Sakta så att ingen skulle märka drog
jag ut säkerhetsbältet ur sin behållare, och knäppte så ljudlöst
som möjligt fast mig. Sedan såg jag till att jackan skymde det som
nu höll mig på plats i bussens säte. Jag skämdes. Inte för att
använda bältet, att undvika att dö i en eventuell olycka känns
inte jättejobbigt, nä det som kändes så otroligt jobbigt var att
samtidigt som jag knäppte fast bältet utan att någon först hade
uppmanat mig till att göra det valde jag att på riktigt erkänna
för mig själv att jag har blivit vuxen. Det där med vuxenheten har
på senaste tiden kommit smygande.
När jag åkte skridskor i vintras
kände jag mig helt plötsligt helt naken utan hjälm. Jag behöver
en ny vårjacka och kom på mig själv med att leta efter något som
var praktiskt, bekvämt och både vind- och vattentätt. Till råga
på det har jag seriöst börjat överväga att använda ryggsäck.
Ryggsäck! Och ibland blir jag sugen på att ta på mig jympaskorna
när jag ska gå till skolan, bara för att de är så bekväma och
fotriktiga.
Min farmor gav mig krukväxter i
födelsedagspresent, och jag blev på riktigt överlycklig. Inte nog
med det, jag lyssnade uppmärksamt och intresserat på hennes råd om
skötsel av dem. Tidigare har jag känt mig lite cool när jag har
sagt att jag inte ens kan hålla en kaktus vid liv, nu vårdar jag
mina gröna växter som om de vore mina barn. Kulmen nådde jag nog
häromdagen när jag på allvar hade en både givande och intressant
diskussion med en vän om olika porslinstyper. Jag berättade stolt
om porslin-serien jag har samlat på under hela mitt liv. Samtidigt
kände jag hur min ungdom sakta begick självmord i min kropp.
Jag skulle kunna fortsätta räkna upp
saker i all evighet. Som att jag faktiskt väljer att sitta och titta
på melodifestivalen med mina föräldrar istället för att gå ut
på krogen. Jag kan till och med ta ett glas vin, bara ett, för att
det är gott. Jag behöver kaffe varje dag för att fungera. Jag har
skaffat ica-kort, gör storkok så att det ska räcka till matlådor,
och här om dagen när jag inte hade något att göra gick jag på
museum.
Det främsta tecknet på att jag nog
faktiskt börjar närma mig pensionsåldern är att jag inte ens mår
lite dåligt för att jag har checkat av så många punkter på
vuxenlistan.
Jag har en känsla av att många av de
verkligt vuxna i min omgivning inte håller med mig om att jag är så
fruktansvärt vuxen, visst det yttre kanske signalerar vuxenhet men
insidan säger något helt annat. Vem vet, kanske beror vuxenheten på
vem man jämför sig med. Min mor är mellanstadielärare, och när
jag var i 6-7 -årsåldern tyckte jag att de 12-åringar hon
undervisade var otroligt vuxna. När jag senare gick i högstadiet
var rollerna omvända. En gång när jag var i 16-årsåldern och
skulle hälsa på mamma i skolan kom en liten flicka fram till mig
och frågade ”hej, vem är du, och vem ska du hämta?” Hon
trodde att jag var en förälder.
Jagskulle kunna vara elak och säga att
jag jämför mig med mina föräldrar för att på så sätt känna
mig riktigt ung, men då kulle jag ljuga eftersom de är några av de
barnsligaste människor jag känner. Så därför tror jag att
vuxenheten visserligen ligger i betraktarens ögon, men ännu en gång
har jag kommit fram till att det är hur man känner sig som avgör
om man är vuxen.
Nu använder jag bälte varje gång jag
åker buss, och jag smyger inte med att jag gör det. För jag känner
ju min egen insida, och det spelar ingen roll om jag har på mig både
cykelhjälm och joggingskor. På insidan är jag i vilket fall som
helst inte ett dugg vuxen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar