Var en hare!

Många står i dessa tider inför ett stort val. Gymnasievalet! Jag skulle kunna mala på om hur man ska välja rätt, tänka inför framtiden, och ha kul på vägen. Men att välja till gymnasiet handlar om så mycket mer än att hitta en utbildning som passar. Tre år på en ny skola, kanske på en ny ort med ett nytt hem och framförallt med nya vänner. I början tror jag inte att speciellt många funderar över om den linje de har valt verkligen kommer leda fram till den framtid de har tänkt sig. De funderingarna kommer senare. Första dagen är det en central fråga som snurrar runt i alla nya gymnasisters hjärna, nämligen; kommer det finnas någon i min klass som jag kan bli riktigt bra vän med? Att hamna på fel program eller linje känns inte speciellt oroväckande om man bara har vänner runt omkring sig.

Oron över att man inte ska hitta någon att umgås med gäller självklart inte bara gymnasiet. Det är ett dilemma man ställs om titt som tätt. På det nya arbetet, i den nya hemorten eller i den nya föreningen. Oron över att inte hitta en vän är alltid som starkast när man ställs inför en ny erfarenhet eller prövning.

Själv satt jag där i aulan för bara några dagar sedan, dock inte inför tre år på gymnasiet, men väl i en skolsituation. Satt där och tittade ut över ett hav av okända människor och funderade på om någon av alla dessa personer skulle kunna tänka sig att bli vän med en liten Sexdregabo. Problemet var att alla såg så självsäkra och lugna ut, medan jag var skiträdd! Jag mindes att samma sak inträffade när jag satt i aulan första dagen på gymnasiet. Även då verkade alla har fullständigt koll på läget, medan mitt hjärta bankade så hårt att jag var rädd att det skulle hoppa ur bröstet, handflatorna var svettiga och munnen torr. Varför var alla så säkra? Nu fyra och ett halvt år senare, visste jag tack vare min gymnasieupplevelse att säkerhet är en fasad. De självsäkra ansiktsuttrycken är en mask. Det ligger i våra gener att aldrig visa oss svaga i pressade situationer, då är man ett lätt byte för rovdjur. I en ny klass är alla potentiella rovdjur, som bara väntar på att få en chans att slita en i stycken. Då är det bäst att inte se orolig ut!

Nu när jag ännu en gång ställdes för utmaningar i skolbänken intalade jag mig själv det jag egentligen visste. Alla är lika rädda som jag. Även deras händer darrar som asplöv, och att deras huvuden känns också tunga av oro. Den övertygelsen gjorde allt så mycket lättare. Jag frågade försiktigt min granne i föreläsningssalen om han hade någon aning om vart vi skulle gå sedan. Bara den lilla oroliga kommentaren fick honom att spricka upp i ett leende, sänka axlarna och räcka fram handen. Att han inte heller hade någon aning spelade ingen roll. Jag hade någon att luta mig mot. Det räckte alltså att erkänna att jag var en skrämd hare för att rovdjuren skulle förvandlas till bytesdjur de med.

Så antingen du ska börja på gymnasiet, ett nytt jobb eller gå med i en förening erkänn direkt att du är en hare. Det finns ingen som är ett lejon första dagen. Man klappar hellre en luddig liten hare än ett rytande lejon med sylvassa tänder!

Stora äventyr i små format

Om ni hör ordet äventyr vad tänker ni på då? Kanske på att bestiga Mount Everest, vandra genom en obebygd djungel eller tågluffa genom Asien? Eller, om ni är i min ålder, tänker ni antagligen på att resa till och leva i Australien på egen hand, att jobba som au pair i Spanien eller kanske plugga i USA. Men ett äventyr kan även vara något som inte är bestämt sedan innan. Nödlandar du med ett flygplan på en öde ö och tvingas överleva vardagen med flera för dig helt okända människor är du också med i ett äventyr, och kanske också en tv-serie. Många av de filmer jag tvingas genomlida med mina vänner som inte alltid är sugna på att se ännu en romantisk komedi handlar om äventyr. Att måla upp bilden av ett äventyr är inte svårt. En muskulös och manlig hjälte, ett stackars flickebarn i nöd och några tjuvar, mördare eller kannibaler i ett land långt, långt borta. Men om man inte befinner sig i en actionrulle är det svårare.  

