torsdag 31 oktober 2013

Pinsammast i hela världen

Jag är väl i tioårsåldern och mamma har precis hämtat mig från fritids i Hillared. Det är skymning ute och när vi passerat skolan får mamma helt plötsligt tvärstanna för några ungdomar som helt utan reflexer cyklar sicksack över vägen. Mamma vevar ner rutan, jag ber henne förtvivlat att bara strunta i det och åka vidare. Hon lyssnar inte på det örat, och med mig hukandes i framsätet skriker hon åt ungdomarna att de är en trafikfara utan något vett i huvudet, och att om de ska cykla på det viset får de åtminstone ha reflexer på sig.

Jag minns den här händelsen väldigt tydligt för jag tror att det hände något med mig där och då. Jag kom in i en ny fas i livet där jag helt plötsligt började tycka att mina föräldrar inte alltid var helt roliga att ha att göra med. Tidigare hade mamma och pappa varit mina största idoler som gärna fick vara med överallt, men nu kändes det ofta som om de var i vägen. Mina föräldrar blev de pinsammaste i hela världen!

Det skulle dröja ytterliggare några år innan den pinsammaförälder-eran slog till på riktigt, men någon gång på högstadiet var det som värst. Jag var dock inte ensam om det. Alla tyckte att deras föräldrar var det mest pinsamma som vandrat i ett par skor. Jag och mina klasskompisar brukade låtsas som om vi inte hade några föräldrar, vilket gick ganska bra tills Mogaskolan fick för sig att alla föräldrar som ville skulle få hälsa på i skolan en dag. Det var så tydligt när en klasskompis med blossande kinder och nedböjt huvud kom inlufsande i klassrummet, då visste man att det förmodligen skulle komma en äldre kopia i släptåg som till skillnad från sin son eller dotter vänligt log mot och hälsade på alla. Bara det där hälsandet var tillräckligt pinsamt för att man ville sjunka igenom jorden. På högstadiet rådde det vissa regler. Man hälsade inte på vem som helst, och om man hälsade så gjorde man för guds skull inte det med ett leende på läpparna. I bästa fall grymtade man något, såg åt ett annat håll och knyckte med huvudet.

Det värsta var föräldrarna som gärna ville ställa sig in hos de övriga eleverna i klassen. Som försökte använda coola uttryck men var ett decennium försena. Som sa att kompisens kläder var ”hippa” eller ”fräsiga” eller som valde att hälsa med ett ”tjabba polarn” i tron att de smälte in. Vi- högstadieeleverna- tyckte att vi var vuxna och coola, våra föräldrar tyckte att vi var barn. Och i den krocken blev föräldrarna ett jobbigt bevis på att våra attityder inte höll fullt ut. Jag kan fortfarande komma ihåg hur fruktansvärt pinsamt det var, och hur jag lovade mig själv att aldrig bli som mina föräldrar.

Någonstans under gymnasietiden började känslan gå över, vi kom in i en ny era. En från båda håll accepterande. Nu går jag gärna på fest tillsammans med mina föräldrar och är på samma nivå som dem. De ser mig som en vuxen individ och jag ser dem som en något föråldrad vän. Det slår mig i skrivande stund att det knappast är mina föräldrar som ändrat attityd, utan jag, det är lite skrämmande!

Jag vill avsluta denna krönikan med att be om ursäkt till dig som jag skrek åt när du åkte rullskridskor i Svenljunga för några veckor sedan. Men du måste faktiskt använda reflexer, du blir ju rena trafikfaran när det skymmer!



torsdag 24 oktober 2013

Wake me app

Att sova borta och inse att man glömt tandborsten är verkligen ingen rolig upplevelse. Av någon anledning förväntas man stiga upp extra fräsch när man har sovit över hos en vän. Kanske är det en känsla av det vore rent av taskigt att utsätta denna vän för det vanliga monstret man är på morgonen. Tandborstning skulle nog kunna ses som a och o i strävan efter att vara fräsch, dålig andedräkt kan sabba mycket. Därför känns det inte alls trevligt att upptäcka att bland all annan skit som trängs i necessären återfinns inte en tandborste. Men så slår det mig att jag nog inte behöver oroa mig, jag har ju en smartphone. Det finns säkert en app man kan ladda ner!

