Brev till framtiden

Historielektion år 2162: Välkomna till veckans lektion! Som ni redan har förstått är historia viktigt, vi måste förstå att även vi som lever år 2162 har en koppling till de som levde för 150 år sedan. Mycket har hänt sedan 2012, men vi kan ganska enkelt följa med i utvecklingen eftersom det då faktiskt fanns något som liknar det Internet vi har idag. Våra förfäder har alltså kunnat spara sin historia till eftervärlden. Ett särskilt värdefullt exempel är det här brevet, ett brev som en 21-årig kvinna skrev år 2012 och som är dedikerat till oss framtidsmänniskor.

Förra veckans krönika var något av en historieskildring. Det var spännande att jag genom kyrk- och sockenböcker från mitten av 1800-talet kunde ta del av de liv som levdes för 150 år sedan. Men samtidigt ville jag veta mer. Det kanske tyvärr är omöjligt, men jag kan ju alltid se till att framtidens människor har chans att se in vårt liv. Här följer därför ett öppet brev till framtiden.

Hej du som läser det här! Jag heter Elin och är född 1991. Jag skriver det här brevet på min smartphone med touchskärm samtidigt som jag lyssnar på ljudbok och är ute och går. Jag vet, det är beklagligt att vi inte har kommit längre än så här med multitaskingen i den här tiden. Jag är säker på att ni har kommit på ett sätt att vara på två ställen samtidigt så att ni slipper kollidera med träd bara för att inspirationen faller på! Läget är rätt bra förutom att jag har lite ont i nacken eftersom jag är student och för jämnan kånkar runt på en massa tunga böcker. Många böcker finns nu för tiden i e-format och jag antar att det för er inte är svårt att läsa vilken lektyr som helst genom det lilla chippet i er tinning som projicerar text framför era ögon.

Idag när jag skulle köpa kaffe (en stor kopp för 15 svenska kronor, kan ni tänka er att vi fortfarande 2012 inte hade en gemensam valuta i världen) var jag tvungen att lägga till en chokladbit för att få betala med kort. Det sägs att framtiden kommer vara kontantlös, vilket är lite tråkigt, då kommer det inte finnas någon bra anledning att köpa choklad till kaffet längre.

Det finns så mycket jag är nyfiken på vad det gäller er tid. Är oljan slut? Är alla bilar förarlösa? Är alla arbetare ersatta med robotar, och vad gör ni i så fall om dagarna? Har LCHF-dieten skapat ett folk med massiva hjärt- och kärlsjukdomar? Finns ozonlagret kvar? Tycker framtidens barn om Harry Potter? Blev facebook pensionärernas forum tillslut? 

Sen vill jag reda ut en sak. Vi hade väldigt bra kameror på den här tiden, de korniga och brunaktiga foton ni har hittat kommer från Instagram. Instagram är en fluga och finns eftersom folk anser att de inte är snygga i för hög upplösning. Jag hoppas verkligen att det finns gratis fungerande wifi över allt hos er, annars blir jag uppriktigt besviken! Och om ni ska undersöka modet genom tiderna så lägg inte för stor vikt vid 90-talet, man visste inte riktigt vad man höll på med då!

Jag vill också passa på att hälsa till mina släktingar, det borde vara inne på fjärde eller femte generationen efter mig. Hoppas att mitt brev är till nytta i historieundervisningen och att min ålderdomliga svenska inte är allt för svårtydd!

Ps. Grattis till upptäckten av botemedlet mot cancer! Ds.

Med vänliga hälsningar Elin Larsson

I historiens vingslag

I skogen utanför Sexdrega ligger Stenkullen, där har jag vuxit upp. Men det är inte bara jag som har vuxit upp i det drygt 200 år gamla torpet, flera familjer har passerat i Stenkullens historia. När ett hus är så gammalt väcks det alltid en viss nyfikenhet för dessa människoöden. Då är det bra att det finns kyrkoböcker och sockenböcker där historien finns nedpräntad. Jag trillade över några av historiens människöden och kan inte låta bli att dela med mig av dessa här.

