Det blir roligare så!

Visst är det härligt att skratta. Men det där med skratt kan vara förrädiskt, vid fel tillfälle kan ett skratt snarare såra än muntra upp stämningen. Frågan är om man någonsin kan vara säker på hur ett skratt ska uppfattas av omgivningen.

Midsommarafton kom och som vanligt var vädret tveksamt. Trots sol på förmiddagen hade det inte blivit tillräckligt varmt i vattnet för att den planerade aktiviteten i form av gummiringsåkande efter båt skulle kännas helt angenäm. Men gästerna var inbjudna och någon typ av midsommarsysselsättning behövdes. Efter att alla de aktiviteter som på något vis kunde förknippas med sport hade uteslutits föll tillslut lotten på lekar. Lekar är bra, då slipper man oroa sig för att någon har hunnit öva innan och gör att alla andra känner sig dåliga. Dessutom brukar folk som liksom jag suger på sport känna att de faktiskt har en ärlig chans att vara lika bra som alla andra och ge järnet. De som är raka motsatsen och som annars är riktiga vinnarskallar har en tendens att tagga ner lite eftersom det bara är på skoj, nåja åtminstone de flesta.

Jag som hade tagit på mig uppdraget som lekledare kände en viss prestationsångest, men trots vissa invändningar från de allra sämsta förlorarna i gänget måste jag säga att jag skötte mig riktigt bra. En av mina största farhågor var att folk skulle bli uttråkade under de aktiviteter som inte alla i laget kunde delta. Men risken var inte så stor.

En av lekarna gick ut på att en person med ögonbindel snurrades innan den skickades ut för att med hjälp av en lagmedlems röst styras till en ölburk ca 30 meter bort. Två av lagen klarade uppgiften riktigt bra, medan resterande två lag var totalt ute och cyklade. Folk som totalt tappar uppfattningen om rummet, och dessutom är rädd för att trampa på något så att de går med stora trippande steg eller kryper längs marken i helt fel riktning har en tendens att locka fram skratt hos vem som helst.

Inte behövde jag oroa mig för att min något mer passiva lekledarroll skulle leda till att jag blev uttråkad när folk kör varandra i skottkärra, försöker få ner en tampong knuten runt midjan i en flaska med vatten utan att använda händerna eller efter att ha fångat en banan med munnen från en medspelares ben mula in den i munnen för att vinna första pris i form av ära. Och trots att det bara är en lek och alla vet att de kommer se urdumma ut så går alla in för det med 110% allvar.

Det finns de som säger att man ska skratta med andra och inte åt andra, men när det gäller lekar av det här slaget så har jag väldigt svårt att se hur glädjen skulle uppstå om vi inte hade fått skratta åt de stackarna som krälade omkring på marken. När det gäller lekar av det här slaget går det ut på att våga bjuda såpass mycket på sig själv så att man kan bjuda andra att skratta åt och med en. Oavsett om ett skratt är med eller åt någon är huvudsaken att det är ett gott skratt, för ett talesätt som verkligen stämmer är att ett gott skratt förlänger livet!

Wow, jag hänger på någons kylskåp!

”Vad heter du?”
”Elin”
”Men då är det ju du som skriver för tidningen! Min kompis mamma klipper ut dina krönikor och hänger dem på kylskåpet!”

Konversationen ovan utspelade sig på en fest i Holsljunga i helgen. Den som frågade var en kille i blond peruk och äkta åttiotalskläder. Det är en av de vackraste konversationer jag har haft. En okänd person som tog sig tid och mod att tala om för mig att han kände folk som verkligen uppskattar det jag gör måste vara den ultimata komplimangen.

Det där med komplimanger är intressant. De kan göra någons dag, till och med någons vecka om de framförs på rätt sätt och i rätt läge. Framför allt måste de först och främst framföras vilket väldigt sällan görs.