Det är faktiskt inte första gången jag tror att min mobiltelefon är lösningen på allt. Jag har försökt ladda ner appar för att bleka tänderna, vilket i och för sig finns, men absolut inte bidrar till mer än att man för någon minut ökar sin risk för cancer avsevärt. Jag har vänner som helt seriöst försökt ladda ner tändare till sina mobiler och det finns till och med exempel på appar som ska fungera som en badrumsvåg. Behöver jag förklara ett en telefon med glasskärm inte mår jättebra av att du ställer dig på den?

Jag hade gärna sett att man kunde ladda ner en sax, tandpetare, nål och tråd eller tandborste för den delen. Men tyvärr verkar inte utvecklingen ha kommit riktigt dit än. Däremot finns det en hel del andra helt klart inte så nödvändiga men ändock populära appar. Eller vad sägs om en app där du håller mobilen mot hårbotten och högfrekventa ljud ska stimulera dina hårsäckar så att ditt hår växer snabbare, eller appen som sägs översätta din katts jamanden till människospråk, eller varför inte lägga mobilen på magen och vibrera bort fett genom appen som lovar fettförbränning utan ansträngning. Själv betvivlar jag starkt att mina magrutor skulle framträda med hjälp av en app, men vem vet, kanske är det värt att testa.

Nödvändiga appar däremot verkar det vara betydligt sämre med. De jag nog faktiskt skulle säga underlättar min vardag är min kalender, mitt alarm, och gps-appen. Dessa appar är nödvändiga för att jag ska veta vad jag ska göra, ta mig upp i tid för att hinna till händelsen och framför allt för att jag ska hitta dit. Men förutom dessa skulle jag säga att min mobil mest är fylls av onödigt skräp.


Oväntat nog så har Socialdemokraterna grottat ned sig i appträsket och i dagarna släppt en ny alarm-app under namnet ”en jobbigare morgon”som sägs ska leda till att fler uppskattar sitt arbete. Det låter verkligen inte helt fel om man genom att varje morgon vakna till Stefan Löfvéns röst som skriker ”lystring, dags att kliva upp! Kom ihåg; framtiden byggs inte av snoozare” känner att det blir mer meningsfullt att gå ur sängen. Men ärligt talat tror jag att den är lite väl seriös för appsverige, hade man istället kunnat ladda ner en app som översatte politikers ord till vad de egentligen menar hade den säkert fått större genomslag. Kanske hade det inte lett till mindre arbetslöshet men det vet jag inte om ”en jobbigare morgon” gör heller.

fredag 18 oktober 2013

I väntan på en skabbig framtid


Skabb är en smittsam hudsjukdom, kännetecknat av intensiv klåda och hudutslag/håravfall, som orsakas av ett ectoparasitiskt kvalster. Ordet skabb kommer från scabies som är latin för klåda.
Wikipedia

Sedan smartphonen och surfplattan introducerades har det gång på gång rapporterats om dessa elektroniska hjälpmedels negativa inverkan på människan. En av de senaste rapporterna jag tog del av var hur fler och fler barn och unga får nackont till följd av att de ofta sitter med huvudet böjt över telefonen. Andra hävdar bestämt att smartphonen och surfplattan är skyldig till dåliga förhållanden, splittrade familjer och barns bristande uppmärksamhet. Och nu senast beskylls de alltså för att vara källan till att skabb har ökat ”lavinartat” de senaste åren. Jag läser denna smått otroliga nyhet, och tänker att nu får minsann alla gamla stötar vatten på sin kvarn.

För trots att förstasidan på tidningarna och huvudrubriken på nyheterna är att det finns en direktkoppling mellan surfplattor och skabb så stämmer det inte. Detta får jag veta när jag googlar mig fram till parasitologens egna ord, där han oturligt nog råkar ta surfplattan som ett exempel där man sitter så pass nära varandra vid gemensam användning att skabb skulle kunna överföras. Även om det är otroligt. Nästan osannolikt. Skabb överförs nämligen framförallt i sängen.