1857 bodde en man vid namn Johan Larsson på torpet. Utöver sina andra barn hade han en dotter som hette Emma Lovisa Johansdotter och en fosterdotter vid namn Alida Gustava Persdotter dessa två flickor var inte gamla när de båda den 20 september 1857 dog. Här sätts genast tankarna igång, vad hände med dessa två små flickor och hur kunde det komma sig att de båda gick bort samma dag? Kanske gick de igenom isen och drunknade? Men kyrkboken sa något annat; Rödsot! Rödsot som också kallas dysenteri är en mycket smittsam tarminfektion som skövlade många människoliv under 1800-talet. Denna dödsorsak upprepades inte mindre än 20 gånger samma år i Sexdrega socken och åtminstone 15 av dessa fall skedde under september och oktober. En epedemi hade dragit fram. Så där innanför de väggar där jag i total trygghet har vuxit upp låg en gång två små flickor i extrema magsmärtor och dog bara drygt 150 år tillbaka i tiden.

Johan Larssons familj växte trots denna tragedi, och på 1870-talet bodde man sju personer och en piga på Stenkullen. Detta är den största familj som har bott i det lilla huset utanför Sexdrega. Då var boytan 60 kvm idag är Stenkullen 170 kvm eftersom vi i min familj (tre personer, några katter och hundar) byggde ut för att slippa bo så trångt.

När man väl har börjat luska i dessa forna människors liv är det svårt att sluta. Några kilometer från Stenkullen låg Östbo, och i Sexdrega sockenbok kan man läsa hur änkemannen Johannes Andersson som bodde där var tvungen att efter ett beslut från sockenstämman lämna bort sin son. Sonen fick arbeta hos den som bjöd lägst, det handlade nämligen inte om att betala för arbetskraften utan att få betalt för att ta emot den.

Jag läser och både förundras, fascineras och förfäras över dessa historier. Framförallt tänker jag att det är en himla tur att så mycket har ändrats. Idag dör inte människor som flugor i epedemier och föräldrar behöver inte sälja sina barn för att ha råd att leva, 150 år är en skillnad på liv och död, lycka och olycka. Eller?

Smittsamma tarminfektioner råkar vara en av de största orsakerna till att barn i Afrika dör. De dör för att det inte finns några pengar till att köpa medicin. Vi vet att det förekommer barnhandel, där barn säljs av sina fattiga föräldrar och sen utnyttjas som barnsoldater och slavar. Det finns ställen i världen där levnadsstandarden är densamma som hos oss för 150 år sedan.

Det jag funderar över är hur det kommer se ut om 150 år. Kommer de utsatta i Afrikas framtida släktingar sitta och förundras, fascineras och förfäras över att den situation som rådde på 00-talet skiljer sig så markant från den verklighet de lever i? Kommer det bo en person på Stenkullen som i sin tur förundras, fascineras och förfäras över vilken primitiv situation jag och min familj levde i? Jag skulle bra gärna vilja veta, men tyvärr är det nog omöjligt. Dock hoppas jag på ett ja på båda mina frågor!

Ljudet av en diskbänksrysare!

Jag längtar efter nästa gång jag har strumpor att sortera!

Tvätta, städa, diska. Jobbiga verb! Det är få ord som liksom dessa kan framkalla en kollektiv rys- eller ångestkänsla. Det är inte mycket vi människor är överens om, men dessa tre vågar jag påstå att vi alla någon gång har suckat över.

Anledningen till att dessa får oss att rygga tillbaka tror jag ligger i att det inte går att undvika. Det är något nödvändigt ont, och det står ingen och applåderar för att du har tvättat dina underkläder, diskat dina smutsiga glas eller dammsugit upp dammtussarna under soffan. Dessutom återkommer det hela tiden. Trots att det är en fantastisk känsla att ha dammsugit hela lägenheten eller diskat upp all disk räcker det i princip att man går in i köket och tar en macka för att samma procedur ska börja om igen.