När jag började skriva krönikor fick jag mycket respons men den kom bara från min mor. Det är inte så att mammas komplimanger är dåliga på något vis, men där kommer vi till komplimangers olika värde beroende på vem som framför dem. Mamma har en tendens att ofta berömma mig, och hennes respons betyder mycket för att jag vet att hon säger vad hon tycker. Samtidigt är komplimanger från okända personer av en helt annan karaktär, de är så genuint äkta på något vis. Det är så fint att någon som inte har någon som helst skyldighet att ge en komplimang tar sig tid att ändå tala om att de uppskattar något.



Under den senaste tiden har jag fått mail från personer jag inte känner som talar om att de tycker att det jag gör är bra. Det är folk i alla åldrar och det värmer så att få alla positiva ord. Jag vill gärna skriva en liten tackkrönika till alla fina människor som har lagt ner lite av sin egna dyrbara tid på det.

Det jag är mest imponerad över är att det finns så många som är så modiga. För är det något som är svårt så är det att ge komplimanger. Jag vet det av egen erfarenhet. Hur många gånger har man inte tänkt att någon har snygga skor, ett vackert leende, fantastiskt hår eller en härlig humor utan att säga det högt. Jag tror att vi i allmänhet borde bli bättre på att berömma varandra och ge varandra respons. Jag vet faktiskt inte alls hur man gör för att påminna sig själv om att säga de där komplimangerna som ständigt snurrar runt inne i huvudet högt men jag vet att de gånger man väl gör det fylls hela kroppen av en mysig känsla. Antagligen är det en liten släng av egocentrisk åh-jag-är-en-så-trevlig-personkänsla men den kan man faktiskt få unna sig själv om man har lyckats göra en medmänniska glad.

Jag vet att den här krönikan har en touch av klyschigt hyllningstal till mänskligheten, men jag måste ju få tacka för alla fina komplimanger jag fått. Jag är så positivt överraskad över hur trevliga Kindbor är. Kanske kan det bli ett litet kollektivt midsommarlöfte om det finns något som heter så att börja ge varandra mer komplimanger.

Glad midsommar, ni är trevliga och snygga!

Tänk vad en banan kan göra!

Ibland känns det som om allt är svart, att det inte finns något hopp för framtiden och att alla går in för att såra, att hela världen vill mig ont. Vid dessa tillfällen har jag en tendens att låta mitt humör gå ut över de som befinner sig i min närhet, eftersom jag är helt övertygad om att dessa personer är roten till all världens ondska.

Är jag med människor jag inte känner så väl, kan detta leda till att vänskapen inte utvecklas till något djupare än ytliga kontakter, vilket är rätt förståeligt. Jag hade inte heller velat umgås med en ilsken gaphals. Är jag däremot med folk som känner mig, vet de precis hur de ska agera – en halv banan och jag blir from som ett lamm.

Min åkomma kallas otrevlig vid blodsockerfall och är inte alls ovanlig. Det drabbar alla då och då men kan yttra sig på olika sätt -yrsel, trötthet, nedstämdhet- eller som i mitt fall, ilska! Det där med blodsockerfall är något som är lurigt, det kommer smygande när man minst anar det, och när det väl börjar yttra sig på humöret är det för sent, då är det som att allt vett är försvunnet och det enda som kan rädda upp situationen är en banan.

Det går en reklam på TV just nu som är väldigt talande för situationen. I reklamen får vi se ett killgäng som sitter i en bil, i mitten i baksätet sitter en bastant kvinna och klagar högljutt på dom andra. Tillslut räcker en av killarna över en chokladbit till kvinnan och säger åt henne att äta eftersom hon alltid blir en sån diva när han är hungrig. Hon muttrar något till svar men tar i alla fall ett bett av chokladbiten och förvandlas genast till en helt vanlig man. Om vi bortser från den något tvivelaktiga könsaspekten så förklarar den här reklamen väldigt väl vad hunger kan göra med en helt vanlig person.

Det finns ställen som gör blodsockerfall extra jobbiga, stora varuhus till exempel. Fler än jag känner nog igen sig i det klassiska Ge-Kås exemplet. Det spelar sig ofta innan Ge-Kås blev rikskänt och började satsa på caféer och restauranger. Min vän har berättat om sin moster som var på Ge-Kås men sina två barn och råkade ut just för ett blodsockerfall. Mostern insåg allvaret i situationen och konstaterade att sockerbristen kunde leda till katastrof, med borttappad bil och barn som följd. Hon fattade snabbt beslutet att öppna ett paket kakor för att stoppa blodsockerfallet, samtidigt som hon berättade för sina barn att man absolut inte får bryta förpackningar innan man har betalat för dem.

