Lite vanligt jävla bussvett...

Jag hör ett knäppande ljud som tränger genom musiken i mina hörlurar. Jag ser mig runt, försöker lokalisera vart ljudet kommer ifrån. På andra sidan mittgången i bussen sitter i man. Mannen har gjort det bekvämt för sig i bussen och liksom jag tagit av sig jackan och pluggat in hörlurar. Men han har tagit det ett steg längre. Knäppandet jag hör, är ljudet av hans naglar som klipps av. Långsamt och metodiskt, nagel för nagel.

Jag vill skrika och spy på samma gång. Det ligger avklippta naglar i sätet. Ett säte som jag mycket väl kan tvingas sitta i.

Livet som pendlare

Som pendlare är det viktigt att kunna slappna av i kollektivtrafiken. Vi pendlare tillbringar så pass mycket tid på bussen att vi måste kunna luta oss tillbaka och inte påverkas allt för mycket av våra medresenärer. Jag dricker kaffe på bussen, äter macka på bussen, sminkar mig på bussen, läser på bussen, ser på film på bussen, pluggar på bussen, skriver, inte på bussen, men på min dator när jag sitter på bussen. Jag till och med pratar i telefon på bussen, trots att vissa medresenärer motsätter sig det. Men det finns vissa gränser man måste hålla sig inom, nog för att det ska vara avslappnande att åka buss, men det är ett kollektivt färdmedel, inte ditt vardagsrum!

Telefonsamtal

Det är alltså ok att prata i telefon på bussen, men man får inte under några omständigheter prata högre än normal samtalston, man får inte heller prata om ämnen som sex, äckliga sår, eller barnafödande. Detta är nämligen ämnen som gör medresenärer oerhört obekväma.

Förtäring

Man får äta och dricka på bussen, men man får inte äta fisksoppa ur burk för det luktar illa och är riskfyllt, man får inte heller äta pommes frites eftersom hela bussen då luktar fritös. Helst ska man försöka undvika drycker som innehåller mer än två procent alkohol eftersom dessa kan leda till högljudda telefonsamtal om intima ämnen.

Kroppsvård

Man får till viss del bry sig om sitt utseende på bussen, sminkning går alldeles utmärkt, så länge man är stadig på handen och inte spiller mascara på grannen. Men alla produkter som luktar är strängeligen förbjudna. Som nämnt ovan är alla former av kroppsvård där man avlägsnar delar av kroppen, som att klippa naglar eller klämma finnar helt förbjudet. Att noppra ögonbrynen är att balansera på gränsen, men så länge man håller sig till ögonbrynen och inte börjar dra ut långa svarta hårstrån från näsan är det ok.

Kultur

Ska man läsa eller se på film på bussen finns det också vissa gränser man bör hålla sig inom. Alla former av litteratur och film med erotiska inslag bör undvikas, eller åtminstone döljas. Det kan vara jobbigt att till exempel sitta bredvid tant som läser fifty shades of grey medan hon stönar högt för sig själv. Ska man se på film måste man ha hörlurar, detta gäller även när man lyssnar på musik, och hörlurarna ska vara täta. Det finns faktiskt inget värre än att höra dunket från din kassa house-musik genom dina hörlurar. Det är inte coolt, bara idiotiskt, och du kommer få ångra det när du får hörapparat vid 25 års ålder.

Som ni säkert förstår talar jag av egen erfarenhet. Jag vet ju uppenbarligen hur man beter sig, men till er andra; var god medtag denna text om du är osäker på hur man faktiskt beter sig i kollektivtrafiken, det skulle göra livet som pendlare så oerhört mycket lättare! Tack!

Mitt liv som hund (publicerad i flatcoated retriever-klubbens tidning Charmören)

Som enda barnet till en hunduppfödare har min uppväxt ibland skiljt sig något från mina vänners.

Jag var alltid i underläge gentemot hundarna. Jag var en, och de var alltid minst fyra stycken. Men jag tror inte att min mor gjorde så stor skillnad på ett barn och en hund. Och jag klandrar henne inte, jag menar både behöver äta, skita, aktiveras och ibland få en klapp på huvudet.

