En lång Norgehistoria

Vet ni varför norrmännen vattnar sina flaggstänger? För att knoppen ska slå ut.

Ungefär så mycket visste jag om vårt grannland när jag fick frågan av Hasse Davidsson, orkesterledare för Svenljunga Ungdomsorkester, om jag ville följa med till Norge och spela på deras nationaldag. Jag som egentligen är alldeles för gammal och officiellt slutade i SUO förra året blev självklart helt lyrisk, klart jag ville följa med. Jag hade höga förväntningar, men mest på att få spela och marschera igen, inte så mycket på själva Norge.

Inte samma

Jag har alltid tänkt på Norge som landet som är typ likadant som Sverige, fast dyrare. Inte direkt första prioritet i semesterplaneringar med andra ord, men det skulle visa sig att jag hade väldigt fel. Norge och Sverige skiljer sig mycket åt. Inte minst när det kommer till att fira nationaldagen.

Firar att de slapp oss

I Sverige firar vi nationaldag för att.. eh... någonting med Gustav Vasa va? Eller? Jag är ärligt talat inte helt säker. I Norge firar de att de blev självständiga (alltså bland annat att de slapp oss) och att de med det fick det som idag är Europas äldsta tryckfrihetsförordning och yttrandefrihetsgrundlag (jajamen, något snappade jag upp av de tre syttende mai-tal jag hörde förra helgen).

Kungen och Kalle

I Norge är man glad och stolt över sin hemort och sitt land, man firar med att ta på sig folkdräkt. Att gratulere varandra med dagen och att uppmuntra till firande och glädjerop. I Sverige är vi ganska noga med att inte hålla på att hylla Sverige, man vill ju inte verka nationalsocialistisk direkt. Att ropa och tjoa ligger inte heller för oss, vi vill liksom inte utmärka oss. Och de enda svenskar som kommer undan med att bära nationaldräkt är kungafamiljen och Kalle Moreaus.

Du glädjerika höna

I Norge sjunger alla med i nationalsången. Högt och tydligt stiger ”ja vi elsker” ur strupen på såväl gammal som ung. I Sverige vet vi knappt hur texten på ”du gamla, du fria” går. Jag trodde ärligt talat rätt länge att man sjöng ”du tysta, du glädjerika höna..” Idag kan jag nationalsången, typ, i alla fall första versen. Men oavsett om vi kan sången eller inte så sjunger vi ju inte, det är ju det där med att inte utmärka sig igen. Det är ju bara att titta på fotbollsmatcher för att inse att svenska nationalsången förmodligen är väldigt svår, inte ens kungen och Zlatan sjunger och de två är ju det svenskaste vi har.

Gratis parkering

Norrmännen firar sin nationaldag i dagarna två. Vi hade inte ens ledigt på vår tills för några år sedan, och den enda skillnaden det gjorde var att Svenskarna tacksamt tog emot ännu en dag att rensa rabatter, åka ner till stugan eller kunna ta en öl mitt i veckan, det och att det är gratis parkering i städerna. Vi har liksom inte riktigt den nationskänslan som krävs för att få till en syttende mai den sjätte juni. Men vet ni vad vi faktiskt har? Vi har en svensk orkester som har räddat en hel norsk orts nationaldagsfirande, och de spelar och marscherar på inte mindre än tre ställen i bygden på vår nationaldag.

Fullständigt lysande

Så för att få en liten känsla av nationstillhörighet och norskhet är det faktiskt en riktigt bra idé att gå och lyssna på dem. Det ska i alla fall jag göra, jag råkar nämligen tycka att det är ett fullständigt lysande band, men jag kanske är lite partisk.

Tänk på döden

De flesta ska inte dö. Några ska dö, men inte nu.

Det var en kall januarimorgon 2009. Jag väntade på bussen på en mörk busshållplats i Lockryd. Som vanligt läste jag igenom informationstavlan för att fördriva tiden, när mina ögon föll på något nytt. En bunt med kort i en behållare, och jag tog upp ett. På framsidan stod det jag har tagit ställning. Det hade inte jag gjort än, men fem minuter senare var jag en möjlig organdonator. Kortet kom från Socialstyrelsen och var ett så kallat donationskort, ett bevis att bära med sig i plånboken för att i den värsta av situationer göra sin vilja känd.

En oförändrad vilja

Tiden gick och mitt kort låg där i plånboken, det fick byta plats några gånger när bytte plånbok, men min vilja förändrades inte. Några år senare anmälde jag mig även till donationsregistret på Socialstyrelsens webbsida livsviktigt.se. Och nu har frågan om organdonation blivit aktuell i mitt liv igen i och med en uppgift som ingår i min utbildning där jag har ett samarbete med organisationen MOD- mer organdonation.

