Ett farväl

Ni vet när filmstjärnor ska ta emot något stort pris och ska hålla tacktal. De vill så gärna tacka alla de samarbetat med, men innan de ens hunnit med hälften är det någon orkester som börjar spela och deras ord dränks i sorl.

Jag är långt ifrån en filmstjärna, ändå kan jag sätta mig in i situationen. 3000 tecken räcker inte för det jag vill ha sagt i denna krönika. Som kommer bli den sista.

En stolt lantis

Jag började skriva krönikor för STT för över fem år sedan. Då hade jag precis tagit studenten, och jag kommer alltid vara tacksam mot STTs dåvarande ägare Sune Strand som vågade satsa på en ung tjej utan tidigare erfarenhet. Men han såg det problem som finns på landsbygden idag, att de unga flyr och kvar blir en väldigt homogen grupp med människor, vilket gör att utvecklingen stagnerar. Han ville bidra till en bättre kultur för ungdomar på sitt sätt och låta dem få en röst genom mig i STT. Ett ansvar som var tungt men ärofyllt att axla. Jag har stått på mig, flyttat från Sexdrega, till Holsljunga och nu Redslared och alltid varit en stolt lantis, även om det inte har varit lätt alla gånger.

Underhållande och utmanande

Jag har skrivit vardagsreflekterande men också mer debatterande och åsiktsgrundade texter. Det har aldrig varit min intention att alla ska hålla med mig i det jag skriver. Jag har skrivit för att underhålla, men också utmana åsikter och fenomen som finns djupt rotade i vårt samhälle. Och det är viktigt att komma ihåg att allt som har stått i mina krönikor kommer från mig, det är mina åsikter, det är därför det har funnits både namn och bild på mig. Att jag har haft möjlighet att uttrycka mig under epitetet ”de ungas röst i Kind” har gjort att jag har varit tvungen att hitta min egen stil, känsla och värdegrund. Därför har det varit väldigt utvecklande för mig att skriva alla dessa krönikor. Kanske och förhoppningsvis har jag även fått andra att tänka till emellanåt, om inte annat att dra på munnen en vanlig onsdagseftermiddag.

Från kladdkakor till amatörer

Jag har räknat ut att jag har skrivit ungefär 240 krönikor. Det är 768 000 tecken, vilket motsvarar ungefär den första boken i sagan om ringen-trilogin (inga övriga jämförelser, mina krönikor har ju trots allt handlat om andra saker än män med konstiga namn som går). Min första krönika handlade om hur min generation är som en kladdkaka, svårgreppbar och alldeles för mycket, men ändå helt underbar och min sista kom att handla om glädjen i att vara en glad amatör. Och jag tycker ändå att det sammanfattar det hela rätt bra. Jag är gärna en glad amatör som står upp för min generation.

Tack!

Jag vill avsluta denna sista krönika med att tacka alla som har funnits där och hjälpt mig. Tina Hjort Svensson som var den som lärde mig journalistyrket från början, Katarina Johansson och Ann-Sofie Wahlberg som har fortsatt det jobbet och alltid har uppmuntrat mig, Per-Ove Ståhlbrand som mer än en gång har räddat mig från pinsamma stavfel, tydligen så använder man till exempel inte en damsugare när man städar... Stefan Rylander som har varit Stefan och gjort sommarvikariatet till eviga diskussioner om påhittade ämnen, men också lärt mig allt jag kan om grafisk design. Och alla andra på STT som har gjort mitt första riktiga arbete till det bästa!

Ännu mera tack!

Jag vill också tacka mamma för att hon varje vecka har lyssnat på mina krönikor över telefon och för att hon varje vecka ha sagt, ”ja det är bra, skicka in det bara”. Och min sambo Mattias som många söndagskvällar har talat om för mig att jag är en mes om jag inte bara tar tag i mig själv och skriver något nu.

Sist men inte minst vill jag tacka alla fantastiska läsare. Ni som har kommit med glada tillrop men också kritiska åsikter. Ni som har kommit fram på ICA och ni som har gett mig möjlighet att tala, föreläsa och berätta om hur det är att vara Kindsbygdens unga röst.

Tack från djupet av mitt hjärta!

En glad amatör

Det sägs att om man övar på något i 10 000 timmar så blir man ett proffs, ingen medfödd begåvning behövs, bara övning. Mycket övning.

Med hjälp av miniräknaren lyckades jag räkna ut att det borde innebära att om man övar på någonting fyra timmar om dagen så kommer det ta 2500 dagar att bli proffs på något och det är nästan (miniräknaren igen) 7 år.

