Herregud, jag börjar bli vuxen!

Sakta så att ingen skulle märka drog jag ut säkerhetsbältet ur sin behållare, och knäppte så ljudlöst som möjligt fast mig. Sedan såg jag till att jackan skymde det som nu höll mig på plats i bussens säte. Jag skämdes. Inte för att använda bältet, att undvika att dö i en eventuell olycka känns inte jättejobbigt, nä det som kändes så otroligt jobbigt var att samtidigt som jag knäppte fast bältet utan att någon först hade uppmanat mig till att göra det valde jag att på riktigt erkänna för mig själv att jag har blivit vuxen. Det där med vuxenheten har på senaste tiden kommit smygande.

När jag åkte skridskor i vintras kände jag mig helt plötsligt helt naken utan hjälm. Jag behöver en ny vårjacka och kom på mig själv med att leta efter något som var praktiskt, bekvämt och både vind- och vattentätt. Till råga på det har jag seriöst börjat överväga att använda ryggsäck. Ryggsäck! Och ibland blir jag sugen på att ta på mig jympaskorna när jag ska gå till skolan, bara för att de är så bekväma och fotriktiga.

Min farmor gav mig krukväxter i födelsedagspresent, och jag blev på riktigt överlycklig. Inte nog med det, jag lyssnade uppmärksamt och intresserat på hennes råd om skötsel av dem. Tidigare har jag känt mig lite cool när jag har sagt att jag inte ens kan hålla en kaktus vid liv, nu vårdar jag mina gröna växter som om de vore mina barn. Kulmen nådde jag nog häromdagen när jag på allvar hade en både givande och intressant diskussion med en vän om olika porslinstyper. Jag berättade stolt om porslin-serien jag har samlat på under hela mitt liv. Samtidigt kände jag hur min ungdom sakta begick självmord i min kropp.

Jag skulle kunna fortsätta räkna upp saker i all evighet. Som att jag faktiskt väljer att sitta och titta på melodifestivalen med mina föräldrar istället för att gå ut på krogen. Jag kan till och med ta ett glas vin, bara ett, för att det är gott. Jag behöver kaffe varje dag för att fungera. Jag har skaffat ica-kort, gör storkok så att det ska räcka till matlådor, och här om dagen när jag inte hade något att göra gick jag på museum.

Det främsta tecknet på att jag nog faktiskt börjar närma mig pensionsåldern är att jag inte ens mår lite dåligt för att jag har checkat av så många punkter på vuxenlistan.

Jag har en känsla av att många av de verkligt vuxna i min omgivning inte håller med mig om att jag är så fruktansvärt vuxen, visst det yttre kanske signalerar vuxenhet men insidan säger något helt annat. Vem vet, kanske beror vuxenheten på vem man jämför sig med. Min mor är mellanstadielärare, och när jag var i 6-7 -årsåldern tyckte jag att de 12-åringar hon undervisade var otroligt vuxna. När jag senare gick i högstadiet var rollerna omvända. En gång när jag var i 16-årsåldern och skulle hälsa på mamma i skolan kom en liten flicka fram till mig och frågade ”hej, vem är du, och vem ska du hämta?” Hon trodde att jag var en förälder.

Jagskulle kunna vara elak och säga att jag jämför mig med mina föräldrar för att på så sätt känna mig riktigt ung, men då kulle jag ljuga eftersom de är några av de barnsligaste människor jag känner. Så därför tror jag att vuxenheten visserligen ligger i betraktarens ögon, men ännu en gång har jag kommit fram till att det är hur man känner sig som avgör om man är vuxen.

Nu använder jag bälte varje gång jag åker buss, och jag smyger inte med att jag gör det. För jag känner ju min egen insida, och det spelar ingen roll om jag har på mig både cykelhjälm och joggingskor. På insidan är jag i vilket fall som helst inte ett dugg vuxen!

En riktigt bussig kvinna

Jag åker mycket kollektivt. Det är så bra att sitta på bussen för då har man en godtagbar ursäkt för att stirra på folk. Så det gör jag. Ofta. Jag har fått lära mig att det är fult att stirra, men något måste man ju fördriva tiden med. Jag har insett att folk i allmänhet ser ut och beter sig ganska lika. Även människor som klädmässigt vill sticka ut ur mängden håller sig på något vis inom en viss ram, bara i utkanterna av den.