Det var inte alltid så lätt att bli uppfostrad som en hund. Visst fick jag alltid mat på bestämda tider, men tro mig, torrfoder kan bli ganska enformigt i längden. Ändå tror jag att jag har en hel del upplevelser från min barndom som andra inte kan skryta med. Bara det här att när andra barn gungade med sina föräldrar på lekplatsen så satt jag i min vagn, åt russin, och beskådade hur min mor kastade ut döda fåglar till sina apporterande vänner.

En gång när jag var ute och åkte bil med min vän och hennes pappa låg det plötsligt en död, men till synes oskadd hare mitt på vägen. Pappan stannade och gick ur bilen, men istället för att ta upp en påse och ta med sig det fina träningsviltet hem slängde han den fina haren i diket. Helt obegripligt!

En annan gång frågade min klasskompis, som på ryktesvägar hade hört att vi hade två frysboxar fulla med döda fåglar, om vi hade dom för att äta. Konstigt nog såg han inte ett dugg lugnad ut när jag förklarade att vi tinade upp dem och la ner mycket tid på att lägga ut dem i skogen bara för att våra hundar skulle springa och hämta in dem igen.

En annan sak som inte störde mig till en början, men som började göra mig djupt generad när jag kom upp i tonåren var det här med parningen. Det var liksom då som jag insåg att en stor del av min mors hobby gick ut på att, med en kopp kaffe i handen, glatt småpratandes med en likasinnad nörd stå och se på när hundarna nuppade med varandra. Sjukt pinsamt! Jag minns speciellt en gång när jag skulle ge mig ut på en ridtur med en vän som vid det här laget var så luttrad att hon inte brydde sig om att det stod två hundar vildsint juckandes utanför staketet. Plötsligt svängde det in en bil till huset, och en lång, snygg, uniformerad man steg ur. Han reflekterade nog inte på en gång över scenen som spelades upp framför honom utan började informera oss om en militärövning som skulle ske i närheten när han helt plötsligt avbröt sig och stirrade på den smått perversa scenen. Sen konstaterade han lugnt, ”jaså här paras det”, och fortsatte prata. Jag ville helst sjunka igenom marken och stanna där länge.

Trots hundmänniskors stora friluftsintresse så vet jag inte någon som är så ytliga som just dessa personer. Är inte öronen för långa så är pälsen för dålig, och är inte pälsen för dålig så är ögonen för ljusa. Därför har jag väldigt svårt att förstå hur min mor kunde välja min far. Ingen normalt tänkande hunduppfödare hade valt en man med den otroligt kassa pälskvaliteten. Kanske hoppades hon på hans mörka ögon, men tji fick hon, för där slog hennes egen brist igenom. Men jag tror nog ändå att det var en lyckad kombination. Avkomman är nämligen både vacker och har ett bra lynne.

Stel av skräck

”Min kompis kusin fick en allergisk reaktion och tvingades amputera bort armen”, ”jag har hört att nålen är ca 3 cm tjock och att dom sticker den rakt in i benet på en”, ”sjuksköterska?! Nej, nej dom tar in folk från försvaret, två starka karlar som håller fast en, medan en tredje hackar in sprutan i armen på en”.

Farväl barndomen

Åren innan jag började fyran kantades av sådana här berättelser, skrämmande men självklart helt osanna anekdoter om den fruktade stelkrampssprutan. En spruta som av någon anledning hade betydligt sämre rykte än alla andra vaccinationssprutor gemensamt. Jag var livrädd. I flera år. Jag och mina kompisar gjorde upp strategier för att lyckas fejka sjukdom den dagen sprutan skulle ges, men vi lyckades inte lista ut när övergreppet skulle ske. Så en dag när vi satt där och räknade multiplikation så kom skolsköterskan in i vårt klassrum. Hjärtat tog ett skutt och stämningen förvandlades som genom ett trollslag, och vi förstod att tiden var inne. Det var dags att säga farväl till barndomen, mänskligheten och sin ena arm.

Mot min egen avrättning

Med bankande hjärta gick jag genom korridoren på väg mot vad som kändes som min egen hängning. Det var inte förrän jag kom tillbaka till klassrummet igen som jag förstod vad som hade hänt. Skolsyster hade med en spruta av normalstorlek gett mig stelkrampsvaccinet som visserligen värkte lite, men armen satt kvar och all nervositet släppte. Jag hade överlevt livets hittills största prövning.

