Sparad glädje

Vi har precis kommit in på 40-talet. 2040-talet alltså. I soffan hemma hos sin mormor sitter Elin junior. Hen har en önskan om att se en film från sin barndom. Elin tittar fundersamt på sin mor, Elin juniors mormor, och svarar att någon sådan film nog tyvärr inte existerar, men att det nog ska gå att vaska fram ett roligt kattklipp från året då Elin junior föddes.

Vi åker tillbaka drygt 25 år i tiden. I soffan hemma hos min sambos mormor berättas gamla historier. Mormoderns syster har under veckan tittat på gamla inspelade filmer från nästan 20 år tillbaka i tiden, och berättar livligt om vad alla har för sig under inspelningen av släktkalaset 1996. Historierna leder till nya historier och det är riktigt roligt att lyssna till alla gamla minnen som har kommit upp till ytan igen med hjälp av videoinspelningen.

Minnen föder minnen

Även jag, eller framförallt mina föräldrar har en massa filmer hemma. Jag har sett mitt dop, min två-årsdag, ett luciatåg på dagis där min bästa kompis luciakrona är så stor att den åker ner runt halsen på henne medan hon, utan att röra en min, allvarligt fortsätter sjunga luciasången. Jag har sett mig själv rida, sjunga, hoppa hopprep, stoppa in så mycket fiskbullar och potatis i munnen att mina kinder ser ut att vara nära att sprängas. Det är verkligen jätteroligt att få ta del av saker man inte minns eller inte var närvarande vid genom att få se det på film. Och minnen föder verkligen minnen. För ett tag sedan hittade min far en massa diabilder. Då kom jag ihåg att när jag var mindre så var det en del av kalaset att någon riggade upp en duk och sen tittade alla gemensamt på bilderna och mindes tillbaka. Det var verkligen trevliga stunder.

När min kompis var på besök för någon vecka sedan började vi titta igenom gamla bilder på min facebooksida, samma effekt som med diabilderna uppnåddes, en massa minnen och roliga händelser bubblade upp till ytan, men skillnaden var att de äldsta bilderna var från 2008 och det var väldigt få bilder. Vi har på något vis tappat en skatt för minnet och för glädjen när vi slutade spara på filmer och bilder. Visst vi filmar och tar kort med mobilen, men vi är dåliga på att ta vara på dem, i bästa fall hamnar de i en mapp på en dator. Det finns personer som har ett genuint intresse för foto och framkallar sina bilder, men det är färre än förr, för det är inte ett krav för att kunna se dem.

Facebook på släktkalaset?

Innan hade alla en kamera och alla tog mer eller mindre bra kort som framkallades, idag har alla en mobil som byts mot en nyare modell och bilderna är borta. Det är verkligen en tråkig utveckling av tekniken. Men kanske har jag fel, kanske kommer facebook, youtube, instagram och twitter vara källa till minnen i framtiden. Kanske kommer det vara helt accepterat att sitta och bläddra på facebook på storbildsskärm på släktkalasen. Men jag tror nog att det kommer dröja ett tag. Tills dess kan vi ju alla försöka vara lite bättre på att ta vara på våra minnen, framkalla bilder, och filma även om det inte händer något speciellt, bara så att våra barn i framtiden kan få en blick över hur det faktiskt såg ut och vi har en chans att minnas tillbaka.

Lagtröjor och sidfläsk

Allt började för säkert en månad sen. Det var då facebookgruppen skapades. Som ni säkert vet är det inte på riktigt om det inte finns en facebookgrupp att diskutera, samla information och smäda varandra i. Första diskussionen handlade om lagnamnen. Diverse bra och mindre bra namnförslag skrevs ned, inför den, i demokratins tecken, kommande röstningen. Jag sammanställde alla förslag och sedan fick antal gillningar avgöra vilka lagnamn som skulle användas.

När vi väl var anmälda till Holsljungamarschen 2014 började alla praktiska frågor strömma in. Vad skulle man ha på sig? Vilken tid skulle vi samlas? Vad skulle vi äta? Var skulle vi sova? Jag sammanställde i egenskap av lagledare en lång lista på allt man behövde veta, från vilka skor som var bäst att gå i, till vem som skulle bidra med vilket fika. Vi var ganska många som skulle samsas och det var bitvis svårt att få ihop allt. Det känns som om Holsljungamarschen har funnits i mitt bakhuvud konstant den senaste tiden. Allt var tvunget att planeras minutiöst för att bli perfekt!