Det verkar som att det finns en längtan efter att passa in. Det är något annat jag har lagt märke till. I allmänhet verkar vi människor tro att om vi inte märks så syns vi inte och då sticker vi inte heller ut på något vis. De flesta som åker buss, promenerar på trottoaren bredvid eller står i kö för att köpa kaffe på bensinmacken ser till att i så stor utsträckning som möjligt försöka förneka för sig själv att det existerar andra människor. Man hälsar inte på okända, man tittar inte ens på dem, och framför allt så sätter man sig inte bredvid dem på bussen om man inte verkligen måste. I sådan fall ser man till att sätta sig bredvid någon som sover, lyssnar på musik, eller som jag stirrar ut genom rutan.

I skrivande stund sitter jag på tåget. Det klev precis på en tjej som -efter att hon hade noterat att det satt en person vid varje bord, alltså en person på fyra säten bestämde- sig för att söka lyckan i en annan vagn. Jag börjar seriöst fundera på vad det är för fel på folk. Och jag tror dessutom att bussar och tåg skulle tjäna på att sätta alla stolar separat.

Men jag är precis som alla andra, jag vill sitta själv, och då finns det inte så mycket annat att göra än att stirra på folk. Jag har en känsla av att det genom vår rädsla att tala med främlingar föds en kollektiv osäkerhet. En osäkerhet som leder till fördomar. Jag har en viss uppfattning om hur en utsida speglar en insida.

För ett tag sedan skulle jag åka nattbussen från Göteborg till Kinna. Eftersom bussen skulle ta drygt en timme och jag inte hade något att fördriva tiden med började jag som vanligt stirra på folk. Tyvärr verkade majoriteten av de resande vara fulla och/eller sovande så det fanns inte så mycket att stirra på. Bussen fyllde med människor och efter ett tag var folk tvungna att sätta sig bredvid varandra. En kvinna slog sig ned bredvid mig. Liksom jag verkade hon inte se fram emot en timme av tystnad, så hon tog initiativ till ett samtal, och jag var inte sen att haka på. Hon var jättetrevlig och gav mig en guidad tur från Göteborg till Kinna. Jag hade inte åkt den bussen förut och var lite nervös över var jag skulle kliva av och när jag skull trycka på stoppknappen. Men eftersom den trevliga kvinnan bredvid mig hade bra koll på omgivningen hjälpte hon mig.

När jag klev av bussen gjorde jag det med ett leende, jag hade inte bara haft en riktigt trevlig busstur jag hade också lärt mig något viktigt. I allmänhet verkar folk inte vara elaka varelser med ondskefulla avsikter. Framförallt insåg jag att mycket av den osäkerheten jag ofta upplever är väldigt lätt att utplåna med ett leende. Det verkar ändå som att vi människor är allt bra lika varandra. Så om jag är trevlig är det stor chans att mina medmänniskor är det tillbaka.

En inbyggd tröghet?

Det finns nog inget som kan irritera mig så som när min mor ber mig hjälpa henne med något tekniskt. Hon brukar be snällt, och jag brukar kunna lösningen. Det är inte det som får det att krypa i mig av ilska. Problemet ligger snarare i att hon inte verkar ha något grepp om de mest grundläggande tekniska sakerna. Det konstiga är att hon verkligen inte är oteknisk -speciellt inte om man jämför med majoriteten av hennes åldersgrupp. Men samtidigt som det verkar finnas en nyfikenhet över att lära sig de nya häftiga tekniska grejerna verkar hon på något vis ha en inbyggd tröghet när det gäller ny teknik.

I helgen köpte hon en ny mobil. Det verkade vara med en blandning av förväntan, nyfikenhet och rädsla som hon steg in i det stora elektronikvaruhuset och började knappa på och läsa om alla de testexemplar som fanns uppradade där. I ärlighetens namn gick det mest ut på att försöka lista ut vilken knapp man skulle trycka på för att få igång telefonerna.

Jag har många gånger funderat på vilken typ av människa som säljare på sådana stora elektronikkedjor krängde mest varor till. Nu för tiden känns det som att folk vet vad de vill ha innan de stiger in i affären. Men när jag såg min mors förvirrade uppsyn insåg jag att hon tillhörde exakt den rätta målgruppen. Det dröjde inte heller länge innan en lång kille i glasögon kom fram och frågade om vi behövde hjälp med något. Tillslut inhandlades i alla fall en lagom modern, lagom dyr och lagom komplicerad mobil.

Sen börjades det. Facebook skulle installeras och förklaras, mailprogrammet skulle synkas och kontakter skulle flyttas. När mobilen väl var färdiginstalleras var det dags att installera mamma. Inte det lättaste. Det var här någonstans som mitt tålamod började tryta. Jag förstod inte varför motviljan till mobilens ordlista var så stor, och hur sjutton kunde hon missat hur en app fungerar? Jag är verkligen inget tekniskt geni. Många skulle nog vilja kalla mig oteknisk, men jag kan ju det självklara! Hur kan hon ha missat de mest grundläggande tekniska kunskaperna?

