En modern tortyrmetod

Nu när hösten äntligen är här (som jag har längtat). Så har också livet återgått till det normala igen. Känslan som fanns i slutet av sommaren när vi längtade efter vardag och fasta rutiner är som bortblåst och på samma sätt längtar vi nu efter semester och mat på oregelbundna tider. Men det är som det är, och vi kan i alla fall glädjas åt att det äntligen har börjat regna lite vilket gör att man i vilket fall som helst inte hade kunnat sitta i en baden baden-stol med en paraplydrink i handen hela dagen. Det är liksom lika bra att jobba på.

Vardag, skola och jobb innebär för många en hel del pendlande med buss, så även för mig. Jag har inget emot att åka buss, jag tycker till och med att det är riktigt trevligt. Jag har gjort bussåkandet till min stund. Det är då jag gottar ner mig i ett säte, har med mig kaffe i en termosmugg, och gör mig redo för en stund av lugn, tystnad och framsvischande landskap att studera inne i bussvärmen.

Så gjorde jag även denna busstur, men knappt hade jag satt mig innan jag hörde en liten harkling bakom mig. I tron att någon ville mig något vände jag mig om, men ingen verkade ha sin uppmärksamhet riktad åt mitt håll så jag återgick till mitt stirrande ut genom fönstret. Dock dröjde det inte länge innan en harkling nu följt av en liten hostning hördes bakom mig. Återigen vände jag mig men ingen ville påkalla min uppmärksamhet.

Det var när en nästan oupphörlig kavalkad av harklingar och hostningar följde som jag insåg att det inte handlade om ett sätt att försöka fånga någons uppmärksamhet. Personen i fråga verkade snarare ha åkt på en rejäl höstförkylning och hade antagligen massa obehagligt slem som låg och skavde i halsen.

Det tog ungefär en kvart, sen hade jag lust att springa upp ur mitt säte och dunka personen i fråga hårt i ryggen, eller kanske låna mikrofonen och påkalla att riktiga hostningar är tillåtet och föredras framför 100-tals småharklingar.

Jag irriterade mig såpass mycket på denna stackars förkylda människa att jag flera gånger kom på mig själv med att dra till med en riktig djuphalshostning som för att visa att det faktiskt inte är förbjudet. Jag försökte stänga ute det fruktansvärt irriterande ljudet med musik men upptäckte till min förskräckelse att min ena hörlur hade gått sönder och tvingades därför fortsätta lyssna till ljudet som snart var det enda jag hörde.

Det kan verka som jag är lite väl fördömande här men där på plats i bussen hade det lika gärna kunnat vara en tortyrmetod jag utsattes för. Känslan av att vara fast i ett rullande fordon utan en chans att komma undan de små harklingarna sände rysningar längs hela min kropp. Och plötsligt fick jag förståelse för den man som innan sommaren irriterade sig så mycket på att jag pratade i telefon på bussen att han kände sig nödgad att skälla ut mig innan han gick av. Det var inte telefonsamtalet i sig utan känslan av att inte kunna ta sig ifrån det som irriterade honom så mycket.

Dock förstår jag fortfarande inte hans förolämpning ;du har ju förfan gälar istället för hjärna. Men något var väl stackaren tvungen att hitta på för att kunna skaka av sig känslan av den moderna och ovanliga typen av tortyr han tyckte sig blivit utsatt för!

En fruktlös dag

Det räcker att passera en löpsedel så får du det upptryckt i ansiktet. Kvällstidningarna skriver om det, SVT visar dokumentärer om det, bokhandlarna gör reklam för böcker om det och radioprogram ägnas åt det. Jag talar såklart om 5:2-dieten. Dieten som har tagit världen med storm.

För er som mot förmodan har missat vad 5:2-dieten är så kommer här en kort och högst ovetenskaplig beskrivning av vad den innebär. Som namnet antyder får du helt enkelt äta som du vill fem dagar i veckan så länge du nästan inte äter någonting två dagar i veckan. Enligt förespråkarna gör detta att du inte bara går ner i vikt, du blir också snyggare, gladare, friskare, trevligare, ja på det hela taget blir du en bättre människa!

Vem vill inte bli snygg, glad, frisk och trevlig?! Det var så jag motiverade mitt beslut att själv testa på denna diet som nästan har blivit som en rörelse.

Dag ett på min nya diet gick väldigt bra, jag följde helt planen och det var inga problem överhuvudtaget. Visserligen var dag ett en av de fem så kallade ätar-dagarna och det kan kanske påverkat något. Dagen efter kom den stora prövningen- min första fastedag!