Stolta och förberedda

När den stora dagen grydde hängde tio stycken lagtröjor och väntade. Vi hade inte bara inköpt enhetliga tröjor utan även gjort schabloner och spraymålat dem. Vi var oerhört stolta och förberedda, även om det hade tagit betydligt mer tid och tålamod än vad vi hade förväntat oss att få ihop allt.

I början av dagen hade jag verkligen koll. Vi startade i tid, jag hade fotriktiga skor och en ergonomisk ryggsäck med termosar med kaffe. Redan vid första stationen började ett visst kaos infinna sig, hur skulle vi lägga upp det? Innan andra stationen hade halva laget redan hunnit springa iväg flera gånger för att hämta saker som var glömda och lämna saker som inte skulle med. Vi var nu efter i tiden och jag började känna en viss stress. Innan fjärde stationen bestämde vi oss för att fika. I mitt huvud hade jag sett hur vi idylliskt skulle sitta på någon stor sten i den vackra naturen, dricka kaffe och äta hembakta muffins. I själva verket satt vi mitt på grusvägen medan vi hetsåt Pågens kanelgifflar.

Kaffe- och sidfläskstund

Innan de sista stationerna hade vi tappat halva laget men haft en trevlig fikastund med ett okänt lag vi mötte på vägen. De hade inte riktigt planerat lika mycket som vi, när jag hällde upp kaffe i mina medtagna pappersmuggar tog de upp en bit sidfläsk som de karvade bitar från med en morakniv. Men jag kände ändå att jag lärde mig något av dem. Planeringen må vara viktig men det spelar ingen roll hur mycket man planerar om man inte adderar en drös roliga människor. Hade vi följt min planering hade vi aldrig blivit försenade och då hade vi inte haft en riktigt trevlig kaffe- och sidfläskstund ute på Näset i Holsljunga, och då hade jag inte haft någonting att skriva en krönika om.

Resten av dagen och kvällen släppte jag slumpen fri, och det resulterade i att jag pratade med fler nya och trevliga människor än vad jag någonsin gjort. När jag tillslut skulle gå och lägga mig insåg jag att jag inte hade blåst upp min luftmadrass, men efter en fantastisk kväll och dag kunde inte en sådan miss i planeringen sudda ut mitt goda humör. Det var med ett leende på läpparna jag beordrade min sambo att blåsa upp den och sedan somnade gott.

Kräftskiva för nybörjare

”Now you have to tell me how to do this!” ”Du måste förklara för mig hur jag ska bära mig åt.” Min tyska vän tittar uppfodrande på mig och jag inser plötsligt att jag har fått på min lott att på engelska beskriva hur man äter en kräfta.

Det skulle vara oansvarigt att inte ha en kräftskiva när man har tyskar på besök samma vecka som det är kräftpremiär. Jag gick verkligen in för att de skulle få en så genuin svensk upplevelse som möjligt. Laddade upp inte bara med kräftor utan även Västerbottenostpaj, rödlök, gräddfil, och knäckebröd, lärde mig nya snapsvisor på temat kräfta och införskaffade självklart en flaska Hallands Fläder.

En riktig Swedish kräftskiva

Kräfthattarna satt på plats, kräftservetterna satt instuckna under hakan, och i taket vajade kräftvimplarna, augustimånen lyste in i partytältet och stämningen var sådär magisk och förväntansfull som bara den kan vara på en riktig swedish kräftskiva! Det var ungefär där jag insåg att jag skulle behöva hålla en skola i hur man äter kräftor, på engelska...

Det började ganska bra, jag visade hur man bröt av klon och instruerade hur man måste suga ut kräftspat ”you have to suck it”. Min tyska vän tittade lite fundersamt på mig men hörde ju det slurpande ljudet från de övriga på kräftskiva och sög lite prövande på klon. Av hans min att döma gillade han smaken och kräftskolan kunde fortsätta, jag visade hur han skulle bryta av stjärten och hur han skulle suga ut spat ur kräftkroppen, ”you have to suck this part too”. Återigen tittade han sig lite fundersamt runt på de underliga svenskarna som satt och sög på sin mat. Maten de fångat ur ån, maten som tog lång tid att äta men ändå knappast kunde mätta en man utan diverse feta tillbehör, maten som bara några timmar tidigare hade krupit omkring på dyiga bottnar. Maten som tillagas levande och som stirrade på honom med sina svarta anklagande ögon från hans tallrik. Jag förstår ju vad han tänkte, de där svenskarna är helt sjuka i huvudet, men jag måste ge honom en eloge för hans förmåga att ta seden dit han kom och ta till sig nya traditioner.