Därför tror jag att många kommer bli glada när jag berättar att jag har knäckt koden för hur man gör dessa tråkiga vardagssysslor till något att längta efter och njuta av att utföra. Koden är ljudböcker! Med en spännande bok i örat kan jag göra tråksysslorna samtidigt som jag löser ett mord, tar mig ur ett trassligt kärleksproblem eller besegrar en ondskefull fiende.

Jag har alltid tyckt om att läsa, men det blir både blött och krångligt att diska med en bok i handen. När någon nu har varit så snäll och läst in den åt mig så är det bara att tacka och ta emot. Allt har blivit roligare sen jag upptäckte ljudböckernas fantastiska värld. Jag pendlar till skolan, men de långa minuterna på motorvägen kortas ner betydligt med en bra bok att lyssna på.

Jag har dessutom upptäckt löpning, något som jag innan har förkastat som världens tråkigaste sportaktivitet har helt plötsligt blivit riktigt rolig. Och är det en spännande upplösning på gång blir löprundan lätt blir längre än beräknat. En bekant i Älvsered lyssnar på ljudbok när han gräver grävmaskin, och det händer att hålen blir dubbelt så djupa när han är mördaren hack i häl eller hundraåringen är på väg ut genom fönstret.

Min far är också riktigt ljudboksbiten, och det händer faktiskt att han ger sig ut på en biltur bara för att kunna lyssna på den spännande boken som för tillfället sitter i bilens cd-spelare. Själv har jag ett knep för att förmå mig själv att diska, städa eller ge mig ut löpspåret, för trots att allt blir roligare med en ljudbok i örat finns det ett visst motstånd till att börja med en tråksyssla. Men då ser jag helt enkelt till att ha en riktigt spännande bok på gång. Den boken får jag bara lyssna på om jag gör något som jag i vanliga falla tycker är tråkigt samtidigt. Därför händer det att jag längtar efter att få hälla upp diskvatten och grabba diskborsten!

Den enda negativa sidan med att vara ett inbitet ljudboksfan är att andra har en tendens att uppleva en som något asocial. Min sambo har fler än en gång blivit smått irriterad efter att ha försökt få kontakt med mig men bara fått halvengagerade svävande svar tillbaka. Men man kan faktiskt inte bara slita ur hörluren ur örat för minsta lilla samtal när boken man lyssnar på är hur spännande som helst. Dessutom får han ta min asociala sida eftersom jag med glädje erbjuder mig ta hand om disken!

Tjuvar av vår tid

När jag var liten hade min mamma en liten röd bok som hon ofta skrev i. Nej, det var inte en sådan bok som Emil i Lönnebergas mamma hade för att skriva upp alla hans hyss i. Det var en telefonbok. I telefonboken skrev hon upp alla sina bekantas namn adress och nummer. Idag är det inte många som använder en telefonbok, åtminstone inte personer i min generation. Vi har nämligen fått en underlättad vardag genom vår telefonbok i mobilen. Den nya tekniken har förenklat mycket för oss, och har framförallt gjort att vi har fått tid över. Nu behöver vi inte ringa samtal som drar ut på tiden för att säga en sak, det räcker med att skicka ett sms. Och vill vi veta vägen så finns GPS, eller kartor i mobilen. Där har vi dessutom facebook, ännu en av de saker som underlättar och snabbar på vår vardag. Om man ska anordna en fest behövs inte längre några inbjudningskort eller långa telefonsamtal. Istället skapar man ett evenemang och bjuder in personer till det. Den nya tekniken ger oss alltså mer tid, hjälper oss på vägen och underlättar vår vardag i största allmänhet.

Eller?