Positiv men okänd vilja

I Sverige är det så att om inte din vilja är känd och du dör så måste dina anhöriga avgöra om du skulle kunna tänka att donera dina organ. Finns då den minsta lilla tvekan så doneras inte organen. Idag är nästan 85 procent av svenskarna positiva till organdonation, men tyvärr gör få sin vilja känd. På grund av detta dör varje år ungefär 50 personer i väntan på sina nya organ. Att göra sin vilja känd är därför oerhört viktigt.

Att inte donera

Att prata om död och donation är svåra ämnen och man stöter ofta på argument för att inte donera. Det tre vanligaste anledningarna till att inte donera sina organ är att det finns en risk att de kommer vara obrukbara, att jag kanske behöver dem efter min död, och jag är odödlig.

Att prata om döden

Den vanligaste anledningen är det sistnämnda. De flesta ska inte dö. Några ska dö, men inte nu. Döden är så svår att prata om att den riskerar livet på andra. Att oroa sig för att man kanske inte kan donera sina organ är onödigt, om det inte gå så går det inte, och ingen kommer ge dig sämre vård för att dina organ ska gå att donera. Att rädda en människas liv är alltid prio ett. Att känna att man kanske behöver sina organ efter döden tangerar det religösa. Jag har ingen aning om det är så såklart, men det jag vet är att alla världsreligioner är för organdonation eftersom det anses osjälviskt och vackert att ge en annan människa det finaste man kan få, nämligen livet tillbaka. Jag hoppas att om det finns ett liv efter döden är det min själ som lever vidare och då vill inte jag att användbara organ ska ligga i ruttna eller brännas upp.

Att ge och ta

Vårt samhälle är uppbyggt kring devisen att för att få något måste man ge något. Om jag är beredd att ge bort mina organ efter min död, kan jag med gott samvete ta emot ett organ om jag skulle bli sjuk. Sjukdom och död händer, så är det bara.

Det är inte svårt att göra sin vilja känd. Det räcker att tala om hur man vill ha det för en nära anhörig. Den lilla gesten kan rädda åtta liv. Ibland måste man tala om döden för att förhindra döden.

En nostalgisk morgon

Klockan är halv åtta på morgonen. Jag har inte riktigt vaknat till liv. Medan jag släntrar över vägen mot min busshållplats ser jag fram emot en lugn timme på bussen. När jag lyfter blicken upptäcker jag att något är annorlunda. Den vanligtvis lugna lite sömniga stämningen som brukar råda bland de två-tre personer som står och väntar på bussen är utbytt mot en energisk och högljudd röra av kanske 20 stycken 12-åringar. Att döma av småbråkandet och lärarförmaningar delar jag dagen till ära hållplats med en skolklass.

En opassande energinivå

Jag trycker mig emellan hopen av barn och pluggar in mina hörlurar i öronen. Inte så mycket för att jag vill stänga ute klassen, men klockan är trots allt fortfarande halv åtta, och den energinivå som ligger i luften skulle passa bättre på en bygdegårdsfest när borden dukas undan och det är dags för dans.

En trång bussresa

Väl på bussen inser jag att det kommer bli en trång resa. Två flickor sätter sig bredvid mig och jag hör hur de båda upplivat pratar om Liseberg och Universeum, de är uppenbarligen påväg på klassresa. Det märks så tydligt, inte bara på den upplivade stämningen. Det märks också på att alla elever är mycket rena och prydligt klädda, inga trasiga knän eller smutsiga jackor syns. Det märks också på de omsorgsfullt packade väskor som varje elev har, och framförallt märks det på den glädje som de utstrålar.

Kravlöst men spännande

Jag blir faktiskt både nostalgisk och avundsjuk när jag sitter där och lyssnar på deras upplivade tjatter. Jag minns verkligen den där känslan av att få göra något med sina klasskompisar och även lärarna utanför skolan, något helt kravlöst men ändå spännande. Jag gissar att eleverna går i sexan. De är i en ålder då man fortfarande är barn och slipper jobbigt ansvar, men ändå tillräckligt vuxen för att få gå på egen hand.