Fastkedjad med blödande ögon

Dessa skrämselhistorier är något som livet tycks kantas med. När jag skulle börja högstadiet fick vi höra att vår lärare i princip åt elever till frukost. Gymnasiet skulle inte finnas en chans att klara av, för att inte tala om universitetet, ett ställe där de kedjade fast dig i väggen och tvingade dig läsa engelsk facklitteratur tills ögonen blödde. Kanske trodde jag där någonstans när jag hade klarat av mitt första år på universitetet att jag nu hade kommit över gränsen, att jag skulle klara av resten av livet utan att gå på alla idiotiska skrämselberättelser. Jag hade liksom synliggjort mönstret och jag förstod nu att dessa berättelser bara var ett psykologiskt spel, ett sätt för andra att bygga upp sig själva genom att trycka ned sina medmänniskor.

Ett inte så lugnande samtal

Men så började en vän till mig på samma utbildning som jag och hon var nervös inför första tentan, en tenta som jag själv hade gjort ett år tidigare. Och trots att mina intentioner när jag började samtalet med henne var att lugna henne så hörde jag hur jag började berätta om alla klasskompisar som hade gråtit utanför tentasalen, hur jag själv hade kallsvettats i tre timmar och sen tvingats göra om tentan, hur det var omöjligt att förstå, och hur halva min klass bestämde sig för att hoppa av efter denna fruktansvärda första tenta. Jag märkte vad jag gjorde, men jag kunde inte sluta, det fick mig att känna mig så bra.

När jag gick därifrån skämdes jag, ända tills jag erinrade mig att hon, min vän, var samma person som en gång i tiden hade talat om för mig att hennes kompis kusin hade fått amputera bort armen efter stelkrampssprutan, och jag kände mig extremt nöjd, äntligen hade jag fått min revansch!

Blickstilla på ett ben

Mobilen börjar vibrera och ringsignalen bryter tystnaden, jag plockar upp den och trycker på den gröna luren.

Jag: Ja det är Elin!

Röst på andra sidan luren: Hej! Jag är sjuksköterska och ringer från vårdcentralen, du hade sökt oss?

Jag: Ja, jag har fått en infektion i tån.

Sjuksköterska: Ursäkta, nu hörde jag inte riktigt, det bröts där, vad sa du?

Jag: Jo jag sa att jag har fått en infektion i tån.

Sjuksköterska: Jag är ledsen, men det bröts igen, var sa du att du hade en infektion?

Jag: (reser mig nu och går ut i hallen, artikulerar tydligt) Jo jag har en infektion i tån!

Sjuksköterska: Sa du tån?

Jag: (skriker nu in luren) Ja! Infektion i tån!!

Sjuksköterska: Bra nu hör jag, hur länge har du haft infektionen?

Jag: (står nu blickstilla på stället) I en vecka, jag har svårt att gå!

Sjuksköterska: Okej, du ska få träffa en läkare, det finns en tid idag klockan...

Telefonsamtalet bryts.

En inte så mobil mobil

Ibland finns det verkligen nackdelar med att bo på landet. Dålig mobiltäckning hamnar väldigt högt på den listan. Jag vet inte hur många gånger jag har stått på ett ben lutandes ut genom altandörren för att kunna höra vad personen i andra änden säger. Det är totalt hopplöst. Därför tycker jag bättre och bättre om hemtelefonen som jag och min sambo fick med vårt bredbandsabonnemang. Till en början förstod jag verkligen inte vad vi skulle ha den tegelstenen till. Men eftersom den var i princip gratis och gratis är gott fick den ändå en plats i köket. Och efter ett tag insåg vi att den var rätt bra att ha när mobilen på grund av den dåliga täckningen slutade vara just mobil och blir obekvämt stationär.

I lite mer akuta ärenden

Jag skulle inte påstå att hemtelefonen används så flitigt. Man vet att om det ringer på den är det antingen min mamma, min sambos mamma eller en telefonförsäljare, och jag kan inte ens numret till den utantill. Men ibland är den toppen. När jag efter många dåliga försök att prata med min klasskompis, tröttnade på att stå blickstilla på ett ben och bad att få ringa upp från hemtelefonen trodde hon att jag skämtade. Och jag förstår henne. Få 24-åringar har en egen hemtelefon idag. Men i situationer som den ovan beskrivna kan det vara en idé att komma ihåg att man har en hemtelefon. Speciellt om ärendet är lite mer akut. Det är ju rätt svårt att hålla på att springa runt och leta täckning om man har råkat skära av sig foten.