Min mamma hade alla sina nummer i en bok, skulle hon skriva in ett nytt nummer öppnade hon boken och grabbade en penna. Att lägga in ett nytt nummer i en smartphone kräver både tid och tålamod. Du måste låsa upp mobilen, öppna kontaktprogrammet, hoppas att mobilen inte hänger sig, trycka på lägg till ny kontakt, skriva in numret och namnet. Har du sedan en mobil som ska länka kontakten med ditt mailprogram och facebook så tar det ännu längre tid.

Samma sak gäller GPS, och internetkartorna som ska hjälpa oss att hitta. En vän berättade att hon blev väldigt försenad till en fest efter att kört vilse ett antal gånger. Hon blev näst intill galen eftersom mobilens internetanslutning krånglade och hon inte kunde hitta adressen på internetkartor och GPS;en. Efter säkert 20 minuters desperata återuppkopplingsförsök vevade hon tillslut ned rutan och frågade en förbipasserande om vägen. Han gav henne en vägbeskrivning och inom fem minuter var hon på plats på festen.

En annan sak som jag tycker tar onödigt lång tid är att starta tv:n. Det räcker knappast att trycka på en knapp. Nej boxar, datorer, och förstärkare ska på och då gärna med hjälp av ungefär fjorton fjärrkontroller. Ska man sedan se på DVD är det femtielva menyer som ska gås igenom för att få rätt tal, text och kapitel. Tacka vet jag videofilmer som hade rätt språk från början och alltid började där man slutade senast. Och visst skulle ett snabbt telefonsamtal många gånger både vara snabbare och mindre stressande än att vänta på ett sms eller ett mail?

Kanske är vi alla bara är offer för bra marknadsföring och den nya teknikens behag? Det kanske var bättre förr? Nja, det vill jag väl inte påstå, men kanske ska man tänka efter innan man klagar på tidsbristen ibland. Vi ska inte underskatta muntlig kommunikation eller en papperslapp och en penna. Det må vara roligt och spännande med ny teknik, men tidsgynnande, det är det sällan!

Glöm inte detaljerna

Ni vet sådana där lite skräckinjagande coola killar? De som går med armarna lite ut från kroppen för att se större ut, och gärna klär sig i bylsiga kläder, och när de pratar med sina lika coola vänner så är det inte med vanlig samtalston utan snarare med något slags brölande läten. Jag såg två sådana när jag var i Göteborg, de var inte svåra att upptäcka för folk skingrade sig när de kom. De hade båda väldigt dålig hållning och gick och skröt om någonting för varandra medan de drack ur varsin flaska med festis. Just festisen kändes lite malplacerad i killarnas stora händer, men det som verkligen fick mig att haja till var när den ene killen gång på gång spretade med lillfingret när han lyfte flaskan till munnen. Han såg ut som en fin gammal dam som drack te ur finkopparna. Det passade så dåligt in i hans image, och det fick mig att fundera över hur mycket detaljer en människa måste tänka på när vi ska upprätthålla fasader.

Jag säger inte att alla gör det, men jag skulle ändå tro att de allra flesta spelar en roll i vardagslivet. Beroende på vilken situation man befinner sig i så försöker vi mer eller mindre vara någon annan. Hemma är vi den där mjukisbyxbärande slashasen men på jobbet eller i skolan har vi alltid en viss fasad att upprätthålla. Ibland väljer vi själva i vilket fack vi vill vara, men det finns vissa förutbestämda. Nu i skolstartstider är dessa extra tydliga. I skolan verkar det som om det måste finnas en person som är plugghästen, en klassens clown, en som är tyst men trevliga, en gapig, en som skolkar, en modemedveten, och så vidare. Har man väl blivit inplacerad är det svårt att byta fack. Att byta fack är som att gå mot rött, det kan gå bra men du riskerar alltid att reta upp någon eller i värsta fall bli överkörd. Att röra om i den outtalade ordning som finns i en skolklass görs inte ostraffat.

