söndag 25 oktober 2015

T som i Trollhättan

När jag började skriva för STT för fem år sedan kände jag sällan ett behov av att skriva seriöst. Visst hände det hemska saker i världen, det gör det. Men allt var så långt bort, det berörde inte mig. Men så på senare tid har det smugit sig närmre.

Jag skrev om attentatet mot den franska tidningen Charlie Hebdo och dess rasistiska följder i Sverige och jag skrev om flyktingkatastrofen som är så nära. Rasismen har krupit sig på de senaste åren, och nu. Trollhättan. Jag kan inte skriva om annat, men jag vet inte hur jag ska ta i ämnet.

Det händer här
Jag fick en nyhetsflash på min mobil när det precis hade hänt. På min skärm såg jag orden; ”skolmassaker i T...”. Jag tänkte att det förmodligen var någonstans i USA det hade skett, att ”T” var början på ett amerikanskt ortsnamn, så jag tryckte inte på länken. Jag tänkte att USA är ett sjukt land, men jag är så van vid att sådan hemskheter händer i USA att jag inte tryckte på länken. Sen kom min kollega och berättade att T inte stod för Tulsa, Tampa eller Toledo, det stod för Trollhättan. Som i svenska Trollhättan. Då fick händelsen en ny innebörd. Vi kan inte skylla på slapphänta vapenlagar, och vi kan inte slå det ifrån oss med att ”det är i USA”. Vi kan bara skylla på galenskap och rasism och vi måste förstå att det är här, i Sverige som det händer just nu.

En skrämmande tystnad
Sekunderna efter att man gått ut med de fruktansvärda nyheterna om skolmassakern i Trollhättan fylldes internet med hat. Folk skrev så fruktansvärt rasistiska saker. Sedan gick media ut med att det var en svensk man som hade gjort det och att det låg rasistiska motiv bakom dådet. Då blev det helt tyst. Inte ett inlägg och inte en kommentar.

Hur kan vi bara se på?
På 40-talet skedde något som vi alla har läst om i skolan, något som har präglat generationer. Nazismen kom att vinna mark, allt för stor mark. En av de största anledningarna till att de kunde få så stort genomslag var folks tystnad. Medan nazisterna dödade folk på grund av deras etnicitet och tro var folk tysta, eller de tystades kanske. Oavsett är en av de vanligaste frågorna som kommer upp när man talar om Nazismen ”hur kunde folk bara se på?”.

Lika fega nu som då
Det verkar som om 40-talets tyskar varken var fegare eller mindre insatta i den politiska situationen än vad vi är idag. För nu närmar vi oss igen. 70 år senare och vi tiger som muren igen. Asylboenden bränns ner, barn dödas på grund av sin hudfärg och vi är tysta. Visst, jag är medveten om att hemska händelser har skett som personer med icke-svensk bakgrund har stått bakom. Men den stora skillnaden är att det då uppstår en debatt, folk höjer rasistiska röster, och fruktansvärda åsikter eldas på.

Vi är här på samma villkor
Det är när det blir tyst efter en händelse som den i Trollhättan, så tyst att det blir obehagligt, som man börjar fundera på vem det egentligen är som har åsiktsmakten idag. Är det vi som vill att alla människor ska få finnas på jorden på samma villkor eller är det de som tycker att hudfärg, etnicitet och religion definierar om en person har rätt att leva eller inte?!


Det är 70 år sedan nazisterna förlorade. Och vi har inte lärt oss något. Jag hör redan tunga kängor marschera igen.  

tisdag 20 oktober 2015

Skyll inte på mig

”Då till tiotusenkronorsfrågan; var ligger Spanska Ridskolan?” Mannen som frågan riktar sig till ser nöjd ut, han ser nästan lättad ut när han utan att tveka svarar; ”det är Madrid”.

Klippet från frågesportsprogrammet har gått som reklam på tv och jag vrider mig i soffan varenda gång programledaren konstaterar att motståndaren har gett det rätta svaret som är Wien och mannen som så självsäkert svarade Madrid inser sitt misstag. Han försöker förgäves intala både programledaren och motståndaren att han ju egentligen menade Wien, att han tänkte det hela tiden, att han bara råkade säga Madrid, att han missuppfattade frågan, att det är okej om de delar på vinsten. För han hade ju egentligen rätt, det kom bara ut fel.
Det är fruktansvärt att ha eller göra fel och inte kunna skylla på någon annan än sig själv, men det tillhör ändå god ton att stå för sina misstag.