Vad är det egentligen som definierar ett riktigt äventyr? Kan man hitta äventyr på hemmaplan, eller måste man åka till andra sidan jorden? Jag antar att Australiensarna tycker att en tripp i Sydney är ungefär lika mycket ett äventyr som vi tycker det är att besöka Svenljunga. Men kan vi verkligen definiera Svenljunga som motsatsen till äventyr? Det kanske går att hitta äventyr där med, eller? Det kanske räcker att söka jobb i Tranemo, börja på gymnasiet i Ulricehamn, byta arbetsuppgifter inom samma arbetsplats man har jobbat på i 20 år, eller åka buss till Göteborg för att uppleva äventyrskänsla?

I måndags klev jag på bussen till Göteborg klockan 08.10 från Borås. Jag var på väg mot ett äventyr. Det kände jag i hela kroppen. Men bussen skulle inte stanna på Landvetter för att jag därifrån skulle ta ett flyg till andra sidan jorden. Nä, bussen skulle stanna vid Korsvägen mitt i Göteborg, och därifrån skulle jag ta en spårvagn till Vasaparken. I Vasaparken fanns mitt äventyr. En stor och gammal byggnad med iInskriptionen Göteborgs universitet över porten. Den porten som jag ska gå igenom idag. Idag är nämligen första dagen på fem års pluggande för min del. För mig är det ett stort äventyr bara att ta mig till Vasaparken helt själv, att åka spårvagn och att utan att känna mig osäker eller dum försöka följa storstadens rutiner.

Det finns nog inte många som skulle föreslå en tripp till Göteborg som ett exempel på ett riktigt äventyr. Det är ingen stor grej att gå på rätt buss och spårvagn. Men det är inget jag är van vid att göra. Det var lite nervöst. Kanske skulle jag åka åt fel håll eller aldrig hitta hem igen. Men jag klarade det! När jag stod där utanför den gigantiska byggnaden i Vasaparken kom jag på vad som egentligen definierar ett riktigt äventyr. Det handlar om att bevisa endast för sig själv att man minsann vågar. Vågar testa på det nya och läskiga. Det är då man får den riktigt härliga självkänslan, som är äventyrets mål. Allt nytt är ett äventyr antingen man befinner sig i Svenljunga, Australien eller Göteborg.

Länge leve skvallret!

Många av oss , för att inte säga alla vi som bor här i Kind kan nog klassas som lantisar. Vi lantisar får ofta rykte om oss att vara väldigt nyfikna. Vi måste alltid ha koll på vad som händer runt om oss. Har grannen en ny bil vet vi det inom tio minuter, har grannen ny partner vet vi det ännu snabbare, har grannen slängt ut sin gubbe eller kärring vet vi det innan det egentligen har hänt.

Visst finns det en hel del överdrift i dessa påståenden, men nyfikna det är vi! Även om jag inte gärna erkänner det, så tittar jag alltid ut genom fönstret när det kör förbi en bil hemma i Sexdrega. Biltrafik är ovanlig ute på småvägarna, och vem vet kanske är det någon jag känner!

Varför är det just vi som bor ute på landet som är så nyfikna då? När jag gick på skola i Borås brukade jag och min vän från Överlida ha koll på ungefär samma skvaller. Vi kände med andra ord till vad som var på gång i ett område som sträckte sig ända från Överlida till Sexdrega. Våra klasskompisar från Borås däremot visste inte ens vilka som bodde i samma lägenhetshus som dem. De brukade säga att anledningen till att vi hade så bra koll på vad som hände runt omkring oss var för att det inte hände så mycket ”där ute i skogen”. Men jag köpte inte riktigt den teorin. Jag trodde inte att det var vi lantisar som var ovanligt nyfikna, utan stadsborna som var ovanligt avtrubbade till omgivningens aktiviteter.

Men ibland är det svårt att förneka att småbygden är en skvallerhåla utan dess like. Orter på landsbygden är ofta så små att alla känner alla. Detta ger skvallret extra bränsle. Problemet är att det inte händer så jättemycket på landet. Då är det lätt att spä på ett rykte. En fjäder blir lätt en höna, och en aning blir en sanning. Det händer faktiskt att man får reda på saker om sig själv som man inte hade en aning om. För inte så längesedan stod det till exempel i Holsljunga byalags tidning att jag hade gått och blivit Holsljungabo. Något jag själv inte visste om, men står det i tidningen är det ju sant eller hur? Just det här exemplet är inte speciellt farligt, jag skulle inte ha något emot att bli Holsljungabo, även om det inte var så denna gången. Men det gäller att passa sig, det finns exempel på osanna rykten som har fått folk arga, ledsna eller till och med fördrivit dem från orten. Ibland verkar det som att det inte bara är journalistyrket utan även i livet som lite källkritik kan vara på plats.

