För katter och bäbisar?

Är ni klappade och klara inför julen? Det är inte jag! Jag ställer mig något kluven till det där med julklappar. Så mycket jobb för att få se någon tindra med ögonen en minut om man har tur. Tacka vet jag när man var liten, då var julklappar minsann något tveklöst roligt och spännande. Ingen press på att ge bort några, det handlade bara om att ta emot. Det var så fantastiskt, en morgon bara låg de där, inslagna och färdiga att öppnas så att dess fantastiska innehåll kunde avslöjas för mina tindrande ögon, för då var tinder inget problem.

Men det var ju inte riktigt så att julklapparna helt magiskt landade under granen en morgon. Det var ingen skäggig äldre man med viktproblem som hoppade ner genom skorstenen och placerade alla dessa fantastiska gåvor där medan familjen fridfullt låg i sina bäddar. Nä, bakom dessa paket låg veckor av inhandlande, planerande, smusslande och inslagning.

Det är konstigt det där med paketinslagning. Som om det inte vore nog med att man ska behöva lägga ner sina surt förvärvade slantar på saker till andra. Saker som mer än ofta är helt fel och hamnar bortglömda i någon dammig byrålåda. Vet ni förresten att i USA sparar man alla presenter man inte vill ha i förpackningen och ger dem vidare till någon annan när tillfälle ges, DET tycker jag är smart! Nåväl, för att återgå till paketinslagningen. Efter allt sjå med att köpa julklappar ska man alltså dessutom behöva sätta sig ned och krulla snören, och vika snygga inslagningar, och sticka sig på saxen och få varmt lack på fingrarna och tejp i håret, och allt detta för att någon mindre än ett dygn senare ska slita upp paketen och slänga pappret i en stor hög. Jag tycker ofta att det verkar som att högen med papper och snören är större än julklappshögen. Det är helt absurt när man tänker på det. Egentligen tror jag att det bara finns två individer som uppskattar julklappspappren; nämligen bäbisar och katter, men de bryr sig å andra sidan inte om själva innehållet, så även där känns inslagningen något bortkastad. Som om det inte vore nog med att det är tidsödande och tålamodsprövande att slå in julklappar är det dessutom inte speciellt miljövänligt med alla dessa blekta och färgade papper.

Vad jag vet ger vi bort julklappar för att tre vise män gav Jesus gåvor när han föddes. Men jag tror inte att jag har missuppfattat berättelsen helt och hållet när jag vågar påstå att dessa presenter inte var inslagna i blekt och färgat papper. Deras paket innehöll visserligen guld, myrra (vad nu det är) och rökelse, och kanske kräver inte gåvor av den kalibern ett roligt papper för att uppskattas. Men det är ju tråkigt att vi idag inte håller på ursprunget av vår tradition. Jag hade inte tackat nej till lite guld, inslaget eller ej!

Men om ni nu nödvändigtvis, trots mina förmaningar, ska hålla på traditionen att slå in klapparna så använd inte blekt och färgat julklappspapper, slå in presenterna i något personligt istället. Kanske i någon lokaltidning ni tycker är fantastiskt bra? Jag vill inte verka egenkär och partisk på något vis, men själv skulle jag bli hímlans glad över ett paket inslaget i en sida av STT.

Slutligen vill jag avsluta med ett skämt som passar utmärkt såhär i juletider. Den ena nunnan sa till den andra: jungfrufödsel, det kan jag gå med på, men TRE vise män...?

God Jul

Brysselkål och pommes frites

Har ni sett Historieätarna? Om inte så gör det! Det är ett program på SVT där två av våra medieprofiler äter sig igenom historien. De befinner sig i allt från Stormaktstiden till 70-talet och lever och äter som man gjorde då. Det är ett både underhållande och intressant program, där jag många gånger tackar min lyckliga stjärna för att jag är född i en tid där jag slipper äta lungmos, fiskaladobe, tuppkammar och trupphuvuden, björktrast med kanelsås och fårskalle eller all denna gröt som de fattiga tycktes leva på..huh!

Det är skönt att leva i en tid där fräsch mat är på tapeten. Vi behöver inte oroa oss för att vi ska få diverse magåkommor och kärlsjukdomar eftersom vi lever på grönsaker i lagom stora portioner i högre grad än fett i överflöd..eller? Nej så är det ju inte tyvärr. Det är svårt att låta bli att undra vad man skulle tagit upp för rätter som symboliserade vår tid- 2000-talet om ett program liknande det jag nämnde ovan skulle göras om 300 år. Skulle man verkligen lägga vikt vid all den hälsomat som folk gärna utger sig för att laga och äta eller skulle man kanske genomskåda den riktiga 2000-talssvensken och servera rätter som pizza med pommes frites, hamburgare med pommes frites och friterad kyckling med... just det! Pommes frites!