Inte en lysande karriär framför mig

Det betyder att jag som kanske övar klarinett i genomsnitt 2 timmar i veckan och har spelat sedan jag var 10 år och idag är 25 år hittills har spelat ca (miniräknaren..) 1600 timmar, säg 2000 för att det är lättare att räkna på. Det betyder alltså att jag har 8000 timmar kvar innan jag blir proffs, och ska jag fortsätta i samma tempo kommer det alltså dröja...60 år innan jag är proffs, då är jag alltså 85 år. Om jag överhuvudtaget lever då är nog ändå chanserna för att jag ska ha en lysande klarinettkarriär framför mig inte jättestora. Det känns ju deppigt, eller inte jättedeppigt, jag har väl egentligen aldrig tänkt arbeta som professionell klarinettist, men samtidigt är det ju alltid trevligt med valmöjligheter i livet.

För mycket fokus på prestation

Idag finns det en himla press på att man ska vara bäst. Man ska ha störst muskler, ta snyggast foton, ha mest välbetalt jobb, laga bäst mat, ha störst altan.. ja ni vet ju hur det är. Några av dessa saker kan man ju självklart köpa sig till om man har pengar till det, men det finns saker som man bara måste öva sig till. Musik är en sån grej, även sport och matlagning, men idag finns så mycket krav på att vara bäst att glädjen i det man gör på fritiden tenderar att försvinna.

En glad amatörkirurg

Jag medger att det finns tillfällen då det är nödvändigt att vara ett proffs. Jag känner till exempel inte för att lägga mig under kniven hos en glad amatörkirurg, eller flyga med en amatörpilot, men annars tycker jag att just ordet amatör har fått en alldeles för dålig klang. Man hör ofta folk säga.. ja..men jag är bara en amatör... Som om det vore något fel med det?! För det första är ju amatör ett ganska brett uttryck, det innebär att du har sysslat med något i allt från 1 till 9 999 timmar, och för det andra, vad spelar det för roll så länge aktiviteten gör något för dig?!

En som älskar

Ordet amatör kommer från latinets ”amare” som i substantivform blir ”amator” och betyder "en som älskar". Jag tror att vi alla måste påminna oss om det ibland, oavsett om du spelar ett instrument, utövar en sport, drejar, målar, fotar, lagar mat eller vad du nu älskar att göra på fritiden så behöver det inte leda till en förstastol i en symfoniorkester, en världscupsplats, en utställning på moderna museet eller en stjärna i Guide Michelin. Man kan göra något enbart för att man älskar det.

Kravlös kärlek

Jag är långt ifrån ett proffs på klarinett, och kommer förmodligen aldrig bli något heller, men när jag skapar musik tillsammans med de andra glada amatörerna i Svenljunga Symphonic Band så spelar det ingen roll överhuvudtaget för jag älskar det jag gör, och det är ju det som är det fantastiska i att vara en amatör. Man får älska något helt kravlöst!

Det farliga ”lika gärna”

Rätt ofta tänker jag att jag ska vara nyttig, avstå från godis och snabbmat och bara äta grönsaker typ. Rätt ofta går det åt skogen.

I teorin är jag dock jäkligt bra på att hålla nyttiga dieter. Innan jag har börjat så känns det verkligen inte alls svårt att leva nyttigt, och när jag klämmer i mig den där sista pizzan så känns ofta morgondagens nyttiga diet som dagens ursäkt för det onyttiga. Men sen kommer den där morgondagen, ofta en måndag, ni vet ju hur dieter fungerar, och helt plötsligt känns inte gårdagens onyttighet som ett tillräckligt starkt skäl för dagens nyttighet. Måndagar känns ofta långa och sega efter helgens roligheter och även om den startas med äggvita och selleri typ så kommer det vid tretiden kännas som en sjukt bra idé med choklad. Och det är där det stora problemet kommer, för om man då äter den där chokladbiten så är det kört.

Det sjukt starka skräpmatsmonstret

En chokladbit är egentligen inte speciellt farligt. Om det stannar vid en, men när jag väl har tillåtit mig själv att äta den där godisbiten så är det som om jag tas över av ett sjukt starkt skräpmatsmonster som ihärdigt viskar i mitt i öra ”nu har du ändå brutit din diet, nu kan du lika gärna fortsätta äta onyttigt”, och det här skräpmatsmonstret är så stort och starkt att de får min hälsoängel på andra axeln att helt tappa tron på sig själv.

Tappar all form av intelligens

Ni känner säkert igen fenomenet. Man lurar liksom sig själv att en liten godisbit ändå har förstört hela dieten och att man då lika gärna kan fortsätta trycka i sig onyttigheter. Det är ”lika gärna” som är det farliga här, de orden rättfärdigar alla andra onyttigheter som följer den första lilla chokladbiten. Jag kan bli så jäkla irriterad på detta fenomen. Jag anser mig själv vara hyfsat intelligent och ändå så tror jag i de stunderna på fullaste allvar att det inte gör någon skillnad om jag även äter pizza och dricker läsk eftersom chokladbiten redan har sabbat hela dieten.