En ursäkt för lantisar

Men jag har inte gett ut mitt hemnummer till speciellt många för jag ska ärligt erkänna att det ibland kan vara rätt skönt att använda mobilen och kunna skylla på dålig täckning när man inte orkar argumentera med påstridiga telefonförsäljare. Det är en ursäkt som inte fungerar när man bor mitt i en stad, men jag kan bara flytta mig lite åt höger om jag vill avsluta ett samtal snabbt. Så summan av kardemumman är väl att till och med de dåliga sidorna av att bo på landet faktiskt kan visa sig vara riktigt bra ibland!

En vecka av otur

Ni vet hur man ibland kan ha en dag då allt går emot en?! Man tappar kaffekoppen vid frukosten, spiller tomatsås på älsklingströjan och botten går ur matkassen. Jag har haft en så vecka. En vecka då allt har gått emot mig. Det har inte varit några katastrofer på något vis, men det har varit oturliga händelser som när de hopades i hög gjorde min vecka till den sämsta på länge.

Måndag

Allt började i måndags. Jag skulle ta bilen på en grusväg genom skogen. Jag gillar att köra genom skogen, det är fridfullt och det var vackert med all snö som hade kommit, tänkte jag, tills jag låg i diket utan en möjlighet att komma varken fram eller tillbaka.

Tisdag

Tisdagen var egentligen rätt lugn, men jag var irriterad. Jag skulle på fest med tyrolertema på fredagen och ville låna min sambos brors tyrolerhatt. En sån där grön, billig maskeradhatt. Dock verkade han inte helt villig att låna ut hatten och försökte komma undan med dåliga ursäkter. Jag blev irriterad, vad var problemet? Det är inte som om han behövde en tyrolerhatt i januari.

Onsdag

Onsdagen kantades med stress, dåligt väglag, sega medtrafikanter, parkeringsautomater som inte fungerade, felskrivna sms-parkeringar och som grädde på moset en p-bot.

Torsdag

Torsdagen skulle blivit bra om jag bara hade kollat en extra gång på busstidtabellen och insett att bussen jag skulle ta inte gick. Jag missade därför inte bara bussen utan också en viktig föreläsning. Jag trodde inte det kunde bli värre.

Fredag

Men så kom fredagen. En fredag som jag hade förberett noga just för att den skulle bli bra. Det var då jag körde fast med bilen. Igen. Och därför missade bussen. Igen. Det var också då jag bestämde mig för att köra, något som jag fick ångra bittert eftersom vägen inte var plogad. Så jag missade min föreläsning. Igen. När jag väl kom hem efter en och en halv timmes körande i snömodd helt i onödan var jag slut. Jag ville inte gå på någon tyrolerfest. Och inte blev det bättre av att min sambo skulle jobba öve på en fredag och jag därför tvingades ta bussen iklädd tyrolerkläder.

Jag var inte bara slut, jag var ledsen, förbannad och inte på festhumör över huvud taget. Världen ville mig ont och jag ville stanna hemma.

Men tillslut kom jag till festen. Väl där började livsandarna återvända. En fest med en kör i tyrolertema är svårt att ha tråkigt på. Och mitt i allt stojande marscherade plötsligt ett tyrolerband in. Och där var dom, bland andra glada musiker, både min sambo och hans bror. De två som i både outtalade och uttalade svador hade fått mest skit av mig den gångna veckan. Och allt fick sin förklaring. Min sambo jobbade inte över, han hemlighöll att han skulle överaska festen jag skulle på, och sambons bror skulle faktiskt ha en tyrolerhatt i januari.

En ny vecka med nya möjligheter

Min vecka kanske hade varit skit, men helt plötsligt hade jag bara mig själv och skylla för det, och det och det faktum att en kör aldrig har tråkiga fester, att tyrolermusik gör varje människa glad och att jag fick äran att ställa upp i en joddlingstävling gjorde det svårt att fortsätta vara arg. Nästa vecka blir en bra vecka!