lördag 31 januari 2015

Utan heder inget tiggeri!

Debattartikel publicerad i BT 31/1 2015

Utanför mataffären i Svenljunga sitter det en man och tigger. Han har suttit där ett tag nu. Blivit något av en ofrivillig lokalkändis. Alla som bor i Svenljunga vet vem han är. Men man pratar inte om honom så ofta. Jag ger honom pengar eller mat. Inte för att jag är en oerhört god människa, men jag kan inte gå förbi honom med mina fulla kassar mot min bil för att åka hem till mitt hus utan att känna dåligt samvete. Jag får göra vad jag vill med mina pengar. Det får även de som väljer att inte ge. Och mannen som tigger. Jag tycker verkligen inte att alla måste ge, det är inte den debatten jag vill ge mig in i, men ibland hör jag berättelser om hur tiggarna blir upphämtade i fina bilar på kvällarna. Dessa berättelser har en ”råttan-i-pizzan-karaktär” det är alltid någons systers kompis eller kompis moster som har sett det. Jag vet inte om det är sant, det är inte heller en diskussion jag är intresserad av att ta. Men jag måste få berätta om mannen utanför mataffären i Svenljunga.

Det var en regnig dag, huttrande skyndade jag mig mot dörrarna till affären. Eftersom jag inte hade några pengar undrade jag om han var hungrig. Han förstod inte riktigt, men jag köpte ändå en bulle, för att kunna ge något. När jag kom ut och räckte honom bullen höll han fram en damväska. Jag förstod att han undrade om det var min. Det var det inte. Han upprepade ordet polis, och jag förstod tillslut att han hade hittat väskan och ville lämna den till polisen. Jag föreslog att vi skulle lämna in väskan i affären och vi gick in tillsammans och lämnade väskan i kassan.

Han tackade mig för hjälpen. Jag tackade honom för hans ärlighet.

Jag har tänkt mycket på den här händelsen. Mannen har så dåligt med pengar att han tvingas sitta på kalla marken ute och tigga. Ändå är han oerhört angelägen om att återlämna en väska han har hittat. Han har ingenting. Utom sin heder, och den är han uppenbarligen väldigt mån om att få behålla. Och egentligen är det så självklart, hade mannen inte haft heder hade han inte suttit och tiggt. En hederslös människa hittar andra sätt att tjäna pengar på.

Utanför mataffären i Svenljunga sitter det en man och tigger. Han är en av de mest hederliga människor jag känner till!

länk till artikeln:
http://www.bt.se/debatt/utan-heder-inget-tiggeri/

tisdag 27 januari 2015

Medges ej!

Trött sticker jag ner kortet i kortautomaten och slår in koden medan kassörskan scannar in alla mina matvaror. Det är en sån där typisk tisdagseftermiddag. Det är grått och kallt ute och jag har på vägen hem insett att det nog blir svårt att laga mat på de tre mjuka potatisarna och den lilla mögliga salamibit som ligger längst in i kylskåpet. Efter en månad av överflöd och en påföljande av rester kompletterade med småhandlingar har det nu blivit vardag igen och jag har trött släpat mig runt affären och plockat nästan en kundvagn full med matvaror.

En gedigen kö bakom mig
Kassörskan säger summan och jag trycker på okej. Förbereder mig på att säga nej till kvittot och rör mig mot nedpackningen när tre snabba pip får mig att vakna upp ur min dvala. ”Jag är ledsen, men det verkar som om du inte har några pengar på kortet.” Den tidigare så försynta kassörskan tycks nu vråla när hon pratar. Jag ser mig snabbt omkring och inser att det är en gedigen kö bakom mig och med tanke på kassörskans tonläge måste alla ha hört. Jag börjar svettas, känner mig oerhört dum. Jag sneglar mot berget med varor som ligger på bandet och förbannar mig själv för att jag gick på det där erbjudandet om att köpa tre betala för två på kaffet, när jag egentligen bara behövde ett paket. Och avokado, det hade jag inte ens tänkt köpa, men bara för att det var extrapris slank det ned några i vagnen. De såg nästan lite dåliga ut när jag tänker efter, kanske därför de var på extrapris.

