Biblioteket är räddningen!

Det finns en ekvation som inte går ihop. Ekvationen heter student plus kurslitteratur. Det kan ju vid första anblick verka som att dessa två visst borde fungera alldeles utmärkt ihop, men det finns en ekvation till inte går ihop och som har mycket med den föregående att göra. Student plus pengar. Kurslitteratur har nämligen ett stort minus, den är dyr! Och för varje kurs behövs det ny litteratur. För en kurs på 4 veckor kan kostnaden för kurslitteratur uppgå till 2000- 3000  kronor, för böcker som jag oftast knappt läser hälften av. Det är lika mycket som min hyra, och studiebidraget är på 2700 kronor. Jag vet inte riktigt hur det är tänkt att den ekvationen ska gå ihop.

Kanske ska jag bygga mig ett litet hus av alla böcker? Använda den där riktigt tjocka boken om utbildning som huvudkudde? Kanske ska jag äta de som är i pocketformat de måste ju vara mer lättsmälta, och dessutom fiberrika.

Jag är medveten om att jag låter lite onödigt gnällig nu, men jag vill bara att alla ska förstå att det där med kurslitteratur är ett svårlöst problem. Det var åtminstone det tills jag knäckte koden. Under min tredje kurs var det några böcker som tog lång tid att få från bokhandeln så jag tänkte att jag ju alltid kunde testa att ringa till Svenljunga bibliotek. Ett av de bästa besluten i mitt liv! På biblioteket hade de inte inne mina böcker men sa att de självklart kunde fixa dem och att de skulle vara hos mig om bara någon vecka. De tipsade mig också om att skicka min litteraturlista till biblioteket inför varje ny kurs.

Efter denna jackpot har jag liksom de tipsade mig om skickat en lista på böcker till biblioteket inför varje kurs, och den här terminen har jag lagt ut 100 kronor på kurslitteratur, och det bara för att jag glömde boka en bok jag behövde. Inte nog med att de fixar min litteratur gratis så är alla på biblioteket i Svenljunga väldigt trevliga och tillmötesgående. Det är aldrig några problem. Eftersom folk i allmänhet inte är superintresserade att läsa om syntaktisk formlära och sociolingvistik är det  ju inte heller så att alla böcker finns i Svenljunga eller ens i närheten. Men inte ens det vållar några större problem. Jag har haft kurslitteratur från Malmö högskola och Borås högskola, finns den ledig är den min inom några dagar.

Som ni förstår hade jag inte förstått den fulla innebörden av bibliotekets service. Och jag tror att detta inte bara gäller mig. Jag har förstått att biblioteket har hårda dagar nu, och kanske är det för att många med mig inte har förstått den kapacitet de faktiskt har. Jag skriver alltså den här krönikan, inte bara för att jag vill hylla de vardagshjältar som bibliotekarierna faktiskt är, utan också för att jag vill uppmana och tipsa allmänheten om att biblioteket är ett fantastiskt forum som bör utnyttjas.

Den senaste månadens ihärdiga regn gör livet i ett bokhus till en allt annat än angenäm vardag, men tack vare biblioteket slipper jag bo i ett hus gjort av böcker. Tack Svenljunga bibliotek för att ni ger mig tak över huvudet!

Konsumera rosa!

Bröst! Stora, små, långa, korta, fasta, lösa, skrynkliga, släta, vita, bruna, jämna, ojämna, vackra, otroligt vackra. Bröst ger barnet sin första näring, bröst attraherar och bröst är i fokus, kanske inte minst just nu. I oktober handlar allt om BRÖST!

Vart jag än vänder mig ser jag den ljusrosa färgen som symboliserar både lycka och sorg. Jag som är bra på att konsumera onödiga småsaker i vanliga fall, som slänger ut en tia där, en tjuga här får helt plötsligt en helt annan syn på pengar och konsumtion. Helt plötsligt blir allt rosa och konsumtionen fin. Och i år verkar det som att alla vill vara rosa.

Jag var inne i stan häromdagen och blev helt varm om hjärtat när jag såg hur många affärer som hade hakat på den rosa trenden. Förutom de rosa band som man kan köpa för 25 kronor i princip i vilken affär som helst så har många klädaffärer skapat en rosa kollektion där armband, nagellack och andra lättkonsumerade smågrejer kan köpas för att stödja bröstcancerforskningen. Bokaffärerna säljer rosa böcker, apoteken säljer rosa läppbalsam, bilaffärer låter en del av inkomsten för sålda vinterdäck gå till bröstcancerfonden, och tidningen du just nu läser har en rosa layout och skänker även de pengar till fonden. Alla vill vara med och stödja, alla vill vara rosa!