Jag klev upp på morgonen och drack ett glas vatten, inte jättemättande men det räckte så länge. Jag hade läst på och experterna menade att människan egentligen inte är skapt för att äta varje dag och denna fakta rabblade jag som ett mantra samtidigt som jag klädde på mig och borstade tänderna. Efter två timmar dansade det svarta fläckar framför mina ögon och susade i öronen. Jag hade läst att kaffe var helt okej i så stor mängd jag bara ville och bryggde därför en stor och stark kopp. Kaffet fick mig visserligen ur svimningsläget men nu sved det i magen som ideligen kurrande försökte få min uppmärksamhet. Under fastedagen är det okej att äta 500 kalorier, vilket motsvarar ungefär en normal portion mat, min plan var att portionera ut dessa kalorier under dagen och bara äta när jag var på gränsen till medvetslös. Detta läge infann sig efter bara ytterliggare någon timme. Livet kändes nu rent utsagt förjävligt och det enda jag kom mig för att göra var att googla på recept, för att ytterliggare spä på det självplågeri jag var mitt uppe i. Nu tillät jag mig att äta ett ägg, men min mage var fortfarande inte nöjd, ett ägg var tydligen på tok för lite. Det var då jag kom på den briljanta idén att skiva äpplen som fick ligga i vatten ett tag för att få ett substitut till äppeljuice. Det var när jag två timmar senare efter att ha varit otrevlig mot ungefär alla jag tycker om kom på mig själv med att gråtande plocka upp äppelskivor från botten av den tomma tillbringaren bara för att konstatera att jag inte kunde äta frukten eftersom det helt klart var onödiga kalorier som jag fick nog och lagade en stor portion pasta med köttfärssås.

Det finns säkert personer där ute som lyckas med denna diet, men jag tänker aldrig någonsin mer lyssna på diet-experter. Nu i efterhand vet jag inte riktigt vad jag tänkte på. För någon som jag som lider av LBD- lågt blodsocker-depression är inte en fastedag helt ultimat. Det kändes som om dieten ledde mig raka vägen in i en ätstörning där jag två dagar i veckan skulle svälta mig själv för att ägna de resterande fem till hetsätning. Nu för tiden äter jag var tredje timme varje dag, och tänk det gör mig till en gladare, trevligare, friskare och snyggare person än vad 5:2-dieten någonsin kommer lyckas med!

I valet och kvalet

Jag brukar inte skriva om politik eller tro i min spalt. Det känns inte riktigt rätt eftersom risken finns att jag får ovänner eller påverkar någon vilket absolut inte är avsikten. Ändå känner jag att det är svårt att blunda för politiken ibland. På söndag är det kyrkoval. Jag är medlem i svenska kyrkan om än en inte så aktiv sådan. Jag tycker att det är viktigt med religion oavsett form och kommer fortsätta vara med i svenska kyrkan om inget drastiskt skulle hända.

Kyrkovalet känns som en svår och stor grej. Jag som är så där halvinsatt i både politik och kyrkan funderar på om jag ska rösta eller inte. Det här är inte en krönika där jag vill uppmana någon att ta ställning, det är ett individuellt val som jag verkligen inte har något med att göra. Men man kan ju alltid reflektera.

Jag möter min kusin i affären, efter lite småprat leds samtalet in på politik och ofrånkomligt på kyrkovalet. Jag erkänner att jag är rädd för att jag har slängt mitt röstkort, men att det faktumet även gör mig lite lättad eftersom det på något vis skulle befria mig från att ta ställning till om jag ska rösta och i så fall på vad.

Min kusin är lika mycket i valet och kvalet som jag. Hon säger skämtsamt att hon har åsikter om allt men har svårt att lyckas applicera alla sina åsikter på ett och samma parti. Även om hon inte är helt seriös när hon säger det så måste jag säga att hennes ord sätter fingret på mycket av det som är problemet med politik. Vi måste kompromissa för att överhuvudtaget veta vad vi ska rösta på och vi måste alltid vara beredda på att partiet i fråga inte kommer genomföra sin vallöften. Dessutom säger många partier exakt samma saker, och visar kanske bara de sidor som de tror ska falla väljarna i smaken. När de väl sitter på makten kanske andra åsikter får ta större plats än vallöftena.