En radiokanal låter sina lyssnare skicka in sina värsta skabbhistorier. Det verkar finnas en hel del därute, men ingen av alla de som läses upp berättar om hur surfplattan är boven i dramat. Däremot nämns närhet och sängar i flera av berättelserna. Och kanske är då lättare att smörja på en kräm än att slänga surfplattan för att få bukt med de små parasiterna.

Jag har ett antal gånger hört människor klaga över att det nu för tiden inte alls är samma trevliga stämning i fikarummen eftersom alla stirrar ner i sina telefoner. Jag råkar vara en av dem som stirrar ner i min telefon på fikarasten, och runt vårt fikabord finns det några som gör som jag och andra som inte gör det, men samtidigt stirrar de som inte har en telefon i näven allt som oftast ner i en tidning, vilket inte heller är speciellt socialt. Men mycket mer accepterat, tidningar är nämligen gamla och pålitliga till skillnad från den nya tekniken.

En gammal men väl så användbar iakttagelse är att läsning fördömdes när boken gjorde entré i folkhemmet. Det var fördummande och dåligt för ögonen, de fanns de som drog det så långt att de ansåg läsning direkt farligt för kvinnans reproduktionsförmåga eftersom det krympte äggstockarna.

När jag var yngre fanns det inga surfplattor och smartphones. Då var det TV som var farligt istället. TV ledde till ungdomens förfall och gav fyrkantiga ögon. Men sen den nya teknikens ingång har detta uttryck nästan försvunnit konstigt nog. Jag tror inte att surfplattor och mobiler är upphov till så mycket ondska som de beskylls för utan att det snarare är en den gamla hederliga rädslan för nymodigheter som spökar igen.


Jag vill avsluta med att varna för att läsa böcker och i synnerhet att göra det tillsammans, dessa kan nämligen också ge upphov till såväl nackont som skabb!

onsdag 9 oktober 2013

Om vi ej kaffe får kanske vi hemåt går!

En helg på Påarps gård med körsång borde ordineras som medicin mot höstdeppighet! Att lyckas skapa vacker stämsång tillsammans ger en riktig glädjekick. Anneli, vår alltid lika entusiastiska körledare menade att körsångare ofta anses som trevliga och glada personer, om inte annat blir vi det av sången. Faktiskt tror jag vi påverkar varandra mer än så för jag lade märke till att körsångare verkar ha många saker gemensamt. Till exempel:
  • kan de inte hålla tyst, det finns alltid någon som sjunger, pratar eller skrattar när de inte ska.
  • har de alltid har en låt på hjärnan som de går och gnolar på. Gärna en jullåt i någon övre o-stämma.
  • är de inte några tävlingsmänniskor, om det inte rör sig om musiktävlingar. Ska det gissas refränger då försvinner den trevliga, samarbetsvilliga körmänniskan.
  • kan de absolut inte fungerar utan fika!

Fika är en körsångares bästa vän. Är stämman svår och tonerna skeva gör snart en kopp kaffe och en mandelkubb att det uppstår ljuv musik. Som tur är för Likören så var Påarps gård som ett mecka för en fikaälskare. Så fort tröttheten smög sig på stod där kaffe och kaka uppdukat. Det finns även en femte sak som körsångare ofta har gemensamt, de är ej väldigt dåliga på att lära sig texter utantill. I Likören finns det egentligen bara en sång som alla kan utantill, och tro det eller ej, men den handlar om kaffe! Sista versraden går: ”om vi ej kaffe får, kanske vi hemåt går” och den speglar väl körsångarens enda men ack så tunga last.

Men det är ju inte bara körsångare som är förtjusta i fika. Även orkestrar, byggarbetare, politiker, lärare, journalister, ja svenskar i allmänhet är kända för att kunna bryta upp vad som helst, när som helst för en fikapaus. Är klockan tre så är den! Fikapaus på jobbet är en mycket svensk företeelse och det finns länder som skakar på huvudet åt tanken på att gemensamt bryta sitt jobb för att dricka kaffe, men jag har en känsla av att fikat är det enda som får oss att gå till jobbet ibland.