Brännande blickar i ryggen
Jag försöker finna mig snabbt i situationen, jag har ett bankkort till, men vad är det egentligen för datum? När kommer studiebidraget? Jag vet att man ska kunna dela summan på två kort, men jag har aldrig förstått hur det fungerar och nu känner jag hur blickarna från personerna bakom mig bränner i min rygg. Jag vet ju vad de tänker, ”har hon ingen koll på sin ekonomi?” och ”det blir ju lyxfällan nästa för den där...”. Till slut bestämmer jag mig för att köra en chansning, skrattar lite förläget, mumlar något om den fattigaste månaden på året och ber att få testa med mitt andra kort. Det är långa sekunder innan det bekräftande pipet och texten ”köp godkänt” visas på displayen. Jag andas ut, rafsar snabbt med mig mina onödiga köp och tänker för mig själv att nästa gång det blir så ska jag minsann visa att jag bara är mänsklig. Jag ska förekomma kassörskans nedlåtande tonläge och de andra kundernas blickar.

Med garden nere

Tre dagar senare när jag loggar in på mitt bankkonto och ser att lönen från juljobbet har kommit känner jag mig redo att våga möta kassörskans blick igen. Jag känner mig som en kung och unnar mig själv dyra råvaror i mataffären. När jag ska betala gör jag det med en självsäker min, här kommer tjejen som åtminstone inte har några ekonomiska problem. När jag trycker på okej hörs tre korta signaler och återigen vrålar kassörskan att kortet ej medges. Det är då jag inser att pengarna till matkontot inte ska komma in förrän dagen efter. Men det spelar ingen roll att jag vet att jag egentligen har pengar, skadan är redan skedd, och jag hade garden nere. Bakom mig i kön står folk och muttrar om lyxfällan, och dålig ekonomisk koll, medan jag förläget ber att få betala med ett annat kort.

tisdag 20 januari 2015

En riktig snyftare


Jag känner hur det bränner bakom ögonlocken och klumpen i halsen växer, men jag sväljer, för jag vill inte gråta, att gråta anses svagt och jag har alltid fått höra att inget bra kommer ut av att jag gråter. Ingenting.

Att hinna eller inte hinna
Klockan är sju på morgonen jag har precis klivit på en buss som ska ta mig till Kinna och sen vidare till Göteborg. I Göteborg väntar ett seminarium som är slutprovet på en stor uppgift jag och mina gruppmedlemmar har arbetat med halva terminen. Det är sjukt viktigt och sjukt obligatoriskt, därför blir jag lite orolig när bussen är tio minuter försenad redan när jag kliver på den. Jag sätter mig ner och tittar ut genom fönstret en stund, men kan inte skaka av mig känslan av att jag inte kommer hinna med min anslutningsbuss. Till slut kliver jag fram till busschauffören och frågar honom hur han tror att mina chanser att hinna med bussen är. ”De är nog tyvärr rätt små”, svarar han, och jag känner stressen gripa ett tag runt min strupe.

Att jämt gråta
Jag tänker redan nu erkänna att jag är en gråtare. Jag gråter när jag är ledsen, när jag är glad, när jag är stressad, när jag är trött och när jag är arg. Det är inte alltid en fantastisk egenskap att ha. Det är svårt att lägga tyngd i sina ilskna argument i ett bråk samtidigt som man hulkar och snorar och tårarna rinner ner för kinderna. Därför brukar jag försöka stoppa gråten så länge det bara går, så även denna tidiga morgon på en buss på väg mot försening. Jag försöker intala mig själv att det inte är så farligt, att mina gruppkompisar nog inte blir så besvikna på mig om jag gör att vi snubblar på målsnöret. Det går sådär. Jag försöker få busschauffören att kanske ringa någon av sina kollegor, men jag vet ju inte hur deras system fungerar, och även om jag märker att han tycker synd om mig verkar han inte kunna göra så mycket.

