Je suis Charlie

Jag hade tänkt skriva en krönika om det där med att lämna tillbaka julklappar. Hur jag stod där på julafton med två eltandborstar och ännu fler skämt om hur jag skulle kunna använda en i överkäken och en i underkäken. Hur jag var tvungen att välja om jag skulle behålla tandborsten jag fått från min pappa eller från min sambo. Hur eltandborstarna i mitt huvud blev en symbol för graden av kärlek jag kände inför dessa två män i mitt liv. Men jag kan inte. Jag kan inte skriva om så banala saker som julklappar och tandborstar när det sker så hemska saker i världen.

Ett övergrepp mot yttrandefriheten

Förra veckan skedde något obegripligt i Frankrike. Något som kom kalla kårar att löpa längs min rygg, något som fick pennor och tangentbord att glöda, sociala medier att svämma över och människor att sucka, gråta och skaka på huvudet åt den ondska som finns och som vi känner oss så maktlösa inför. Tusentals krönikor har skrivit om det hemska attentat då tolv fransmän mördades på sin egen arbetsplats, om ett av vår tids största övergrepp mot yttrandefriheten. Min krönika blir ännu en i mängden, men det spelar ingen roll. Oavsett om jag kommer säga exat samma saker som alla andra journalister, krönikörer, tyckare och medmänniskor säger så kan det inte pratas om för många gånger. Det skulle snarare vara fel om jag inte uppmärksammade detta oerhörda dåd.

Respekt är svaret

Människor kommer alltid tycka olika. Ha olika åsikter om vilken religion och vilket politisk system som gäller. Det går inte att göra något åt, det är en del i att vara människa och kanske till och med det som gör oss till de intelligenta varelser vi trots allt är. Vi har fått gåvan att tycka olika. Men det finns gränser. Och den gränsen går långt tidigare än mord. Kanske går den tidigare än att nedvärdera varandra med karikatyrteckningar, jag vet inte. Men jag vet att en förolämpning oavsett om den är i tal, skrift eller teckningar aldrig kan vara så grov att mord är berättigat. Vi måste enas i att vi är oeniga och leva i det. Vi måste förstå att världen ser olik ut och att det ska vara så. Respekt är svaret på hur vi ska komma överens, inte ett försök att stöpa alla i samma form med samma åsikter.

En begränsad grupp

Jag är rädd att terrorattackerna i Paris kommer ha samma effekt som terrorattackerna i USA 2001. Att de ska leda till ännu mera smutskastning, ännu mera segregation och ännu mera rasism. Jag ber alla att förstå att det som skedde i Paris är en gärning gjord av en ond grupp, men att den gruppen är begränsad. Oavsett vad de säger sig kämpa för så kan de inte representera en hel nation eller religös grupp.

Vill inte vara feg

Kanske verkar det konstigt att jag tar upp ett sånt här ämne i en krönika i vår positiva och trevliga lokaltidning, och visst i relation till de rikstäckande tidningarna når jag inte ut till många. Jag har lite makt, men jag har till skillnad mot många andra en kanal där jag kan uttrycka åsikter och önskningar och nå ut till en grupp människor som är viktiga för mig. Och om jag inte utnyttjade denna kanal till att ibland skriva om viktiga saker skulle jag vara feg, och det vill jag inte vara.

Je ne suis pas lâche, je suis Charlie! Jag är inte feg, jag är Charlie!