Det finns en scen i filmen Lejonkungen
då lejonet Mufasa blir jagad av en stor flock gnuer som
okontrollerat dundrar fram så att marken skakar. Jag var med om en
upplevelse väldigt lik den i barnfilmen, med skillnaden att i mitt
fall handlade det inte om gnuer utan människor, och scenen utspelade
sig inte på en savann utan på en dansbana i Holsljunga, dessutom
dör Mufasa i filmen, medan jag befann mig i säkerhet. Men bortsett
från dessa små detaljer var insläppet till Holsljungas loppmarknad
i stort sett identisk med scenen i lejonkungen.
Jag hade fått den stora äran att stå
bakom ett av borden (i säkerhet) med skänkta saker, och min uppgift
var att sälja med de enkla instruktionerna; allt ska säljas, du
bestämmer priset! Jag hade fått höra att folk brukade springa in
för att få tag på de finaste sakerna först, men trodde att det
var en överdrift. Det var det inte! När klockan slog 10.00 rusade
en stor flock människor in på loppmarknadsområdet. Det skakade i
marken, och det skänkta porslinet skallrade. Sen var köpandet i
full gång.
Det finns nog inget som kan göra en
människa så exalterat upphetsad som chansen att göra fynd. Ögonen
vidgades, handflatorna blev våta och hjärtfrekvensen ökade på
loppmarknadens besökare när de såg alla de saker som skulle kunna
bli deras för bara några tior.
Billig shopping verkar på något vis
stänga av det sunda förnuftet. En instinkt tar över. Samma
instinkt som kan få mig att stå och rycka i plagg som hänger på
tag-två-betala-för-en-ställen med förrförra årets
herrunderkläder, funderandes på om jag ändå inte har användning
av ett par storblommiga kalsonger i storlek XXL. Tävlingsinstinkten!
Det är den instinkten som gjorde det
möjligt att sälja saker som varken jag eller kunden visste hur man
skulle använda. Bara för att det endast kostade en femma. Vi på
försäljningssidan fick människor att tro att det enda de någonsin
hade önskat sig eller någonsin skulle ha behov av var en sollampa
från 70-talet med tillhörande solglasögon i äkta plast. Och
samtidigt som jag stod där och prutade ner mig själv för att allt
skulle gå åt hoppades jag att den där buckliga spaghettiburken
inte skulle säljas eftersom jag aldrig någonsin hade känt ett
sådant behov av just en sådan burk förut. Jag som stod och
funderade på hur folk kunde vara så glada i någon annans skit
började sakta själv falla i fällan trots att jag fortfarande stod
på den säkra sidan av bordet.
Att intala sig själv att man måste
konsumera kan verka ganska skruvat. Oftast går det att stoppa
köpimpulsen med argument som att det är lite för dyrt, eller att
man faktiskt inte kan köpa nya grejer hela tiden. Men på en
loppmarknad är det svårt att hitta bra argument. Det är billigt,
går till en bra sak, och till och med är miljövänligt. Skulle
inte detta övertyga finns alltid det starkaste argumenten av dem
alla; köper inte jag saken, kommer någon annan göra det. Det får
bara inte hända, jag måste vinna!
När dagen var slut knallade jag hem
igen, glad i hågen med en bucklig spaghettiburk under armen. Burken
representerade ren materiell lycka. Lycka som kan köpas för pengar,
bara det är rätt pris!