Nu har vi alltså sett att blodsockerfall kan få en att både byta kön och bli smått kriminell. Men det värsta som kan hända är nog ändå om två personer drabbas av blodsockerfall samtidigt. Det kan utbryta världskrig då!

Jag har precis läst en kurs i konflikthantering, men när jag började analysera mina egna konflikter insåg jag att alla konfliktsteg inte finns med i dessa pyramider och trappor av konflikthantering. Alla Professorer och experter verkar ha missat det första och mest grundläggande steget, testa att ge parterna varsin banan, hjälper inte det så har vi en svårlöst situation.

Slutsatsen är att en vanlig kvinna kan bli ett kriminellt monster, och en helt vanlig man en kvinna! Hemska tanke! Så vad du än gör och vart du än är, se alltid till att ha en banan lättillgängligt om du skulle råka hamna i en nödsituation.

Om jag bara hade haft en annan påse

Nu är vi mitt inne i dem, studenttiderna. Balbilderna har redan prytt de flesta tidningar och den här veckan har många tagit eller kommer att ta studenten. Studenten är en lyckans dag. En dag som man vill minnas länge och se tillbaka på med glädje och stolthet. Ändå är det många som inte kommer komma ihåg mycket av sin stora dag. Fylla och minnesluckor är tyvärr lika vanligt som lycka och framtidstro denna speciella dag.

Men visst är det en svår fråga det där med alkohol eller inte alkohol. Studenten som faktiskt är myndig och har rätt att dricka på krogen borde väl få fira sin stora dag med en flaska skumpa? Jag själv hade en flaska skumpa till min studentkväll. Märk väl; jag hade.

På min studentbjudning för släkten behövde jag knappast någon alkohol eftersom jag var så uppfylld av glädje att jag betedde mig som ett första klassens A-lagare och spillde ner min vita klänning och sjöng och grät. Vad är grejen med vitt på en student förresten? Det finns väl inget tillfälle som just vita kläder är så opassande som på studenten med flakåkning, jordgubbsätande och champagnesprutande? I vilket fall som helst skulle jag in till Borås på kvällen och fira med mina klasskompisar. Jag hade som sagt fått en flaska bubbel som jag hade med mig i en systembolagetpåse.

När jag hoppade ur bilen i Borås hoppade jag samtidigt rakt i famnen på två cyklande poliser. Den ena frågade mig hur gammal jag var, och jag som redan insåg att mitt bubbel aldrig skulle nå min strupe sa att min studentmössa kanske kunde ge henne någon ledning om min ålder. De bad mig visa upp min påse, och eftersom jag hade en systembolagspåse var det svårt att låtsas som att innehållet var ett par extra skor eller något annat alkoholfritt, så det var bara att snällt räcka fram påsen. Samtidigt försökte jag säga att det bara var en flaska bubbel som jag skulle dela med min klass och att jag faktiskt knappt hade druckit något innan, och att det var orättvist att de gjorde så just idag när jag tog studenten. Men mina väl utförda övertalningsförsök fungerade inte speciellt bra och den ena polisen tittade beklagande på mig och sa; ”jag är ledsen men vi måste tyvärr beslagta den här”, sedan lade hon till, ”men du kan få tillbaka påsen om du vill”. Men jag var inte speciellt sugen på att gå in på min studentfest med en tom systembolagspåse så jag sa att de kunde få behålla den eftersom jag ändå inte hade någon användning för den längre.

När jag vände mig för att tomhänt gå in till festen som bara var några meter från poliserna, sa den ena polisen i något slags väldigt underligt försök att trösta mig; ”Jag borde väl inte säga så här egentligen, men vi får hoppas att det finns någon som kan bjuda dig på något på din fest, så att du får en riktigt bra kväll ändå”. I den stunden hade jag god lust att idka våld mot tjänsteman.