Aldrig tvärt om

Men något som gör mig om möjligt ännu mer irriterad är att det aldrig fungerar på andra hållet. Det händer aldrig att jag börjar förmiddagen med en bulle för att sen äta sallad till lunch och då känna att jag ju då ”lika gärna” kan fortsätta äta grönsaker. Det finns liksom inget grönsaksmonster, utan det är den där fjantiga lilla ängeln som har ansvar för hela nyttighetsbiten, och hon är ju uppenbart totalt värdelös på sitt jobb.

Imorgon är en bättre dag

Men nu har jag ändå tänkt att jag ska jobba upp ängelns självförtroende. Jag tänker att om jag bara intalar mig själv tillräckligt hårt att en morot kan ha samma effekt som en chokladbit fast tvärtom så kommer jag tillslut vara en sån där som aldrig äter onyttigt, för jag vet att det finns sånna människor, jag har i alla fall sett dem på film! Faktiskt tänker jag börja redan nu, eller imorgon då, idag är det söndag och jag åt rostade mackor med sylt till frukost så den här dagen är ju liksom redan körd, förmodligen blir det pizza till kvällsmat, jag åt ändå hamburgare igår. Men imorgon, då ska jag bli en hälsosam människa med riktigt hög karaktär. Jag ska låta en morot leda mig till ett hälsosammare jag och jag ska bygga upp mitt nyttighetssjälvförtroende, jag ser verkligen fram emot morgondagen!

Stora fötter= stora skor

Ursäkta har du de här skorna i en storlek större?” Jag står med ett par vita sneakers i handen i skobutiken i centrala Göteborg. Expediten tar en snabb titt på skorna innan hon med ett beklagande leende svarar: ”tyvärr, detta är den största storleken vi har.”

Jag, som vid det här laget är ganska van vid detta svar gör en besviken min, tackar för mig och vänder mig om för att gå, när expediten harklar sig och säger med lite lägre röst: ”men de finns ju i den storleken i herrmodellen”. Jag känner hoppet tändas men måste ändå fråga ”okej, är det någon skillnad på dam- och herrmodellen?”. Expediten ser lite besvärad ut när hon svarar ”nä, det är exakt samma sko”. ”Okej”, säger jag och kan inte låta bli att fråga: ”hur kommer det sig då att ni har två olika modeller?” Nu ser expediten ut som om hon önskar att hon aldrig stoppat mig och svarar lite svävande: ”det står ju herr på kartongen”. Vid det här laget har jag tröttnat på denna nedvärderande syn på storfotade kvinnor och frågar med en suck ”men det står inte herr skrivit på själva skon då?” Varpå expediten som tydligen saknar all form av känsla för ironi lättad svarar ”nä det ska det inte göra, så du kan ju köpa dem och slänga kartongen..”.

Svårt att banta fötter

Det är alltså storlek 42 jag har på fötterna. Inte storlek 47 som det ibland kan kännas som när jag kliver in i en skobutik och ber om hjälp. Det är inte, och har aldrig varit en hemlighet att jag har stora fötter, och för mig har det egentligen aldrig varit ett problem. Är man tjock och inte trivs med det kan man ju gå ner i vikt, men du kan inte banta en stor fot, du får bara leva med det. Problemet ligger alltså inte hos mig, utan hos skobutikerna. Några skoaffärer har börjat ta in storlek 42 på damavdelningen, internet är också ett bra ställe för storfotade kvinnor, men det finns fortfarande en attityd som gör att expediterna viskar när de ska prata om vilken storlek mina fötter har. Andra ska försöka lite lättsamt rättfärdiga mina jättefötter, skoja om att ”jag ju i alla fall står stadigt på jorden”, eller ”ju måste kompensera att jag är lång med ett par stora fötter”. Det var inte roligt första gången och är inte roligt nu, dessutom är det sistnämnda inte ens sant, jag känner kvinnor på nästan 1.80 som har storlek 38 på fötterna.

Kombinationen av rött och rosa

En gång när jag skulle köpa löparskor på herravdelningen insisterade expediten på att jag skulle köpa ett par röda eftersom det i alla fall var lite ”tjejigt” till skillnad mot alla svarta och vita herrskor. När jag kom hem kände jag ändå att ett par svarta skor hade passat bättre till alla mina rosa träningskläder.

Stadigt på jorden

Jag har tidigare haft väldigt svårt att hitta skor, det har ofta slutat med att jag har köpt för små skor och har således gått omkring med ont i fötterna i många år. Men senaste gången jag köpte skor bestämde jag mig för att sluta skämmas, jag gick med högburet huvud in på herravdelningen och en helt ny värld öppnade sig. Till skillnad från de urplockade damavdelningarna fanns nästan allt i min storlek på herravdelningen eftersom jag där drar den allra minsta storleken. Jag återvände hem igen med tre par nya skor. Att det står herr på mina skokartonger gör mig ingenting, det är sällan jag går klädd i själva kartongen oavsett. Dessutom står vi storfotade kvinnor stadigt på jorden!