Så har man fått stämpeln som den coola killen kan man inte bara börja samla på bokmärken, även om det egentligen är det den coola killen vill göra så passar det för dåligt ihop med den uppbyggda imagen han har. Många ser en skolstart som en nystart, kanske ska man gå med folk som man aldrig har träffat förut och då har man chansen att lämna den gamla rollen bakom sig. Och visst går det att ändra på sig själv med ren vilja men bara till en viss gräns. Det kommer alltid lysa igenom en liten kärna av det gamla jaget. Så för att bygga den nya rollen gäller det att ha koll på alla detaljer, beteendet måste fungera ihop med kläderna, och kläderna måste fungera ihop med intressena.

Vart vill jag komma med det här egentligen? Ja det kan vara svårt att förstå även för mig, men jag tror att min slutsats är rätt enkel. Att spela en roll är svårt, därför är det bättre att vara sig själv redan från första början. Då slipper man bli avslöjad som en rollspelar senare. Vad den coola killarna med det spretande lillfingret beträffar tror jag att jag vet vad han egentligen ville vara, en ballerina!

Alltid ska någon pekas ut

Jag har vuxit upp skyddat, väldigt skyddat. Det är inte så att mina föräldrar har försökt dölja världen utanför. Tvärt om jag har fått mycket information om både nyheter och historia, men som ett barn boendes långt ute på landet utanför Sexdrega i ett rött torp med både mamma och pappa, säng och mat är det svårt att ta in att det faktiskt finns människor som aldrig får äta sig mätta, barn som dör i lunginflammation och naturkatastrofer kraftiga nog att slå ut ett helt land.

På senare tiden har ondskan slagit mig som ett knytnävsslag i ansiktet. Jag vet inte om det beror på att jag är äldre, lyssnar mer på nyheter, eller om världen faktiskt blir en ondare och ondare plats att leva i. För elva år sedan fick jag lära mig ordet terrorist. Då, den dagen, den 11 september 2001 hade jag satt mig framför tv:n för att kolla på VoxPop, ett musikprogram för ungdomar. Jag var 10 år och istället för programmet sändes ett extra nyhetsprogram på grund av terrorattentatet i USA. Jag blev besviken och stängde av tv:n. Det var inte förrän jag såg min mammas min när hon fick reda på det skedda som jag insåg kanske inte hela, men i alla fall en del av allvaret. Världen var förändrad.

Nu finns terrorismen nära. Det har blivit lättare att ta på. Jag rycker inte på axlarna åt ett självmordsattentat i Syrien som har dödat kvinnor och barn, men jag har svårt att ta in det. Men när ondskan kommer så nära som till Drottninggatan, Stockholm, Sverige eller Oslo, Utöya, Norge då kan man inte blunda för den hur mycket man än vill.

De senaste dagarna har jag lyssnat mycket på radion. I Norge har man gett Anders Bering Breivik sitt straff, men diskussionen pågår också om vad som gick fel när han, massmördaren, terroristen förändrade ett land. Sen den 22a juli 2011 har jag inte hört en enda rolig norgehistoria och jag tror inte att det är en slump. Glada isolerade Skandinavien har förstått allvaret.

Men något som bekymrar mig är att nu, drygt ett år efter katastrofen på Utöya då många unga glada människor fick sätta livet till helt i onödan tar byråkratin över. Vad gick fel på Utöya? Varför åkte polisen till fel ö? Hur kunde Breivik köra in med en bil med en bomb i på regeringskvarterets område? På tidningarnas förstasidor står det att norska polisens allvarliga brister ledde till en tragedi. Händelser granskas och en eller flera syndabockar ska utses. Regeringen ställer sig frågan hur något sådan kunde ske, de hade ju förberett sig på liknande situationer.

