En natt då allt kan hända

Jag vet att det så här dagarna före nyårsafton är mycket att göra. Det ska inte bara möras oxfilé och städas, nyårsblåsan ska köpas och champagnen kylas. Men låt mig ända ta en stund för att berätta några sedelärande historier. Historier som kanske kan hjälpa er i den värsta nyårsstressen.

Den första historien kommer från när jag var barn. Då var vi några familjer som firade ihop och eftersom i princip alla som var med hade en eller flera hundar var vi ungefär lika många hundar som människor på festen.

Förvånansvärt lite mellan benen

En nyår ungefär en timme efter att alla hade åkt hem ringde telefonen. Min mamma som höll på att plocka undan svarade. På andra sidan linjen förklarade en av gästerna att han hade upptäckt något som gjorde honom lite förbryllad. Hans hanhund hade förvånansvärt lite mellan benen. I en annan del av kommunen upptäckte en annan av gästerna att hennes honhund plötsligt hade börjat lyfta på benet när hon kissade. Ungefär samtidigt insåg de båda hundägarna att de i nyårsnatten i avrastning, och mörker hade lyckats byta hund med varandra. Vad göra? Jo mitt i natten, tre timmar in på det nya året, möttes två personer på en parkering. Båda öppnade sina bagageluckor, bytte hund med varandra, vinkade adjö och åkte hem.

Ett stort antiklimax

Min andra historia utspelar sig på en nyårsafton för fem år sedan och handlar om en vän som inför nyår var mycket bestämd med att raketer skulle köpas in eftersom han tyckte att det var det bästa med nyårsafton. Han var mycket exalterad över alla fina smällare han köpt och pratade glatt om dem hela nyårskvällen. Tolvslaget kom och alla gick ut för att bevittna hur himlen skulle lysas upp i vackra färger och mönster. Han tände på, backade några steg och så hördes ett ”poff” och det var över. Inget syntes på himlen och antiklimaxen var stor. Pengarna gick bokstavligen upp i rök.

Ytterligare ett år av misslyckande

Min tredje historia utspelar sig året därpå och handlar om samma kille. Detta år hade han insett att raketer inte var hans grej, men tanken på att inte få handskas med någon form av eld i skyn vid tolvslaget hade han inte gett upp. Han köpte istället kinesiska rislyktor, med argumentet att det både är billigare och betydligt svårare att misslyckas med. Återigen slog klockan tolv och vi gick ut för att bevittna de vackra lyktorna stiga mot skyn. Problemet var att det blåste storm och regnet piskade. Men inte gav han upp för det, han tände rislyktan. I denna stund ryktas det också att hans flickvän ska ha viskat ”denna lykta ska symbolisera vår kärlek ” innan stormen tog tag i lyktan som åkte längs marken och slutade som ett sorgligt litet blött knyte.

Det blir nyår ändå

Jag förstår att ni undrar hur dessa små anekdoter ska kunna hjälpa er i nyårsstressen. Men jag har faktiskt en poäng. Oavsett hur mycket man stökar och planerar kan det gå fel. Du kan förväxla din hund, se tusentals kronor gå upp i rök eller misslyckas med en kärleksförklaring. Men det behöver inte betyda att hela året är förstört. Klockan slår 00.00 ändå. 

Så ta det lugnt och tänk på att om allt inte klaffar precis som det ska så kanske du i alla fall får en rolig historia att berätta.

Gott Nytt År!

Det finns julmirakel

När jag berättar det så brukar jag bemötas med misstro eller med förfäran. Folk tycker att mina föräldrar har missat en viktig del i att låta ett barn vara ett barn, andra tror mig helt enkelt inte. Men det är faktiskt helt sant. Jag aldrig har trott på tomten!

Det fanns tomtar under mina julaftnar när jag var liten, det var bara det att jag alltid visste att det var min farfar som gömde sig bakom skägget. Det beror inte på att jag var ett oerhört begåvat barn med uteslutningsförmåga nog att förstå att det var lite väl otroligt att farfar alltid var i källaren och tittade till pannan samtidigt som tomten kom. Självklart var jag begåvad, men att jag inte trodde på tomten berodde på att jag aldrig behövde göra det.

Att få kolla på  tecknat tillsammans

Låt mig förklara. Julen är barnens högtid, och alla barn bör få ha en så lycklig jul som det bara går. Jag har och hade det. Julen för mig var en magisk dag. En dag där jag fick umgås med dem jag älskade. En dag med god mat och presenter. En dag då alla både vuxna och barn kollade på tecknat tillsammans. En dag utan bekymmer och ilska. Alla barn borde ha en sådan dag. Men så är det inte för alla.