Den omtvistade bajssträngen

Innan kräftskolan fortsatte stämde vi alla upp i en ostämd snapsvisa och hans strupe fick känna av den brännande smaken av riktig svensk nubbe. Sen visade jag honom hur han måste suga på stjärten på kräftan innan han öppnade den, stjärten som är den bästa delen, stjärten som innehåller den omtvistade bajssträngen. Strängen han petade bort på de första två kräftorna, men som han efter ett par snapsar till lät vara kvar. Fundersam höll han upp det som nu var kvar på kräftans kropp och frågade vad han skulle göra med den. Jag svarade att om man inte är allt för petig kan man öppna upp och äta allt som smakar bra men de flesta nöjer sig med att suga lite på den. För säkert femte gången gav jag honom nu instruktionen ”suck it”, och med road min sa han att han nu visste hur han skulle beskriva det svenska folket för sina tyska vänner när han kom hem, ”you know, they really suck!” ”Dom suger verkligen!”

Barnsligt fel

Egentligen får man inte säga så, men jag har börjat tröttna på det vackra vädret. Jag har börjat längta efter att krypa ner under en varm filt och mysa framför en långfilm. Men det har ju varit helt omöjligt under semestern i år. Inte nog med att man riskerar att dö av värmeslag under filten, skiner solen på TV:n så att det inte finns en chans att se vad som visas. Därför blev jag väldigt glad när det slog mig bion ju faktiskt har både mörka rum och AC, ett perfekt ställe för en soltrött semesterfirare helt enkelt. Sagt och gjort, biobiljetter bokades, filmen hette Sex Tape, en film som utlovades vara en sån där film utan någon djup handling, men med garantier för skratt. En perfekt film för min överkokta hjärna med andra ord.

Ingen social aktivitet

Väl på plats i salongen, uppladdade med den största popcornlådan utspelades de vanliga bioscenerna. Den som skulle sitta innerst kom självklart sist, och problemet med den oundvikliga kontakten med främlingar uppstod. Vi skulle kolla på film, inte socialisera oss med okända människor! Vi genomled den vanliga halvtimmen av dålig reklam, men när väl filmreklamen började kändes det som om något inte stämde, tecknade snuttar av barnfilmer fladdrade förbi på duken. Trots att filmen vi skulle se visserligen var tillåten från sju år kändes den knappast anpassad för barn, och biopubliken hade helt klart en genomsnittsålder över sju år. Men när salongen tillslut släcktes ned och filmrutan vidgades glömdes reklamen bort och en spänd tystnad sänkte sig över publiken, äntligen skulle filmen börja!

Inte riktigt rätt

Det första jag såg var en tecknad drake som flög mot mig, detta följdes av titeln ”Draktränaren”. Ungefär här började man höra hur folk prasslade med sina biljetter och viskade med varandra. Men än så länge var det ingen som ville skrika ut att de minsann skulle se den där sexfilmen. Vi var alla förvånade men rädda att det var vi som hade gått in i fel salong eller köpt fel biljetter. Men så var det en tjej som reste sig och gick ut, och jag tog mod till mig och frågade min stolsgranne vilken film hon hade tänkt se, ”inte den här i alla fall” blev svaret. Nu hade folk, liksom jag, börjat diskutera med främlingarna i stolarna bredvid och någon höjde rösten och sa ”är det någon mer än jag som skulle se sex tape” ett rungande ”jag” kom från den övriga biopubliken, och helt plötsligt var vi, som för bara någon minut sen var främlingar utan någon som helst intention att tala med varandra en enad grupp. De 40-tal individer som satt i salongen blev tillsammans en missnöjd biopublik, som gemensamt skulle kriga för att få se rätt film.

En förbrödrande vinst

Plötsligt blev duken svart, och lamporna tändes. In i salongen klev personen som reste sig och gick ut under den första tecknade scenen. Hon berättade att hon hade arbetat på bion och att hon nu hade åtgärdat så att vi skulle få se den film vi betalat för. Vi i den enade biofronten applåderade vår hjältinna, gratulerade varandra till vår vinst, och där och då insåg vi att vi inte längre kunde vara främlingar. Misstaget från biopersonalens sida hade förbrödrat oss. Främlingar vinner inga krig tillsammans!