Jag frågar mig hur en människa någonsin ska kunna förbereda sig på något sådant. Vi kan ha alla säkerhetsåtgärder och utbildningar som finns, det kommer ändå alltid vara någonting som brister vid ett sådant extremt fall som den 22 Juli. Jag tror att det faktum att Breivik lamslog Norge bara visar på att ondskan inte bor hos alla. Det är svårt att begripa, förbereda sig på och agera mot en ondska så ofattbar.

Jag såg en engelsk dokumentär om Utöyakatastorfen, där berättades det att flera av ungdomsledarna på ön åkte ifrån ön med en halvtom båt så fort de förstod vad som höll på att hända. Dessa människor kommer alltid leva med vetskapen om att de kanske skulle kunnat rädda någon mer om de agerat annorlunda. Men de förstod inte allvaret, kunde inte ta in det som skedde, och det enda som rörde sig i deras huvuden var att de inte ville dö. De var inte onda, de förstod bara inte att en ondska av det slaget kunde existera. Goda människor kan inte, vill inte och ska inte förstå ondska!

En äkta kväll

Jag virvlade fortare och fortare runt på dansgolvet, snurrad iväg av min buggpartner. Precis när jag snurrar som fortast får jag en skymt av min mormor som står och ler åt mig i dörröppningen till dansbanan. Jag saktar ner och mormor försvinner, men det gör inget för bilden gör mig lycklig i hela kroppen. Med ett leende tackar jag ja till ännu en bugg trots att jag har andan i halsen och svetten lackar.

Jag befinner mig på en dansbanan i Holsljunga och jag har tillbringat största delen av kvällen på dansgolvet dansandes och skrattandes, precis som mina föräldrar gjorde när de var unga och jag befinner mig på en plats som jag vet att mina morföräldrar har besökt många gånger. Hemma i trägården utanför Sexdrega står det till och med ett hundhus byggt av brädor från den gamla dansbanan i Holsljunga, brädor som min morfar tog till vara på när den revs.

Nu för tiden hör inte en dans på en dansbana en lördagskväll till vanligheterna, åtminstone inte i min generation. Vi ägnar oss åt den modernare varianten som innefattar ett svettigt dansgolv, en DJ som spelar lite för hög musik och 200 personer som gör allt för att se sexiga ut när de ensamma dansar stående på samma ställe hela kvällen. Det hela avslutas med den obligatoriska kebabrullen. Och det skiljer sig en hel del från det jag gör just den här lördagen på festen efter Holsljungamarschen. Min farmor har ibland frågat mig om jag har varit ute och dansat, och någon gång vet jag att hon undrade om det var många som bjöd upp mig. Jag har försökt förklara att det inte riktigt går till så längre, om vi dansar gör vi det själva. På så sätt har vi både utplånat den ångest som jag har förstått att ordet panelhöna kunde framkalla men tyvärr håller vi också på att utplåna den glädje som en härlig dans tillsammans framkallar.

Jag vet att min farmor aldrig kommer förstå glädjen i att skaka rumpan på en trång nattklubb, men hon kan i alla fall glädja sig åt att hennes barnbarn och många i hennes generation trots deras ringa ålder fortfarande vet hur man får igång ett dansbanegolv i Holsljunga. Ett golv som har bjudit på dans i nästan 60 år. Trots att det sällan erkänns uppskattar vi gamla schlager- och dansbandsdängor från ett äkta liveband på en scen. I mångas öron, inte minst min egen generations kanske jag låter både bonnig och lillgammal när jag förklarar min kärlek till något så gammalmodigt som en dansbana, men ordet äkta genomsyrade min kväll. Äkta musik, äkta dans och äkta glädje. Kebabrulle i all ära men efter en rejäl bugg var det enda jag önskade mig en varmkorv med bröd och det kunde jag få av de trevliga människorna som sålde äkta nattamat med äkta entusiasm.