Jag tycker verkligen att vi ska vara med att påverka när vi har chansen, och hade det varit ett riksdagsval hade jag inte tvekat då hade jag helt klart röstat, men som det är nu känner jag att jag har för lite kött på benen. Hur påverkar kyrkovalet mig egentligen? Samtidigt påminner jag mig själv om att jag som är musikintresserad flera gånger om året faktiskt har med kyrkan att göra, och att kyrkan finns som en naturlig del av livet i dop, vigsel och begravning. Tänk om jag väljer att inte rösta och någon påverkar så att alla inte får döpa sina barn, gifta sig eller begravas i kyrkan? Tänk om jag väljer att inte påverka och kyrkan stängs för unga musiker eller kvinnliga präster?

Det känns som om det är lättare att sätta fingret på vad jag inte vill ska hända med kyrkan. Men kan man rösta utifrån det? Kanske är det så man ska börja göra, sålla bort med hjälp av sina åsikter om vad man absolut inte tycker. Jag vet inte om jag kommer rösta på söndag eller vad jag i så fall röstar på men jag vet definitiv vad jag inte ska rösta på och det känns som ett steg på rätt väg.

Ta det lugnt och stirra på fötterna!

På det franska busskontoret var det fullt av folk. Som de ordentliga och snälla svenska flickor jag och min vän gärna ville utge oss för att vara ställde vi oss snällt sist i det som möjligtvis kunde beskrivas som en kö, om än en något ostrukturerad sådan. Det tog lång tid framme vid disken, och det var varmt i det lilla utrymmet. Men trots att vi bara skulle fråga en snabb sak och väntade på att få åka till stranden stod vi kvar och försökte se så trevliga ut som möjligt. När det bara var två personer framför oss i kön stoppades den visserligen väldigt långsamma men ändock befintliga rörelsen framåt upp av en man som tycktes ha många problem att reda ut. Mannen som köade bakom honom hade en lång stund stått och vridit på sig och suckat högljut, och nu tycktes han få nog.

På snabb smattrande och mycket irriterande franska skrek han något till mannen med de många frågorna. Jag hoppade till, ovan vid den höga ljudvolymen. Tänkte att detta nog var en person som allt för länge hade undertryckt sina aggregationer, annars hade han väl knappast reagerat så starkt på att mannen framför behövde mycket hjälp?!

Killen som hade stått och stoppat upp kön ett tag, och som fram tills den arge mannen börjat svära över honom verkat trevlig, lugn och förstående vände sig blixtsnabbt runt och tryckte upp ansiktet bara några centimeter ifrån den arge mannens ansikte. Efter fem år av franskstudier kan man tycka att jag borde kunna förstå språket men tyvärr är det enda jag kommer ihåg av undervisningen uttrycket; nedrans titta där min buss, och trots att vi befann oss på just busskontoret så var denna fras inte till så stor hjälp. Men de yviga gesterna, den höjda tonen och sättet att spotta fram orden indikerade att detta inte var någon trevlig konversation. Jag och min vän visste inte riktigt vart vi skulle kolla, man vill ju för allt i världen inte bli inblandad. Och medan vi stirrade på våra fötter började plötsligt en kvinna bakom oss lägga sig i, och några personer längre bort i en annan kö kom med höga tillrop. De som satt bakom disken lade sig också i och helt plötsligt var alla utom de två unga snälla svenska flickorna inbegripna i en diskussion på snabb och irriterad franska.

Dispyten var snabbt över, men när killen med de många frågorna äntligen var klar vände han sig mot den arge mannen och rörde återigen upp diskussionen. Jag och min vän såg nog rätt tagna ut när det äntligen var vår tur. Trots att ingen av oss är kända för att vara konflikträdda så var det här något långt utöver vad vi är vana vid. En liknande situation i Sverige hade knappast uppstått, och om den skulle gjort det hade ingen nappat på gubbens irriterade gnäll och framförallt hade ingen när grälet väl ebbat ut självmant tagit upp ämnet igen. Jag skulle vilja skriva något klokt om hur jag tycker att det bör vara och hur man ska bete sig, men ärligt talat vet jag inte vad som är bäst. I Sverige undertrycker vi våra aggregationer tills vi är så fulla av ilska att vi irriterar oss på allt. I Frankrike får alla utlopp för sin ilska direkt och kanske lättar de på trycket. Men ärligt talat vet jag inte. Själv kommer jag nog oavsett vart jag befinner mig fortsätta stirra på mina skor under offentliga gräl, det är faktiskt en strategi som alltid fungerar!