Som avslutning på denna sedelärande anekdoten skulle jag självklart vilja säga att jag tyckte att polisens agerande var helt rätt, och att ni som nu tar studenten ska undvika alkoholen eftersom det faktiskt är olagligt att inneha alkohol om man är under 20 år...

...men om ni nu ändå skulle vilja ta med en flaska skumpa till festen, så lägg den för guds skull inte i en systembolagspåse!

Omgiven av nördar!

En av de största nackdelarna med att bo i Borås är att det då och då är en Elfsborgsmatch på Borås Arena. Innan jag riskerar att bli nedslagen av de Gulliganer som finns där ute vill jag bara passa på att skriva att anledningen till att jag anser det vara en nackdel med Elfsborgsmatcher inte beror på att jag inte gillar Elfsborg. Snarare är det så att det är fotboll i största allmänhet som jag anser är motbjudande. Med det sagt skulle jag även vilja tillägga att jag har djupaste förståelse för alla som gillar att se och utöva sporten. Och jag dessutom inser att det måste finnas någon slags tjusning med den även om jag har mycket svårt att förstå det där med att jaga, eller se på när någon jagar en boll.

Tillbaka till min inledning. Inte nog med att jag bor i Borås, pendlar jag dessutom i stort sett varje dag till och från Göteborg. Förra måndagen satt jag som vanligt på bussen hem. En fördel med att pendla från Göteborg är att hemfärden vid fyratiden är så lugn, folk sitter och halvsover och det är fridfullt att sitta i en tyst buss och se byggnader, människor och bilar susa förbi utanför. Men i måndags var det inte alls som vanligt. Jag märkte det inte till att börja med, men längst bak i bussen hade ett killgäng tagit plats. Ungefär 10 minuter in på bussfärden hördes plötsligt någon skrika; vilka ska vi krossa? Och en kör av hesa gossröster svarade; Elfsborg! Det slutade inte här, utan resterande resa tvingades jag lyssna på diverse kampsånger och ramsor. Det är inte det att jag ogillar glädje och gemenskap, men jag kan bli lite trött på den typen av gemenskap som går ut på att alla hyser lika stort hat till en och samma sak. Lägg då till den typen av glädje som man dricker sig till och det faktum att dessa gossar hade behövt otaliga sånglektioner. Jag började med andra ord bli lätt irriterad på dessa fotbollsnördar.

Inte blev det bättre när jag steg av bussen och hela vägen hem fick trängas med blå och vit-klädda och gul och svart-klädda människor som inte verkade inse att det faktiskt finns folk på den här planeten som rent ut sagt skiter i fotboll. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag inte hade råkat ta på mig något blått eller gult dagen till ära och skyndade mig hem till min trygga lägenhet.

Väl hemma loggade jag, min vana trogen, in på facebook, och vad mötte mig där om inte sida upp och sida ner av inlägg om fotboll. Folk hade skrivit saker som att om deras framtida barn skulle heja på fel fotbollslag skulle det adopteras bort, de flesta inlägg innehöll ord som krossa, visa vilka som är bäst, och ta hem den rättvisa vinsten. Inte ens virtuellt slapp jag alltså fotbollsnörderiet.

Ibland kan jag nästan känna mig lite socialt handikappad när jag knappt vet vilken sport Real Madrid utövar, eller när jag inte vet hur det gick på den senaste matchen. Det är tydligen sådant man bör veta. En allmänbildning som alla förväntar sig att man har koll på. Men jag har verkligen försökt. Jag har tittat på fotbollsmatcher, försökt lära mig vad ”offside” betyder, och till och med valt ett lag att heja på, men det fungerar bara inte. Jag tycker det är så urbota tråkigt. Varför ska jag ödsla energi på att lära mig fotbollstermer när det finns så mycket mer användbara saker att kunna, och hur kul är det att heja på ett lag som bara förlorar? Nej, fotboll det är inget för mig.