När jag lämnade dansbanan och tittade bakåt och såg alla lampor, hörde skratten och musiken reste jag tillbaka 50 år i tiden. Min mormor är tyvärr inte i livet längre, men jag kan slå mig i backen på att det jag såg när jag virvlade runt på dansgolvet var en reflektion av den himmel där min mormor och morfar satt och gladde sig åt att den yngsta generationen har lika roligt som de en gång i tiden hade. För oavsett hur gammal man är eller vilket decennium man är född har vi alla en sak gemensamt, äkta glädje upplevs tillsammans.

Världsvanhet och sockar i sandalerna

Under min semester var jag på Irland. Ett land med ölreklam, härlig musik och väldigt trevliga människor.

Jag åkte till den lilla ön tillsammans med min familj. Jag skulle vilja påstå att vi representerade olika grader av turistighet med min pappa i toppen. Man skulle kunna beskriva hans turistgrad med en mening ; sockar i sandalerna! Han är den där mannen som går omkring med en kamera runt halsen, en karta i handen och en guidebok i ryggsäcken. Han pratar med alla som vill höra på och går på alla historiska museum som går att hitta. Min pojkvän Mattias är intresserad av historia, och visst införskaffade han redan andra dagen en keps med ett tryck av ett väldigt känt irländskt ölmärke, så turist det såg nog en riktig irländare att han var. Men inte i närheten av pappas nivå. Mamma gillar att gå så oavsett om vi var på landet eller i huvudstaden var skorna fotriktiga och byxorna i en sportig trekvartslängd. Detta var inte på något vis till en nackdel men visst syntes det att hon var turist. Jag däremot, jag var inte ett dugg turistig. Oh nej! Jag gick på museum blott för att odla mitt kulturintresse och skulle aldrig nedlåta mig till att köpa någon souvenir även om jag gärna tittade på dem.. Länge!

Den andra kvällen gick vi, familjen turist, på en pub som vi hade blivit rekommenderade eftersom det var en genuin inhemsk pub där Irländarna själv drack sin mörka öl. Puben var fantastiskt och jag kände att jag smälte in när jag stegade fram till bardisken. Medan jag väntade på min tur vände sig en medelålders man sig till mig och frågade på bred irländska; where are you from love? Jag hade inte yttrat ett ord, men i hans ögon pryddes förmodligen mitt ansikte av en tatuering där det stod skrivet "tourist ". I vanliga fall hade jag nog inte ens dristat mig till att se på en äldre man i en bar som dessutom kallade mig för love, "älskling". Men var det något jag hade lärt mig under de få dagarna jag hade varit på Irland var det som sagt att folket var trevliga, så jag tänkte att det bästa att göra var att ta reda på hur en riktig Irländare var och sedan tillbringa resten av tiden på Irland med att tillämpa mina kunskaper och bli accepterad som den världsvana person jag egentligen var.

Det jag efter lite luskande fick reda på var att irländare var trevliga, gärna pratade med främlingar och dessutom hade jag lagt märke till att de till synes coolaste irländarna klädde sig i lösa kläder i dova färger. Den näst sista dagen tillämpade jag mina efterforskningar och klädde mig i en mörk långklänning och ett trevligt leende. Ingenting kunde avslöja min svenska identitet, jag hade ju till och med fräknar! Allt gick väldigt bra fram till eftermiddagen då jag äntrade en pub. Framme vid bardisken satt en man och han var full. Kanske var det också därför han inte såg turiststämpeln i pannan på mig. Han frågade inte ens vart jag var ifrån utan började med att fråga hur läget var, jag blev smickrad och tänkte att; yes jag klarar det här, jag är världsvan! Sedan frågade mannen om jag hade varit på begravning och syftade på min noga utvalda långklänning.. Det var inte riktigt vad jag hade hoppats på och min ursäkt att det berodde på att jag var från Sverige kraschade hela min idé om att inte erkänna min identitet. Att mannen svarade att han hade varit där, i huvudstaden London gjorde inte saken bättre. Jag ursäktade mig, gick tillbaka till min familj. Tittade på Mattias keps, mammas sportbyxor och pappas sockar i sandalerna och funderade på vem jag försökte lura. De hade brett ut en karta över bordet och pratade entusiastiskt om vad som skulle bli nästa mål på resan. Då insåg jag att jag hellre är en nyfiken uppenbar turist än någon som tror att London är Sveriges huvudstad..

