En lång Norgehistoria

Vet ni varför norrmännen vattnar sina flaggstänger? För att knoppen ska slå ut.

Ungefär så mycket visste jag om vårt grannland när jag fick frågan av Hasse Davidsson, orkesterledare för Svenljunga Ungdomsorkester, om jag ville följa med till Norge och spela på deras nationaldag. Jag som egentligen är alldeles för gammal och officiellt slutade i SUO förra året blev självklart helt lyrisk, klart jag ville följa med. Jag hade höga förväntningar, men mest på att få spela och marschera igen, inte så mycket på själva Norge.

Inte samma

Jag har alltid tänkt på Norge som landet som är typ likadant som Sverige, fast dyrare. Inte direkt första prioritet i semesterplaneringar med andra ord, men det skulle visa sig att jag hade väldigt fel. Norge och Sverige skiljer sig mycket åt. Inte minst när det kommer till att fira nationaldagen.

Firar att de slapp oss

I Sverige firar vi nationaldag för att.. eh... någonting med Gustav Vasa va? Eller? Jag är ärligt talat inte helt säker. I Norge firar de att de blev självständiga (alltså bland annat att de slapp oss) och att de med det fick det som idag är Europas äldsta tryckfrihetsförordning och yttrandefrihetsgrundlag (jajamen, något snappade jag upp av de tre syttende mai-tal jag hörde förra helgen).

Kungen och Kalle

I Norge är man glad och stolt över sin hemort och sitt land, man firar med att ta på sig folkdräkt. Att gratulere varandra med dagen och att uppmuntra till firande och glädjerop. I Sverige är vi ganska noga med att inte hålla på att hylla Sverige, man vill ju inte verka nationalsocialistisk direkt. Att ropa och tjoa ligger inte heller för oss, vi vill liksom inte utmärka oss. Och de enda svenskar som kommer undan med att bära nationaldräkt är kungafamiljen och Kalle Moreaus.

Du glädjerika höna

I Norge sjunger alla med i nationalsången. Högt och tydligt stiger ”ja vi elsker” ur strupen på såväl gammal som ung. I Sverige vet vi knappt hur texten på ”du gamla, du fria” går. Jag trodde ärligt talat rätt länge att man sjöng ”du tysta, du glädjerika höna..” Idag kan jag nationalsången, typ, i alla fall första versen. Men oavsett om vi kan sången eller inte så sjunger vi ju inte, det är ju det där med att inte utmärka sig igen. Det är ju bara att titta på fotbollsmatcher för att inse att svenska nationalsången förmodligen är väldigt svår, inte ens kungen och Zlatan sjunger och de två är ju det svenskaste vi har.

Gratis parkering

Norrmännen firar sin nationaldag i dagarna två. Vi hade inte ens ledigt på vår tills för några år sedan, och den enda skillnaden det gjorde var att Svenskarna tacksamt tog emot ännu en dag att rensa rabatter, åka ner till stugan eller kunna ta en öl mitt i veckan, det och att det är gratis parkering i städerna. Vi har liksom inte riktigt den nationskänslan som krävs för att få till en syttende mai den sjätte juni. Men vet ni vad vi faktiskt har? Vi har en svensk orkester som har räddat en hel norsk orts nationaldagsfirande, och de spelar och marscherar på inte mindre än tre ställen i bygden på vår nationaldag.

Fullständigt lysande

Så för att få en liten känsla av nationstillhörighet och norskhet är det faktiskt en riktigt bra idé att gå och lyssna på dem. Det ska i alla fall jag göra, jag råkar nämligen tycka att det är ett fullständigt lysande band, men jag kanske är lite partisk.