En extra svår högtid

Jag träffade en kvinna som heter Sara och som jobbar med barn till ensamma mammor på Fryshuset i Göteborg. Det de gör är att höja mammans status genom att anordna helt gratis träffar och utflykter där barn och mammor som har det svårt har möjlighet att få en dag som, precis som julafton, bara är rakt igenom lycklig. Sara berättade för mig att julen är en extra svår period för de personer hon träffar i sin verksamhet. Eftersom tomten faktiskt inte finns är det upp till föräldrarna att köpa presenter, och alla familjer har inte pengar nog att ens kunna köpa en liten julklapp. Alla deras pengar måste gå till det basala som mat och tak över huvudet. Därför anordnar Fryshuset varje år en julfest för barn och deras mammor. På julfesten får barnen vara barn och de får en julklapp.

Ett riktigt julmirakel

Sara berättade för mig om en julfest för några år sedan. De hade precis delat ut alla julklappar när en tioårig flicka ropade på henne. ”Sara, det har skett ett mirakel” ropade hon medan hon kom springande med sin julklapp under armen. ”Vad är det som har hänt?!” frågade Sara, och flickan svarade andfått; ”varje år har jag skrivit till tomten, och mitt brev har alltid kommit bort på vägen, men i år, i år har min önskning kommit fram! Det är ett mirakel!”

Tron håller hoppet uppe

Och det är just det här jag menar. Jag behövde inte tro på tomten för jag hade och har det så bra. Jag fick allt jag ville på julafton, både när det kom till mat, paket och trygghet. Men om man inte kan räkna med att dagen blir sådär bekymmerslös då är tron och hoppet det enda man har kvar. Den lilla flickan hade trott och hoppas i tio års tid, och när hennes önskning äntligen slog in var hon mer tacksam än ett barn som har allt. Det finns  julmirakel, men det finns ingen tomte som införlivar dem. Därför måste vi hjälpa varandra att få känna den där totala julglädjen som bara ett barn som får sin första julklapp i hela sitt liv känner.

Ta hand om er och era medmänniskor. Julen är till för alla!

God Jul alla läsare!

Julens värsta sida

Du tar bara sidenbandet såhär, virar en ståltrådsbit runt såhär och så.. tada, så enkelt är det att göra en rosett! Jag är förstummad, tänk att det kan vara så enkelt att göra en vacker juldekoration.

Jag ska hjälpa till att pynta inför en julmarknad och min granne som verkar vara en av de mest pyssliga människorna jag någonsin träffat, visar gång på gång hur man gör en vacker rosett. Det ser verkligen jätteenkelt ut, som något som jag också skulle klara av. Jag tar ett sidenband, virar en ståltrådsbit runt, och.. det ser ut som något som en femåring har gjort på fritids. Jag försöker igen, virar lite sådär käckt som min granne gjorde. Men det funkar inte alls... rosetten bli sned och ful och liknar faktiskt inte alls en rosett. Jag testar en tredje gång, långsamt nu. Jag viker, virar och vecklar upp, och rosetten lägger sig i en hög på golvet. Jag låter den ligga där, stirrar mordiskt på den och går för att hänga upp saker istället. Det kan jag i alla fall!

Att år efter år bränna sig med limpistolen

Det har alltid varit såhär. Jag kan inte pyssla. Jag minns hur vi runt jul brukade ha pysseldagar i skolan. Av toarullar och flirtkulor förväntades vi skapa söta tomtefigurer och låta kreativiteten flöda. Men jag kunde inte, det slutade alltid med att jag brände mig på limpistolen och sen ägnade resten av dagen åt att rita julkort istället.

Irriterande mysig man i flanell

Konstigt nog verkar inte så många vara på min sida här. Inför varje högtid förväntas man gladeligen hålla på att pyssla ihop säsongsbetonade saker att hänga och ställa i sitt hem. Och runt jul är det värre än vanligt. Det görs ju för sjutton till och med tv-program som uppmanar till pyssel. Mysig man med grått hår står iklädd flanellskjorta helt lugnt och bygger ihop någon hängare för ”röda små underbart härliga vinteräpplen” och ”fantastiskt mysiga lyktor” som om han hade all tid i världen, och själv känner jag hur det kryper i kroppen bara jag hör hans mjuka röst uppmana till ”mys”.