Måndagseftermiddagen spenderades i min lägenhet. Inte förrän matchen hade börjat vågade jag mig ut igen. Och se, plötsligt såg jag en stor fördel med fotboll. För trots att det var en vacker kväll så var gator och uteserveringar tomma. Jag kunde sätta mig vart jag vill och njuta av det vackra vädret i total tystnad, trots att jag befann mig mitt i en stad. Allt tack vare fotbollen, man kan ju inte annat än älska fotboll!

Tandborste, kläder, Elin...check!

När det här publiceras är jag i Italien med Svenljunga ungdomsorkester. Det känns väldigt bra att kunna skriva så. Men i skrivande stund sitter jag och funderar på vad jag egentligen behöver ha med mig. Det känns konstigt att titta ut genom fönstret där regnet strilar ner och samtidigt fundera på vilka sommarkläder jag ska packa ner i resväskan. Idag är det mindre än en vecka kvar, och samtidigt som jag har funderat i en evighet över vad jag ska ha med mig känner jag mig otroligt oförberedd. Men en sak har jag förberett grundligt, nämligen packningslistan. Packningslistan är min bästa vän. Även om jag bara ska vara borta en natt skriver jag nästan alltid en sådan. Listan har tre syften;
1. Självklart är den till för att jag ska komma ihåg vad jag behöver ta med mig. Man ger hjärnan en rast om allt som ska kommas ihåg står nedpräntat på papper.
2. När jag väl packar är packningslistan ultimat som avbockningslista. Att ha en fullpackad resväska med en fullt avbockad packningslista överst är ren njutning.
3. När jag väl ska hem igen kan jag packa efter packningslistan så riskerar jag inte att glömma kvar något.

Listan är helt enkelt en ovärderlig vän inför och på resan. Jag har jobbat med packningslistor så länge jag kan minnas, men jag skulle tro att mina första listor uppkom, med viss hjälp av mina föräldrar, under min lägerperiod som infann sig mellan åtta- och 13-årsålder. Varje sommar åkte jag iväg på något slags läger, antingen 4H-läger eller ridläger. Inför ett läger var det extra viktigt med en packningslista till hemresan eftersom man oftast bodde ca 10 barn tillsammans och alla slängde sina saker i en och samma hög.

När jag rensade lite bokhyllor och skrivbordslådor för ett tag sedan hittade jag anteckningsblock med just dessa packningslistor. Jag kan se en viss skillnad mellan listorna då och nu. Till exempel prioriterar jag kläder framför godis och serietidningar nu för tiden. Nu för tiden har jag dessutom vetskap om att necessär inte stavas näsäsär. Men utöver det var det många saker som har bestått under alla dessa år. En sådan sak är koderna. För att listan inte ska bli allt för lång brukar jag använda mig av små koder, t för tvätt, f för framtaget men inte nedpackat ,k för skall köpas, och hb för handbagage. Dessutom är de indelade i spalter och kolumner efter typ av plagg och vart de ska packas ned. En rolig sak med listorna är att man får namnge sina kläder. Skriver jag ; den svarta tröjan har jag ingen aning om vilken av alla mina svarta tröjor jag menar. Då får man komma på små smarta namn för att skilja sina kläder åt, tex genom att skriva affären de är köpta i eller namnet på den personen man har fått tröjan av bakom.

Jag inser att man kan få en bild av mig som en väldigt organiserad människa. Men sanningen är det motsatta. Hade jag varit organiserad hade jag antagligen inte behövt skriva en packningslista två veckor innan avfärd. Då hade jag nog dessutom sett till att allt var tvättat och helt utan att behöva häfta fast en lapp i pannan om att använda kläder behöver tvättas. Jag hade antagligen inte behövt skriva upp ppfst (plastpåse för smutstvätt) på en lista för att komma ihåg att det är bra att ha med. Hade jag varit organiserd hade alltså en packningslista inte varit en nödvändighet. Men nu är jag otroligt oorganiserad och en packningslista är min livlina när jag är på resande fot. Nä, nu har jag inte tid att skriva mer. Jag kom precis på att jag har glömt skriva upp tandborste på min packningslista!

Ps. Om två veckor får ni läsa om Italienresan. Jag ska bara se till att skriva upp mitt namn på packningslistan så att jag säkert kommer hem igen.