Men så här om dagen när jag stod och väntade på bussen förstod jag plötsligt!Jag och en vän diskuterade en facebook-grupp som hon hade skapat när en kvinna i min mors ålder vände sig mot mig och frågade; ursäkta, jag hörde att ni pratade om facebook. Får jag fråga en sak? Det visade sig att kvinnan hade en vän som la ut så många statusuppdateringar om dagen att hon dränkte alla andras. Nu ville hon bli av med vännens statusrader, men inte ta bort henne som vän. Hon undrade helt enkelt om vi visste hur hon skulle gå till väga.

Känslan som infann sig när jag förklarade för kvinnan hur hon dolde händelser från vissa kontakter var välbekant. Det var samma känsla som jag får varje gång min mamma frågar mig om någonting för mig självklart. En blandning mellan förvåning och stolthet. Jag insåg att det som för mig är självklara kunskaper snarare har med min generation att göra. Det min mamma inte kan beror inte på att hon har en teknisk tröghet, hon råkar bara inte vara född med en mobil i näven.

Jag antar att tålamod är en dygd i det här fallet. Det är nog bara att fortsätta hjälpa mamma och alla andra förvirrade vuxna genom de slingrande teknikstigarna för en dag kommer det vara jag som är gammal och ute. Och då kommer mina barn antagligen tycka att jag är hopplös när jag frågar dem om saker som för dem är helt självklara.

Måste vi följa med?

I den Småländska småstaden Svenljunga finns det ett systembolag. Det fungerar som ett vattenhål, en oas och en mötesplats för alla stadens invånare. Dit kommer älskogskranka brevbärarfruar, killar med sugmärken i ett pärlband runt halsen och färgstarka tantmanekänger. Alla har en sak gemensamt; förutom att de bor i Svenljunga är de jämfört med Filip och Fredrik riktiga lantisar.

Jag satt och slötittade på tv när en väldigt bekant vy dök upp i rutan. Den alldeles för kända duon Filip och Fredrik hade av någon anledning rest till Svenljunga. Där ägnade största delen av sitt program åt att -förutom att vara geografiskt förvirrade- göra narr av Svenljunga och framställa dess invånare som rena losers. Många är vi nog som någon gång har fått vår egen hemort att framstå som en bonnhåla utan dess like. Men när medietränade Stockholmare kommer hit och tror att de ska göra underhållning av att på bästa sändningstid klanka ner på orten som har närt så många fantastiska människor vid sin barm då blir jag upprörd på riktigt!

Det kan hända att jag har missuppfattat allt ihop. Säkert tyckte dessa personer som fick var med i TV att det var roligt och spännande. Jag tyckte att programmet var rätt underhållande, jag skrattade till och med. Men samtidigt fanns det en bitter eftersmak av utnyttjade människor. Om det är så att de som medverkade i programmet inte hade något emot att göra det ska inte jag sitta här och säga emot. Men jag måste ändå framhålla att programidén och dess upplägg inte faller mig i smaken det minsta. Filip och Fredriks program ska ge sken av att ha ett mysigt upplägg där hela Sverige känner igen sig. Jag skulle vilja påstå att det inte är något annat än vanlig gammal hederlig förnedrings-tv. Bara paketerat i ett lyxigare format.

Här ute på landet händer det att ordet ”Stockholmare” används som nedsättande ord för att beskriva någon som är dryg och högfärdig. Jag brukar tycka att det är onödigt. Att använda epitet för att skälla på någon är generallierande och inskränkt. Men när jag ser ett program som Filip och Fredriks Får vi följa med kan jag inte låta bli att tänka att dessa två nog är ärke-exemplar av dryga Stockholmare. De verkar anse att alla som inte bor i en stad är inavlade banjospelande idioter.

Nog för att jag är en bonnläpp, men det är ju inget jag skäms för. Därför borde ingen annan få framställa oss lantisar, vi som är födda utanför Stockholms tullar för idioter. Vår dialekt, stället vi har valt att bosätta oss på, eller vad vi har för intressen har ju faktiskt ingenting med hur vi är funtade att göra. Framförallt blir jag -som gärna framhåller att orten där jag har tillbringat mycket tid av min uppväxt är en riktig håla- 100 % patriotisk när jag ser duon klanka ner på Svenljunga.

Ni vet lika väl som jag att bara tjocka människor får förlöjliga sig över tjocka, likväl är det bara är personer som inte är födda i Sverige som får skämta om invandrare, och bara Svenljungabor som får göra narr av den lilla hålan i VÄSTERGÖTLAND!