Plattan i mattan
Det är när jag ser min sista chans i form av en buss som tydligen tar en genväg köra iväg bara några sekunder innan jag är framme som tårarna tränger upp ur ögonen. I samma stund ringer min mamma och det är som att vrida på en kran. Där i sätet bakom busschauffören berättar jag hulkandes om min oerhörda stress för min förstående mamma. Hon försöker trösta, säger att jag inte ska gråta över saker jag inte kan göra något åt. Men när jag som bäst gråter där på bussen hör jag hur busschauffören suckar djupt, tar upp sin mobil och ringer ett samtal. Han ber någon att vänta, säger att han ska skynda sig. Sedan trycker han plattan i mattan. Och för min och mina tårars skull lyckas han stoppa Göteborgsbussen och jag hinner till mitt seminarium.


Jag vill självklart passa på att tacka busschauffören, hans morgon blev nog också ganska mycket stressigare på grund av mig, men mest av allt vill jag säga att det faktiskt kan komma något bra ur att gråta ibland, om inte annat för att det lättar så gott på trycket!

tisdag 13 januari 2015

Je suis Charlie

Jag hade tänkt skriva en krönika om det där med att lämna tillbaka julklappar. Hur jag stod där på julafton med två eltandborstar och ännu fler skämt om hur jag skulle kunna använda en i överkäken och en i underkäken. Hur jag var tvungen att välja om jag skulle behålla tandborsten jag fått från min pappa eller från min sambo. Hur eltandborstarna i mitt huvud blev en symbol för graden av kärlek jag kände inför dessa två män i mitt liv. Men jag kan inte. Jag kan inte skriva om så banala saker som julklappar och tandborstar när det sker så hemska saker i världen.

Ett övergrepp mot yttrandefriheten
Förra veckan skedde något obegripligt i Frankrike. Något som kom kalla kårar att löpa längs min rygg, något som fick pennor och tangentbord att glöda, sociala medier att svämma över och människor att sucka, gråta och skaka på huvudet åt den ondska som finns och som vi känner oss så maktlösa inför. Tusentals krönikor har skrivit om det hemska attentat då tolv fransmän mördades på sin egen arbetsplats, om ett av vår tids största övergrepp mot yttrandefriheten. Min krönika blir ännu en i mängden, men det spelar ingen roll. Oavsett om jag kommer säga exat samma saker som alla andra journalister, krönikörer, tyckare och medmänniskor säger så kan det inte pratas om för många gånger. Det skulle snarare vara fel om jag inte uppmärksammade detta oerhörda dåd.

Respekt är svaret
Människor kommer alltid tycka olika. Ha olika åsikter om vilken religion och vilket politisk system som gäller. Det går inte att göra något åt, det är en del i att vara människa och kanske till och med det som gör oss till de intelligenta varelser vi trots allt är. Vi har fått gåvan att tycka olika. Men det finns gränser. Och den gränsen går långt tidigare än mord. Kanske går den tidigare än att nedvärdera varandra med karikatyrteckningar, jag vet inte. Men jag vet att en förolämpning oavsett om den är i tal, skrift eller teckningar aldrig kan vara så grov att mord är berättigat. Vi måste enas i att vi är oeniga och leva i det. Vi måste förstå att världen ser olik ut och att det ska vara så. Respekt är svaret på hur vi ska komma överens, inte ett försök att stöpa alla i samma form med samma åsikter.

En begränsad grupp
Jag är rädd att terrorattackerna i Paris kommer ha samma effekt som terrorattackerna i USA 2001. Att de ska leda till ännu mera smutskastning, ännu mera segregation och ännu mera rasism. Jag ber alla att förstå att det som skedde i Paris är en gärning gjord av en ond grupp, men att den gruppen är begränsad. Oavsett vad de säger sig kämpa för så kan de inte representera en hel nation eller religös grupp.

Vill inte vara feg
Kanske verkar det konstigt att jag tar upp ett sånt här ämne i en krönika i vår positiva och trevliga lokaltidning, och visst i relation till de rikstäckande tidningarna når jag inte ut till många. Jag har lite makt, men jag har till skillnad mot många andra en kanal där jag kan uttrycka åsikter och önskningar och nå ut till en grupp människor som är viktiga för mig. Och om jag inte utnyttjade denna kanal till att ibland skriva om viktiga saker skulle jag vara feg, och det vill jag inte vara.


Je ne suis pas lâche, je suis Charlie! Jag är inte feg, jag är Charlie!