T som i Trollhättan

När jag började skriva för STT för fem år sedan kände jag sällan ett behov av att skriva seriöst. Visst hände det hemska saker i världen, det gör det. Men allt var så långt bort, det berörde inte mig. Men så på senare tid har det smugit sig närmre.

Jag skrev om attentatet mot den franska tidningen Charlie Hebdo och dess rasistiska följder i Sverige och jag skrev om flyktingkatastrofen som är så nära. Rasismen har krupit sig på de senaste åren, och nu. Trollhättan. Jag kan inte skriva om annat, men jag vet inte hur jag ska ta i ämnet.

Det händer här

Jag fick en nyhetsflash på min mobil när det precis hade hänt. På min skärm såg jag orden; ”skolmassaker i T...”. Jag tänkte att det förmodligen var någonstans i USA det hade skett, att ”T” var början på ett amerikanskt ortsnamn, så jag tryckte inte på länken. Jag tänkte att USA är ett sjukt land, men jag är så van vid att sådan hemskheter händer i USA att jag inte tryckte på länken. Sen kom min kollega och berättade att T inte stod för Tulsa, Tampa eller Toledo, det stod för Trollhättan. Som i svenska Trollhättan. Då fick händelsen en ny innebörd. Vi kan inte skylla på slapphänta vapenlagar, och vi kan inte slå det ifrån oss med att ”det är i USA”. Vi kan bara skylla på galenskap och rasism och vi måste förstå att det är här, i Sverige som det händer just nu.

En skrämmande tystnad

Sekunderna efter att man gått ut med de fruktansvärda nyheterna om skolmassakern i Trollhättan fylldes internet med hat. Folk skrev så fruktansvärt rasistiska saker. Sedan gick media ut med att det var en svensk man som hade gjort det och att det låg rasistiska motiv bakom dådet. Då blev det helt tyst. Inte ett inlägg och inte en kommentar.

Hur kan vi bara se på?

På 40-talet skedde något som vi alla har läst om i skolan, något som har präglat generationer. Nazismen kom att vinna mark, allt för stor mark. En av de största anledningarna till att de kunde få så stort genomslag var folks tystnad. Medan nazisterna dödade folk på grund av deras etnicitet och tro var folk tysta, eller de tystades kanske. Oavsett är en av de vanligaste frågorna som kommer upp när man talar om Nazismen ”hur kunde folk bara se på?”.

Lika fega nu som då

Det verkar som om 40-talets tyskar varken var fegare eller mindre insatta i den politiska situationen än vad vi är idag. För nu närmar vi oss igen. 70 år senare och vi tiger som muren igen. Asylboenden bränns ner, barn dödas på grund av sin hudfärg och vi är tysta. Visst, jag är medveten om att hemska händelser har skett som personer med icke-svensk bakgrund har stått bakom. Men den stora skillnaden är att det då uppstår en debatt, folk höjer rasistiska röster, och fruktansvärda åsikter eldas på.

Vi är här på samma villkor

Det är när det blir tyst efter en händelse som den i Trollhättan, så tyst att det blir obehagligt, som man börjar fundera på vem det egentligen är som har åsiktsmakten idag. Är det vi som vill att alla människor ska få finnas på jorden på samma villkor eller är det de som tycker att hudfärg, etnicitet och religion definierar om en person har rätt att leva eller inte?!

Det är 70 år sedan nazisterna förlorade. Och vi har inte lärt oss något. Jag hör redan tunga kängor marschera igen.