Min pappa är, förutom ärketurist, en väldigt kunnig person. Kanske går hans intellekt hand i hand med sockarna i sandalerna, inte vet jag, men jag vet att det inte spelar någon roll vad man har på sig så länge man vågar visa sin riktiga identitet!

Aldrig nöjd!

Första krönikan efter en lång och härlig semester. På tangentbordet syns det just nu väldigt tydligt vilka bokstäver jag använder mest, de andra är fortfarande täckta av ett lager damm. Det borde inte vara svårt att komma på något att skriva om när man har haft tre veckor på sig att fundera. Men samtidigt är det ju något som händer under semestern. Efter ungefär en veckas ledighet är det som om hjärnan anser att om kroppen ska ha semester ska minsann den ha det också. Den går på halvfart, och låter sig bara användas under högljuda protester.

Men egentligen är det väl tur att hjärnan gör så, för av någon anledning verkar den dessutom radera alla minnen av det som har varit tungt och jobbigt på skolan eller jobbet innan semestern. Helt plötsligt hör man folk säga att det ska bli riktigt skönt att återgå till vardagen igen, komma in i de gamla rutinerna och slippa komma på saker att hitta på under dagarna.

Jag börjar själv känna en viss längtan efter att få sätta mig i skolbänken igen. Det märker jag tydligast på att jag kan bli stående framför hyllan med kollegieblock, pennor och pärmar i affären och drömma om en organiserad höst. Jag får mail från de stora klädkedjorna om höstmodets varma tröjor och dova färger. Helt plötsligt känns det mer lockande att ta på sig en varm halsduk än en skir vit klänning trots att det är först nu vädret faktiskt tillåter en outfit av det senare slaget.

Jag skulle bara vilja göra alla uppmärksamma på att alla dessa drömmar om vardagens mysiga rutiner med fluffiga halsdukar och rutade kollegieblock bara är en illusion. Något vår hjärna har byggt upp åt oss för att den fortfarande är för lat för att orka ta fram alla jobbiga känslor och minnen från i våras.

Jag låter lite småbitter nu, det är jag medveten om. Det skulle kunna ha något att göra med att när jag skriver det här är min sista semesterdag. Jag börjar jobba på måndag, sedan är det ungefär en månad kvar tills jag börjar skolan. Då kommer samma visa upprepas igen. På jobbet kommer jag längta till skolan som ger variation och nya spännande intryck, och väl i skolan kommer jag längta till jobbet där jag slipper hemarbete och allt flängande fram och tillbaka. Hjärnan jobbar inte på halvfart, den jobbar snarare på helfart men med att se till att vi aldrig är riktigt nöjda.

Här skulle jag kunna skriva om att det är på grund av alla valmöjligheter som vi aldrig blir riktigt nöjda, men jag lovar att hade jag bara haft ett val så hade jag inte varit det minsta nöjd med det heller. Samtidigt tror jag att det är det där aldrig-nöjd-tänket som får oss att utvecklas och hitta nya roliga vägar att gå. Om man var helt nöjd med sitt jobb skulle man ju aldrig gå på semester och då skulle man inte få känna den där känslan av att längta efter något.

Jag går till jobbet på måndag. Jag kanske kommer klaga på att semestern är slut, men samtidigt så lovar jag att vad min hjärna än säger ska jag njuta av att äntligen återgå till vardagen och komma in i de gamla rutinerna igen!