Förutom att jag blir lite äcklad när jag ser på Historieätarna så får jag också lite dåligt samvete. Vi är så kräsna idag. Det finns så mycket vi inte tar vara på. Nä, det låter inte gott med lungmos, men kanske är det det? Det är vår kultur som bestämt att inälvsmat är äckligt. Och varför skulle det vara värre att äta tuppkam än friterade kycklingbitar, som förövrigt antagligen innehåller en hel del annat än bara rent kycklingkött?

Det konstigaste av allt är att många rätter rynkar vi på näsan åt tills det ställs på julbordet. Då blir de plötsligt traditionsenliga och nostalgiskt goda. Helt plötsligt ska det stoppas korv med äkta fjälster, och du har väl för guds skull inte glömt lägga in grisfötterna i gelén? Maten är tung, fet, och okryddad -och vi längtar efter den. Dock har vissa förändringar skett även på julbordet, även om dessa på något vis tycks ske långsammare än inom andra delar av vår matkultur. Visste ni till exempel att köttbullar och korv- vilka jag personligen tillsammans med skinkan förknippar starkast till julbord- faktiskt inte blev en helt naturlig ingrediens på alla Sveriges julbord förrän i mitten av 1900-talet? Vi verkar tro att vi är mer traditionsenliga än vad vi egentligen är. Den enda maträtten som är riktigt gammal och traditionell, som har levt kvar under flera århundraden av julbord är syltan, som faktiskt råkar vara gjord av kött från avskrapade huvuden! Själv är jag mest förtjust i brysselkålen, vilket är rätt bra för den får jag oftast ha för mig själv.

Vårt julbord verkar alltså med undantag för vissa starka överlevare utvecklas det med, Nationalencyklopedin påstår att de blir grönare och grönare, själv tror jag att det inte är långt kvar tills pommes fritsen är en naturlig ingrediens på ett julbord!

Både rik och känd!

Mitt under Julen är här knäckte jag koden! Jag satt där i kyrkan under Likörens och SSB:s årliga julkonsert, befann mig faktiskt mitt i orkestern spelandes klarinett när jag insåg hur jag ska bära mig åt för att bli både rik och känd.

Att bestämma vilka låtar som ska vara med på en julkonsert så att alla blir nöjda är inte helt enkelt. Alla har en favoritjullåt som symboliserar all den värme och glädje som hör julen till, och går man på en julkonsert är förhoppningarna självklart höga på att just den låten ska vara med i programmet. Jullåtar är heliga, och det är därför min plan är att skriva en. Jag ska bli rik och känd genom att skriva en jullåt! Anledningen till att jag knäckte denna briljanta idén just under låten Julen är här är att denna låt är ett ypperligt exempel på en jullåt som är ganska modern och som ändå har blivit så känd att det inte finns någon som kan undgå att höra den åtminstone tio gånger innan julafton nalkas.

Jag tror verkligen på min idé! Att skriva en låt kan ge mycket pengar om den blir känd, och väldigt mycket pengar om man lyckas få låten att hålla under flera år. Men det är inte lätt. Inte alls lätt faktiskt, om man inte råkar heta Björn, Benny, Paul eller John. Därför tror jag att jullåten är ett överlägset alternativ. Visserligen kanske låten bara spelas ungefär en månad om året, men vad den kommer spelas! Dessutom är julskivan i stort sett den enda cd-skivan som fortfarande känns värd att köpa. Att få en plats på en julskiva känns inte heller speciellt svårt. Man behöver egentligen bara ha skrivit en enda låt för att få en plats på hundratals olika julblandningar. Absolute Christmas, Svenska jullåtar, Nu är det jul igen, Våra älskade jullåtar, etc, etc. Det finns hur många julskivor som helst som varje år ges ut. Och där har vi den sista och allra bästa saken med att skriva en jullåt – den blir aldrig omodern, julen kommer om och om igen! Jag behöver alltså anstränga mig en gång och sedan ha en garanterad inkomst varje år så länge jag lever!

Nu när jag har knäckt koden återstår ju egentligen bara att skriva låten, och det kan inte vara speciellt svårt. Som jullåtsskrivare är jag något begränsad på ett bra sätt. Min uppgift är att sätta ihop ord som längta, gnistrande, snö, familj, ljus, och självklart jul till några korta verser, och en refräng. Melodin ska vara mjuk och vacker och refrängen så smäktande att den får håren på kroppen att resa sig i välbehag. En annan bra sak är att en jullåt är bättre ju mindre komplicerad den är. Den ska gärna vara så pass enkel att till och med en tondöv kan få den på hjärnan!

Det verkar faktiskt inte svårt alls! Klarar bandet Wham! att få en så dålig låt som Last Christmas att spelas varje år, borde väl till och med jag klara av det. Och sen när min låt år efter år kommer spelas i varenda butik under hela december månad och framförallt på Likören och SSBs årliga julkonsert kan jag sitta hemma och bara håva in pengar!