Det är ju på fikat man faktiskt träffar sina arbetskamrater, körsångarvänner och medmusikanter på riktigt. Det är då samtal som inte är arbetsrelaterade kan avhandlas. Vi kommer varandra nära på fikarasten. Vi får veta vad varandras barn heter, hur semestern var, och vi får dela med oss av det fantastiskt goda äppelkakereceptet. Det spelar inte så stor roll vad man fikar även om prinsesstårta alltid är att föredra, det spelar heller inte någon roll exakt vad man pratar om. På mitt jobb löser vi korsord på rasterna. Det är avslappnande och roligt att få samarbeta på ett jobb som annars är ganska individuellt. Om inte annat har jag byggt upp en fantastisk googlingsteknik! Och precis som jag aldrig skulle lösa korsord med mina arbetskamrater skulle jag aldrig prata snarkningar med mina körvänner eller tapetsering med mina mina medmusikanter i SSB om det inte hade varit för fikapausen.

Det är fikapauserna som skapar relationer, som leder till mer avslappnade samarbeten och framförallt samstämmiga körer. Och det, mina vänner, är ingen dålig bedrift av lite kaffe och en mandelkubb!


torsdag 3 oktober 2013

Kom och köp prima svett!

Året är 1937 och spanska inbördeskriget är i full gång. På republikanska sidan strider George Orwell, författare till bland annat Djurfarmen. Plötsligt blir Orwell skjuten i halsen, men med hjälp av sin vän och sina egna scarfar lyckas man stoppa blodflödet och Orwell överlever. Vännen tar vara på de blodiga scarfarna som han i sin tur skänker bort till en bekant.

76 år senare, år 2013 läggs denne bekants dödsbo ut på auktion och med bland hans tillhörigheter finns scarfarna som på grund av sitt solkiga gamla levrade kändisblod ökar rejält i värde och tygstyckena som nog skulle slängts om det inte var för blodet ropas ut med ett startpris på 13000 kronor styck.

Det finns faktiskt en hel del sådana här sjuka auktioner med ganska oanvändbara saker som säljs för höga priser bara för att de på något vis kan anknytas till en känd person. När Britney Spears för några år sedan fick ett sammanbrott och rakade av sig håret lade frisörsalongen snabbt ut hennes testar på auktion för en startsumma på en miljon dollar.

Andra minst sagt bisarra saker som på senaste tiden sålts på auktion är bland mycket annat en rutten tand som har tillhört John Lennon och Elvis Presleys näsdukar som han torkade svetten med under några konserter i Las Vegas. Att det faktiskt läggs ner tid på auktionera ut dessa föremål innebär att det förmodligen finns en marknad. Det finns folk som på allvar är beredda att lägga mycket pengar på att ha en gammal tand, svettiga näsdukar eller blodiga scarfar i sin ägo så länge dessa har tillhört en kändis, och då gärna en död sådan.

Det finns så många olika saker att ifrågasätta med detta fenomen att jag inte vet vart jag ska börja. Min första fundering är vad sjutton man ska använda dessa saker till? Det är ju inte direkt saker som underlättar eller ens sätter guldkant på vardagen. Eller vad vet jag?! Kanske finns det människor där ute som inte kan tänka sig något vackrare än att klä granen med blodiga scarfar i år? Eller varför inte göra vigselringen mer unik genom att istället för den vanliga tråkiga diamanten låta guldet innefatta en rutten kändistand, då kan ju maken samtidigt ha en nersvettad kändisnäsduk i kavajfickan.

Oavsett vad köparna väljer att göra med dessa udda saker har de lagt mycket pengar på dem, vilket alltså borde innebära att bara jag lyckas övertyga någon om att jag som av en slump innehar Greta Garbos snytpapper eller Oscar Wildes gamla kalsonger så har jag en chans att bli rik. Kanske skulle man redan nu börja samla på sig äckliga saker från sina medmänniskor för den eventualiteten att någon av dem en dag skulle gå och bli extremt kända.

Jag skulle själv utan problem kunna svetta ner både två och tre servetter under ett av spinningpassen i Holsljunga jag har börjat gå på. Så om någon redan nu vill säkra sina barnbarns eller barnbarnbarns framtid så är det fritt fram att lägga ett bud. Jag säger inte att jag garanterat blir en hyllad världskändis, men man ska aldrig säga aldrig, och det är ju alltid bäst att var på den säkra sidan. Jag är givmild och begär inte mer än en tusenlapp per näsduk! Rena klippet!