Men bröstcancer handlar tyvärr inte bara om att konsumera söta rosa grejer. Bröstcancer är så stort, det finns överallt! Nästan alla känner eller vet om någon som har eller har haft bröstcancer. Forskningen går framåt och tack vara den är det många som hamnar just i har haft bröstcancer-facket. Men ibland går det inte, när det värsta händer är det svårt att se ett rosa band. Svårt att se hopp. Jag och många med mig har medmänniskor som har drabbats av bröstcancer. Jag och min familj förlorade en vän i sjukdomen. Det är fruktansvärt tragiskt när människor inte får leva hela sitt liv och familjer förlorar dem de älskar på grund av en så onödig sjukdom. Men trots att så fruktansvärda saker händer känner jag i nuläget fler människor där bröstcancern har gått att bota, än där det har gått illa.

Det var inte längesen cancer innebar död. Då det inte fanns något att göra, men idag finns det forskning. Det finns metoder som stoppar och bromsar. Och när man står där i mataffären och ser det rosa bandet som finns framme vid kassan ska det inte finnas någon tvekan. För 25 kronor kanske en krönikör om 50 år kommer kunna skriva om den hemska folksjukdom som befolkningen med gemensamma krafter lyckades utrota. Och jag tror att det rosa bandet, och den rosa månaden oktober vill visa är att det finns hopp. Ett litet rosa band kan bidra till skillnad.

Oavsett om man är man eller kvinna, gammal eller ung är ett rosa band en vacker accessoar som står för hopp. Under Oktober månad önskar jag mig rosa, jag vill konsumera rosa, jag vill att andra ska konsumera rosa. Framför allt vill jag att den sorg och oro som många bär på ska bli en drivkraft till att förändra.

Rosa är vackert, bröst är vackra, liv är vackert!

Var medvetet aktiv!

Jag var på biblioteket här om dagen, när jag stod där i utlåningsdisken överhörde jag en konversation mellan två män. De satt vi en dator en bit bort och jag uppfattade att de pratade om den bilannons som jag skymtade på skärmen. Den ena mannen hävdade högljutt att man genom några olika meningar kunde se att det var en tjej som hade skrivit annonsen. Bland annat hävdade mannen att en man inte skriver "skriv några rader om du är intresserad så hör jag av mig". Tyvärr gick jag inte fram och frågade männen vad det faktum att annonsen antagligen var skriven av en kvinna hade för fördelar alternativt nackdelar i situationen.

Den här konversationen fick mig att fundera. Det var faktiskt en könsdebatt, men jag tror inte att debattörerna själva var medvetna om det. Kanske skulle man kunna säga att de var aktiva omedvetna könsdebattörer? Jag skulle vid närmre eftertanke vilja påstå att man alltid är en del av en könsdebatt men man kan välja på att vara det omedvetet eller medvetet, aktiv eller passiv.

Det där med manligt och kvinnligt språkbruk var något som diskuterades i den kurs i språksociologi jag läser just nu. Vi är 30 personer i klassen av dessa är två av manligt kön. När frågan om  vad det är för skillnad på manligt och kvinnligt språk kastades ut i klassen räcktes genast 15 kvinnliga händer upp i luften. Dessa händer följdes av kvinnliga påståenden om att det finns en generell uppfattning om att män är högljudda, avbryter och tar över diskussioner. Hur ett kvinnligt språk är nämndes lite kort i förbifarten, kvinnor är ofta tillbakadragna och låter sig köras över var den allmänna åsikten, även denna uttryckt av klassens kvinnor. Den minoritet av manliga representanter i klassen som fortfarande inte hade fått en syl i vädret satt nu hopkrupna och stirrade ner i bänken. De var snarare raka motsatsen till de uppfattningar som rådde. Jag har en känsla av att de inte hade jättestor lust att ställa sig upp och avbryta någon för att kunna ta över diskussionen och därför var det också bara de kvinnliga uppfattningarna som hördes. Kvinnorna var uppenbart väldigt medvetet aktiva, men jag skulle vilja påstå att männen i fråga var passivt medvetna könsdebattörer.

Kanske blir jag i och med den här krönikan en medvetet aktiv könsdebattör, även om det är på en ganska blygsam nivå. Men det viktigaste är ändå att vara medveten, är man sen passiv eller aktiv spelar inte så stor roll. Jag tror att jag blev som mest medveten om de könsskillnader som råder när jag konfirmerades. Då handlade debatten om frågan om kvinnor borde få bli präster. För mig var det en konstig debatt, det klart kvinnor lika väl som män kan vara präster. Men en händelse fick mig att inse att könsdiskriminering förekommer och jag bestämde mig för en åsikt att hålla fast vid. Visserligen inte en aktiv men likväl en medveten sådan.

För några veckor sedan träffade jag en präst som inte kunde arbeta på sin hemort eftersom hon på grund av sitt kön inte var välkommen. Det känns mycket konstigt att det fortfarande 2012 är så, och accepteras av många. Vi är ju moderna människor. En kvinna ska kunna vara präst var som helst.

Det är dags att bli medvetet aktiv!