Den barnsliga friheten

Jag som har varit med på ett stort antal resor med Svenljunga ungdomsorkester fick ju chansen att uppleva den formen av resa många gånger. Och trots att det har varit helt fantastiskt alla gånger så var det nog ändå som roligast när man fortfarande var så pass liten att man inte förväntades hålla ordning på mer än sig själv och tiden för återsamling. Det är en frihet i det som är svår att uppleva som ”vuxen”. Kanske är det därför folk gillar att åka på charter, all-inclusive-, och anordnade bussresor. Semester är liksom att slippa ta ansvar för något annat än att infinna sig på rätt plats vid rätt tid för att bli utfodrad eller underhållen.

Det där med att vara människa

Innan eleverna går av frågar jag tjejerna om de ska på klassresa och båda svarar ja. Jag får en sån god lust att säga till dem att ta vara på resan, eftersom de snart inte kan njuta av en sådan typ av glädje på det sättet igen, men jag låter bli. Dels för att de i sinom tid kommer upptäcka det själva, men framförallt för att jag bara är 24 år. Jag måste nog vänta åtminstone 30 år innan det är okej att strö mossiga visdomsord omkring sig. Kanske kommer jag nostalgiskt se tillbaka på mitt liv som 24-åring om 12 år och tycka att det var en tid som slog det mesta. En tid som bar på egenskaper som jag önskar att jag förstått då. Det är väl lite grejen med att vara människa.

Stora bröst, men inget huvud tack!

Det står visserligen att alla väger lika mycket, men alla vet att man inte kan lita på sånt. Jag böjer mig fram, plockar lite bland förpackningarna och granska dem noga. Störst bröst vinner, så är det i den grillade kyckling-världen.

Omsorgsfullt kryddat och griljerat

Så plötsligt får jag syn på en kyckling som verkar fylla ut förpackningen lite extra. Jag ska precis ta den, när det slår mig att någonting inte riktigt ser normalt ut. Kycklingen tycks liksom ha ett extra ben. Det är inte förrän jag vrider på förpackningen som jag inser att det inte alls handlar om en extra fyllig kyckling med ett extra ben, det som fyller ut förpackningen är ett omsorgsfullt kryddat och griljerat huvud på en lång, smal och lite böjd hals.

Lätt illamående

Först blir jag helt stel, förfärad över det horribla som ligger framför mig. Sen känner jag ett illamående skölja över mig, jag är nära på att vända på klacken och gå därifrån utan kyckling, men så tar jag mitt förnuft till fånga, intalar mig själv att jag är dum om jag blir illa berörd av ett kycklinghuvud. Jag fattar ju att alla de andra kycklingarna också har haft ett huvud en gång. Jag tar en kyckling, kontrollerar noga att den inte har några extra delar än de jag är beredd att betala för och går sedan snabbt därifrån, fortfarande med en lätt känsla av illamående.

En upplyst lantis

Det är inte förrän kycklingen är rensad, ben och skinn är slängt och köttet är hackat och nedlagt i en gryta som jag kan förmå mig att ens smaka på det. Då känns det plötsligt helt okej och jag blir så irriterad över mig själv. Jag sätter värde i att jag är en upplyst lantis som har koll på vad jag sätter i mig, och vet vart alla animaliska produkter kommer ifrån, men bara jag får se ett litet kycklinghuvud rämnar fasaden.

Ett knippe plockade hönor

En av mina föreläsare berättade hur hon hade varit med och tagit fram en ny omslagsbild till en Italiensk kokbok. Kokboken hade släppts i flera olika länder med samma omslag, men i Sverige förutspådde man att originalbilden skulle göra att folk inte ville köpa boken. Bilden föreställde nämligen ett knippe plockade hönor, och i Sverige vill vi inte veta hur maten såg ut innan den hamnar på vår tallrik.

Ingen likhet med djur

Det är så himla konstigt, samtidigt som vi äter mer och mer ekologiskt och svenskt kött och har en av världens bästa djurhållningar vill vi inte ens tänka på att det vi äter faktiskt kommer från levande varelser. Några av oss har tagit sitt förnuft till fånga och blivit vegetarianer. Många andra, inklusive jag själv har svårt att avstå från köttet, men vill samtidigt inte tänka på ursprunget till det. Kanske är det därför vi är så förtjusta i kött som har tillagats till oigenkännlighet. Pulled pork är väl den senaste trenden i den kategorin, och med den har pulled chicken och pulled beef kommit. Vi är också storkonsumenter av köttfärs. Det känns helt enkelt lättare att äta något som inte liknar ett djur trots att det faktiskt är det.

Stekta sparvar

Vi vill inte att det ska flyga stekta sparvar in i munnen på oss, det påminner oss allt för mycket om att det vi äter faktiskt en gång levde. Vi vill att sparvarna ska vara rensade och ugnsstekta tills att de faller isär och inte har det minsta likhet med en fågel längre.