Att rikta ilskan ifrån sig själv
I helgen var jag på fest. Jag satt bredvid en kvinna som hade döttrar i yngre tonåren och hon pratade just om i det här fallet bristen på att kunna stå för sina misstag. Hon uttryckte en viss irritation över att dessa döttrar kunde vara fly förbannade på sina kära föräldrar för att de, döttrarna alltså, hade misslyckats på ett prov, tappat bort något eller helt enkelt hade en dålig dag. Jag insåg att även jag hade en period då jag utnyttjade mina föräldrar som frånskyllningsobjekt. Man var liksom tvungen att rikta ilskan från sig själv på något annat, och då var ofta päronen där i vägen. Det kändes skönt att den där egenskapen har försvunnit och att jag idag kan säga att jag är en person som står för mina misstag.

kanske skrapade i bilen lite”
Några dagar efter festen skulle jag åka och handla. På vägen ut från parkeringen råkade jag köra upp på en hög kant och ett inte helt angenämt skrapande ljud hördes. Jag körde hem, nämnde lite i förbifarten för min sambo att jag kanske skrapade i bilen lite. Han gick ut och tittade och kom in igen och undrade hur jag definierade ”lite” eftersom hela underredet var skrapat. Det var då jag hörde mig själv säga ”visst, var du sur för att jag skrapade i bilen lite, men du ska veta att imorse var jag sjukt nära på att köra på två rådjur, jag fick tvärbromsa, och hade inte rådjuren vänt hade vi haft en väldigt tillknycklad bil, så i relation med det är faktiskt inte lite skrapmärken så farligt.”

Den mer sympatiska vägen

I samma stund som jag uttryckt den korkade meningen fick jag plötsligt helt ny förståelse för killen i frågesportsprogrammet. Det är väldigt jobbigt att inte kunna skylla på någon annan än sig själv, men att stå för sina misstag är ändå den mer mogna och sympatiska vägen att gå. Och jag är ju trots allt inte tonåring längre. Så okej, det var ju mitt fel det där med bilen. Men ärligt talat är parkeringen sjukt dåligt planerad, vem bygger en hög kant precis där man ska svänga ?! Jag måste vara långt ifrån den enda som har råkat skrapa i lite där.  

tisdag 13 oktober 2015

En lovlig anledning


Min sambo som jobbar inom industrin berättade för mig att denna veckan förmodligen kommer vara ganska lugn till skillnad mot hur det har varit och kommer bli. Han trodde att orderingången skulle gå ner rejält. Jag fattade ingenting. Varför skulle just vecka 42 vara lugn?! Svaret kom snabbt och som om det var självklart; älglov!

Jag är visserligen uppväxt i skogen och jag har inte bara träffat på en himla massa älgar utan också en hel del jägare, men det här med älglov är en företeelse jag inte fick höra talas om förrän för bara några år sedan, och inte förrän nu har jag förstått vad det faktiskt innebär. Att det alltså på riktigt finns företag som under en vecka håller helt stängt för att deras anställda ska kunna skjuta skogens konung är för mig helt obegripligt.
Tydligen av stor betydelse
Det handlar inte om att jag på något vis är emot jakt på älg, det finns säkert fördelar med det. Men älglov? Det är som sportlov fast med vapen istället för skidor. Det får mig också att se på det här med älgjakt med lite andra ögon. Om man kan märka en ordernedgång och om det kan anses befogat med en veckas ledighet så är verkligen älgjakten en viktig del av många personers liv. Det är få andra saker som skulle få ett företag att helt hålla stängt under en vecka. Älgjakten har tydligen större betydelse än vad jag tidigare har insett.
En period för oss icke-jägare
Samtidigt blir jag lite irriterad. Jag jagar inte, men jag vill också ha en veckas ledigt för att utöva mina fritidssysselsättningar. Kanske en veckas tv-serielov. Under en veckas tid är jag ledig från jobbet för att sitta i soffan och titta på säsong efter säsong av någon trevlig tv-serie. Ett plus där är ju dessutom att jag faktiskt inte skjuter ihjäl något.
Skillnaden är att älgjakten faktiskt har ett startdatum och att den bara pågår under en viss period på året. Tv-serier får man ju liksom titta på när som helst, så det kan nog bli svårt att få chefen att gå med på det. Frågan kvarstår alltså, finns det någon period för oss som inte håller på med älgjakt som har samma innebörd som älgjakten, och som är såpass varaktig att det kan vara värt att vara ledig en vecka för den?
Stressfritt och ekonomiskt
Insikten slår mig när jag tittar igenom min mail-inkorg som är full med reklam från olika klädbutiker. Det finns en period då jag definitivt vill vara ledig och som har en tydlig start. Rean. Klädaffärer har rea en gång i kvartalet ungefär, men störst är den på höst och vår. Vi icke-jägare skulle med andra ord kunna ha ledigt samtidigt som älglovet. Rea-lovet innebär inte bara en ledighet med fyndchanser, det ger oss också möjlighet att slippa stress inför jul. Under rea-lovet köps alla julklappar in. Det bästa av allt är att loven trots att de innebär stängning av en hel del industrier inte kommer påverka Sveriges ekonomi eftersom handeln kommer gå upp så otroligt mycket.