Tänker inte trä i snören själv

Som husägare runt jul förväntas man linda dörrkransar, baka pepparkakor, och fixa mysiga julgrupper. Jag har två oöppnade paket med julkulor liggandes i ett skåp sen två jular tillbaka. De har aldrig hängt i en gran för när jag skulle använda dem första året insåg jag att de saknade snöre, och jag kan inte komma på något värre än att sitta och trä snören genom små öglor.

Vi är alla lögnare kring jul

Därför är jag så oerhört tacksam över att det finns folk som kan pyssla och dessutom säljer sina alster. Det gör att jag kan köpa en fin julkrans, sätta upp den på min dörr och låtsas att det är jag som har gjort den. Jag kan ge sken av att jag som alla andra, gärna plockar mossa och pinnar i skogen och sätter ihop det med ”röda små underbart juliga vinteräpplen” till någon bordsdekoration.  Men det gör framförallt att jag när jag hälsar på i ett välpyntat hus kan trösta mig med att de förmodligen, liksom jag, egentligen har köpt allt sitt pynt och bara låtsas att de gjort det själva. Vi är alla lögnare kring jul, men så länge ingen påpekar det så kan vi fortsätta leva i en värld där alla utger sig för att vara pyssliga mysgubbar i flanellskjorta kring jul.

Gemensam lycka

Att sitta mitt i det är fantastiskt. En känsla som inte går att jämföra med något annat. Jag gör det jag kan, de runt omkring mig gör det de kan och tillsammans skapar vi en helhet som kräver gemenskap för att fungera.

Vi är där nu, i tiden som går så fort. Man blinkar och helt plötsligt är det jul. Jag har inte köpt några julklappar än, jag har inte skrivit någon önskelista och jag har inte bakat några pepparkakor, men jag har varit del av en julkonsert, så jag är nöjd med mitt bidrag till julkänslan ändå.

Skapa magi tillsammans

Kanske var några av er och lyssnade på julkonserten i Kalvs kyrka med Svenljunga Symphonic Band och Likören. En konsert som är inne på sitt 14:e år om jag inte har fel. Riktigt så länge har inte jag varit med, men jag tror mig varit delaktig i i alla fall åtta år. Jag har både stått i kören och spelat i bandet och oavsett om jag använder mitt inbyggda instrument eller det externa så är känslan densamma. Det är så oerhört häftigt att vara en del av något större. Ensam kan jag inte skapa magi, men tillsammans med de andra har jag faktiskt möjlighet att göra det.

Ett fredligt språk

Anledningen till att jag väljer att skriva om en julkonsert jag själv varit med i är inte för att jag vill lyfta fram mig själv. Tvärt om, jag vill poängtera den egenskapen musiken har när det gäller att samarbeta. Noter är ett universellt språk. Tillskillnad från alla andra språk så förenar det. Oavsett om du är från Kina, Australien, Nigeria, Irak, Ryssland eller Sverige så är noterna desamma. Jag kan träffa någon från Indien, inte ha en möjlighet att förstå deras språk, men däremot har jag all möjlighet att spela deras musik om jag bara får noter på den. Det är häftigt, det är det som gör musik fredligt.

Den förenande musiken

Efter de hemska attentaten i Frankrike sa presidenten Francois Hollande att man nu skulle bemöta hoten och hemskheterna genom att anordna ännu fler konserter och spela mer musik. Inte låta rädslan tysta musiken. För är musiken tyst så finns det inte längre något hopp. Musik förenar. Det kan jag skriva under på.

En oerhört mäktig känsla

Att sitta där i kyrkan i Kalv och spelar mina toner på min klarinett, toner som bara jag har, toner som inte skulle betyda något om de inte samverkade med toner från andra klarinetter, från flöjtar och tromboner, piano och saxofoner, altar och basar är ren lycka. Jag vet att jag är viktig, att min stämma behövs, men jag vet också att den inte är viktigare än någon annans stämma, hela grejen är att vi gör det tillsammans. Även om man inte kan noter och inte kan spela något instrument så kan alla människor förstå musikens storhet. När publiken uppmanas sjunga med och vi är nästa 300 personer som tillsammans skapar musik, jul och lycka så kan man inte låta bli att rysa. Att vara en del av det är något av det mäktigaste en människa kan vara med om.

Musik skapar inte bara gemenskap, det fodrar gemenskap och det är det som gör att musik alltid kommer vara ett fredligt språk. Ett språk som gör en lycklig.