett uppsprättat kuvert, så jag lade i ett eget kort med en förklaring och hoppades att brevbäraren skulle hinna dela ut det innan helgen, så fick jag reda på att det inte skulle hinna fram innan helgen, och då tänkte jag att jag måste ringa, både för din och din farmors skull.” Vid det här laget hade jag hunnit bli helt rörd av damens besvär för min och farmors skull. Vi lever i en tid där mycket jävligheter pågår och att då bli påmind på det här fina sättet om att det finns så ärliga människor där ute var en av de bästa födelsedagspresenterna jag kunde fått.

Tack så jättemycket!

I måndags låg det fina kortet, pengarna och ett gulligt kort från damen i min brevlåda och jag blev helt varm inombords. Det finns ingen gång som jag har känt mig så tacksam över att ha en offentlig plats att uttrycka mina känslor och åsikter på och den här veckan vill jag använda den till att rikta ett stort rungande tack till damen! Tack för din ärlighet!

Revolution för svaga nypor

Jag ser mig själv som en ganska stark kvinna, någon som inte är rädd för att ta i och inte har problem att orka. Och den bilden skulle vara komplett. Om det inte var för burkproblemet.

Burkproblemet gör att tanken på att jag kommer bli en gammal ensam tant som dör av näringsbrist har slagit mig. Att bli äldre och ensam känns egentligen inte så läskigt i sig. Ensamheten kan vara skön, men inte om den är livshotande. Ensamhet och ålderdom kombinerat med burkproblemet är livshotande.

Fysiskt och psykiskt motstånd

När jag köper sylt, senap, gurka, rödbetor, ja egentligen vad som helst som kommer i glasburk möts jag alltid av ett starkt motstånd. Ett såväl fysiskt som psykiskt. Den fysiska handlar om att jag på fullaste allvar nästan aldrig kan öppna en burk, jag fattar liksom inte hur jag ska göra för att få upp locket utan att spränga ett eller flera blodkärl och detta har gett mig sjukt dåligt självförtroende.

Hånad av dem jag älskar

Ofta finns det folk med starka nypor kring mig som kan hjälpa mig att öppna burkar. Men den hjälpen är ofta fylld av hån. Min pappa brukar låtsas att han inte får upp locket men egentligen lättar han på det så att jag själv får upp burken medan han låtsas imponeras av min fantastiska styrka. Detta är inte en gest för att bygga upp mitt självförtroende, utan bara ett mer sofistikerat sätt att håna mig för mina svaga nypor. Min sambo skippar all finkänslighet och brukar öppna burkarna med vänster hand bara för att understryka exakt hur svag jag är.

Möjlig orsak till en förtidig död

När jag inte är omgiven av dessa trevliga män med starka nypor händer det att jag helt enkelt får strunta i att äta lingonsylt till mina köttbullar. Andra gånger får jag med våld försöka slå upp locket så att det tappar sin klämmande form. Dock får det effekten att burken inte sluter tätt och innehållet blir därför snabbt dåligt. Burkar och lock är alltså alltid ett problem. Och jag är på riktigt lite orolig för det ska bli min död.

Ett förnyat burksjälvförtroende

Döm därför om min förvåning när jag häromdagen skulle ta mig en saltgurka (ja det är gott!) och istället för att kämpa som en galning med den nya oöppnade burken lätt fick upp locket. Jag kan garantera att julens soffliggande inte har fått mina muskler att plötsligt byggas upp. Inte heller skulle jag säga att jag försökte öppna burken med ökat självförtroende. Tvärt om, precis som vanligt gjorde jag ett halvhjärtat försök eftersom jag egentligen visste att burken inte skulle gå upp. Ändå öppnades den enkelt. Jag tänkte att jag hade fått ta i en burk som någon öppnat redan i affären och förberedde mig på att äta härsken saltgurka (inte gott!) men sanningen var att det stora matföretaget som hade konserverat min gurka har gjort en satsning på burkar med nya lättöppnade lock.

Det nya locket är fantastiskt. Det är ett lock som inte bara stärker mitt självförtroende, utan framförallt kommer förhindra att jag blir en utmärglad tant som dör i ensamhet. Jag skulle vilja påstå att det här är en av de mest revolutionerade uppfinningarna sedan hjulet. Ett litet steg för matföretaget, men ett stort steg för mänskligheten!