 Och ja jag förstår att ni som är jägare nu känner er totalt ambivalenta, ni vill ju självklart också ha rea-lov. Men det är okej, ni får också vara med. Jag tror inte att älgarna har någonting emot att det sitter lite färre personer och lurpassar på dem med bössa ute i skogen. 

tisdag 6 oktober 2015

Den perfekta ursäkten

I helgen åt jag fyra kanelbullar. Jag tycker mycket om kanelbullar, men det är långt ifrån mitt favoritbakverk, ändå åt jag alltså fyra stycken. Jag borde verkligen inte äta kanelbullar, det innehåller allt man borde avstå ifrån. Trots det åt jag inte bara en utan fyra stycken. Varför? För att jag hade en ursäkt.

Det är ju ändå kanelbullens dag
Kanelbullens dag. En högtid som knappast har samma status som julafton, midsommarafton eller ens fettisdagen. Kanske främst för att den till skillnad från de andra dagarna inte har en över 1000-årig tradition som grund. Kanelbullens dag har tvärt om inte ens 20 år på nacken. 1999 instiftades den – inte helt överraskande- av en man vars inkomst kom från bakning. Det är en högst kommersiell dag. En dag framtagen för att vi ska fylla bageriernas kassor. Ändå köper vi det med hull och hår. Vi moffar bullar som aldrig förr, det är helt okej med ursäkten ”det är ju ändå kanelbullens dag”.

Det är alltid cocktail-hour någonstans i världen
Jag blir så förundrad över det här med ursäkter. Mest blir jag förundrad över hur lättköpt jag är om det bara finns en ursäkt. Men jag tror att vi alla lite till mans har en förkärlek för att söka upp de där ursäkterna när vi ska göra något som vi egentligen inte borde. Mycket handlar om mat. ”Jag kan ta en kaka till, jag tränade igår” är en ganska vanlig fras, inte minst från min egen mun. En annan ännu vanligare ursäkt kommer från studentlivet och låter ungefär såhär: ”ska vi inte gå ut och ta en öl och fira att vi klarat tentan/ inte klarat tentan/ kanske klarat tentan/ inte gjorde tentan”. Eller varför inte den klassiska ”det är alltid cocktail-hour någonstans i världen”. Men ursäkterna gäller verkligen inte bara mat. Kläder köps med ursäkten att det var rea, att man ska på en fest, eller den bästa; att man ska unna sig något för att man har varit duktig och inte shoppat på länge. Jag skulle förmodligen kunna göra en hel krönikeserie med dåliga ursäkter.

De goda ursäkterna
Man kan få uppfattningen om att ursäkterna sällan leder till något bra, men det finns faktiskt tillfällen då de dåliga ursäkternas kraft vänts till något gott. Att shoppa second hand är en sån sak. Ursäkten ”det går till något bra” fungerar alltid. Det är pinsamt hur mycket skräp jag har släpat hem med den ursäkten. Samma sak är det med olika hjälporganisationer och fonder. Nu har den rosa månaden börjat. Överallt finns det varor att köpa till förmån för cancerfonden. Självklart är det enbart positivt att skänka pengar till forskning som får människor friska, men många av de rosa produkter jag själv konsumerar under oktober är saker jag verkligen inte behöver, saker som jag aldrig hade köpt annars, men som jag ändå köper för att jag har en bra ursäkt.

Dubbla ursäkter
Därför var det inte lätt för mig när jag möttes av en skylt med texten ”fira kanelbullens dag och stöd cancerfonden”. Där låg det högar med kanelbullar i rosa papper, och plötsligt möttes jag av dubbla ursäkter. Jag hade inte en möjlighet att värja mig. Ursäkt eller ej, att äta gott och göra gott på samma gång är en kombination omöjlig att stå emot. Därför åt jag fyra kanelbullar. Och vet ni vad?! Jag hade inte ens dåligt samvete för det!