I helgen flyttade jag till en lägenhet i Borås. Mina två fönster i den lilla ettan vetter ut mot en stor bakgård. I flera minuter stod jag bara och stirrade ut genom fönstret. Inte nog med att det passerar en hel del bilar förbi jag kan dessutom se rakt in i flera lägenheter. På en kväll fyllde jag min nyfikenhetskvot flera gånger om. Och när jag stod där och stirrade på mina nya grannar förstod jag varför stadsbor är så ointresserade av omgivningen. Det skulle helt enkelt vara allt för energi- och tidskrävande att ha koll på allt som händer i en stad. Jag insåg att om jag ska kunna bo där måste jag försöka koppla bort min nyfikna sida annars kommer jag aldrig få någonting gjort.

Nästa år bjuds det på skorpor

Min första krönika förra året hette Den kladdiga generationen och hyllade mer eller mindre kakor av kladdigare karaktär. Kanske har hela mitt år gått i kladdkakans tecken. För visst har året innehållit en hel del röra och choklad. Och kladdighet är något som är svårt att undvika när man som jag tillhör den klumpiga delens av mänskligheten. I vilket fall som helst slutade det helt klart i en kladdig chokladig röra.

Det nya året firades in i Holsljunga tillsammans med många goda vänner och nya bekantskaper. Det skulle nog klassas som en ganska vanlig nyårsfest. Det var den där obligatoriska nyårsmaten med potatisgratäng och kött, den noggrant utvalda spellistan som gjordes om till oigenkännlighet i samma stund som de anlända gästerna fick syn på datorn. Och självklart också den där lite väl skakade skumpan som man aldrig riktigt lyckas öppna precis på tolvslaget.

Jag hade hamnat i anordnarkretsen och tillsammans med mina flitiga festfixarkumpaner hade mat, dryck och fest planerats många veckor i förväg. Själv var jag efterrättsansvarig. Och som det stora kladdkakefan jag är valde jag att baka kladdiga chokladbrownies. Ett säkert kort, i min generation älskar vi som sagt de kladdigaste bakverken. Kakan skars upp i perfekta portionsrutor så det var bara att grabba en och äta den där man behagade. Inga bord behövdes, och vi slapp disk. Folk fattade greppet direkt och kakan förtärdes både ståendes och sittandes, gåendes och dansandes. På dansgolvet och på toaletten, i kylskåpet och under soffan...

Nästa dag när vi trötta efter nattens bravader öppnade dörren till nyårslokalen såg vi den briljanta portionsbitsidén i ett helt annat ljus. Det såg ut som att någon hade uppfunnit världens största kladdkakebomb och exploderat den inne på våran nyårsfest. Det var små kletiga chokladiga smulor var utspridda i ett fint lager över hela stället. Det kändes inte som en speciellt lockande uppgift att rengöra alla de mest underliga ställen från den kladdiga och mycket uppskattade chokladiga brownien. Men, vi fick stå vårt kast och det var bara att sätta igång och städa. Efter dammsugning, våttorkning och ett antal liter rengöringsmedel insåg vi att det enda som skulle fungera var att skrapa. Med trasor och naglar i högsta hugg gick vi över köksgolvet, köksluckor, toaletten, stolar och tangentbord.

Vi lyckades få rent hela stället, men under arbetets gång formulerade jag mitt första nyårslöfte tyst för mig själv. Nu var det slut med kladdandet. Det här året ska ägnas helt åt torra bakverk.

Nu är 2011 över. Kladdet har tvättats bort och nyckeln till världens kladdigaste chokladlokal har lämnats tillbaka. Jag kan inte annat än hoppas på att det är ett tecken på avslut, eller ännu hellre en nystart. Kanske betyder det att 2012 blir ett mindre rörigt och mer sofistikerat år. Men, om jag känner mig själv rätt ska jag nog inte hoppas för mycket på den saken!

Gott Nytt År!

Nu har årets första krönika skrivits och skickats in till STT.
Hoppas att ni hade ett fantastiskt nyårsfirande. Om mitt får ni läsa i denna veckans STT som kommer ut nu på onsdag.
Elin