Mitt liv är en lögn!

Jag läser i en artikel att en forskare har kommit fram till att BH:n snarare förvärrar än stödjer. Den franska manliga forskare som utfört undersökningen menar att BH:n snarare kan ge ryggbesvär och hängbröst än tvärt om. Jag blir mycket upprörd. Efter att ha länkat till artikeln på facebook startar en livlig diskussion om i fall denne forskare har rätt eller inte, vad hans belägg för sina iakttaganden är, och om vi kvinnor, förutom under en kort period på 70-talet, har levt i en lögn i 6500 år. Ja! Det är sant, enligt min mest pålitliga källa wikipedia har man hittat bevis för att kvinnor använde bysthållare redanca 4500 f.kr. Facebookdiskussionen blir allt livligare, någon jämför BH:n med de ringar som vissa afrikanska kvinnor bär runt halsen och som försvagar deras halskotor så mycket att det innebär döden att ta av en enda ring. Jag hävdar att en fransk manlig forskare bara kan utföra en bröstundersökning av en enda orsak, det borde ju krävas en hel del klämmande och kännande på många olika damer för att göra en grundlig undersökning. Men som sagt, jag vill inte vara den som kommer med fördomar!

Men hur är det egentligen, är BH:n vår variant av de afrikanska kvinnornas halsringar? Ringarna kan vi oja oss över, prata om hur hemskt det är, att en sådan sak ens kan vara tillåten. Själva trycker de flesta av oss in brösten i tajta behållare som inte bara ska lyfta. Att hitta den rätta BH:n är varje kvinnas högsta önskan. Otaliga timmar läggs ned på att finna en som inte skaver, är i rätt färg, lyfter på rätt sätt och är av rätt modell. Det finns en variant för varje tillfälle. Vissa ska förstora andra ska förminska, en tredje ger en fantastisk klyfta med en fjärde skapar en ”naturlig look”, vad nu det är… Tränar vi ska våra stackars bröst tryckas så hårt mot revbenen att de i stort sett gräver hål på bröstkorgen, och råkar plagget som ska bäras över BH:n vara rygg- och/ eller axelbandslöst då får man köpa en BH som klistras(?) på brösten, och ändå är vi aldrig riktigt nöjda!

Att köpa BH är ännu en djungel. Tro mig, det är inte som att köpa en tröja där man lite nonchalant mäter mot kroppen och sedan betalar. Nej, nej, nej en BH har ett mått runt om och ett mått på kupan, och kupstorleken är en variabel av måttet runt bröstkorgen. Beroende på vilken form av bröst man har finns det tusen olika modeller. Dessutom kräver varenda plagg olika slags BH:ar. Den kanske ska ha en push-upeffekt men kräver att axelbanden ska vara avtagbara, eller så ska den vara bygellös i halterneckmodell, eller varför inte en balconette med minimaizereffekt. De som jobbar i underklädesbutiker kan i princip jämställas med hjärnkirurger!

Men åter till undersökningen; borde vi kvinnor bara strunta i allt vad bh:ar heter? Det skulle ju visserligen vara skönt att slippa alla de där problemen med att hitta den dperfekta BH:n men samtidigt tror jag att vi ska passa oss för att ta allt för seriöst på alla undersökningar som görs. Hade vi gjort det hade vi inte kunnat förtära någonting, vi hade alla varit sjuka på ett eller annat sätt och alla unga skulle vara kriminella. Ibland kanske man helt enkelt får ta saker med en nypa salt och i alla fall glädja sig över att en fransman är lycklig, och jag fick ett uppslag till en krönika!

Ett klassrum utan självmordsbombare!

Jag förväntar mig inte att alla ska vara självmordsbombare redo att blåsa både mig och skolan i luften. Jag tror inte att de anser att jag är en förtappad kvinna bara för att jag inte bär slöja eller att jag ska få koranen kastad i ansiktet. Jag tror att de liksom jag är människor med tankar idéer och drifter. Jag har nämligen inga fördomar.

När jag stiger in i klassrummet märker jag att en asiatisk flicka pratar med en flicka i slöja, att en kille från mellanöstern skrattar med en flicka från Afrika och att en flicka med östeuropeiskt utseende försöker att få en kille från Iran att lära sig ord på ryska. Jag blir förvånad. Jag har visserligen inga fördomar, men borde inte killarna från Iran sitta i ett hörn skiljda från tjejerna från Irak? Och varför sitter inte de asiatiska eleverna tillsammans? Hur kan den blonda flickan ha så roligt åt tjejen i slöjas skämt? Det måste ju vara något fel!

Jag ska hålla i en lektion om dikter. De ska få analysera några typiskt svenska dikter. Och jag känner mig säker på min sak.  Jag kanske inte är någon expert på diktanalys. Men dessa elever kan inte prata ren svenska så min kunskap är självklart tillräcklig. För att få igång lektionen börjar jag med att kasta ut frågan om de möjligtvis känner till någon poet eller dikt? Jag förväntar mig egentligen inga svar, men låter dem ändå få chansen att gå fram till tavlan och skriva upp diktare. Det tar tre minuter sen är tavlan fullklottrad med namn, namn som jag inte känner till. Det börjar kännas lite olustigt jag kan bara stå och se på när de krossar mitt självförtroende. När en kille från Iran ställer sig upp och reciterar en dikt på persiska direkt ur minnet och sedan översätter den till svenska blir jag faktiskt riktigt orolig. Hur ska jag kunna lära dessa elever något om dikter, de kan ju allt!

Jag går in utan fördomar och kommer ut ur klassrummet med krossade. Det verkar som om det faktiskt inte är samma sak att vara dålig på svenska som att vara dålig på alla ämnen. Och de bryr sig inte om vilken hudfärg, hårfärg eller nationalitet de andra eleverna har. De har valt vänner utifrån liknande intressen och gemensamma värdegrunder.

Vi svenskar vill gärna se oss själva som godhjärtade, fördomsfria och hjälpsamma personer. Vi vet hur världen fungerar och vi vet hur att vi har rätt. Men i ett litet klassrum i en skola i Göteborg sitter elever av olika ursprung med det gemensamt de inte behärskar det svenska språket fullt ut. Förutom det har jag lika mycket gemensamt med dem som jag har med min svenska granne.

Jag får lära mig en viktig sak under denna lektion. Jag har fördomar och jag är så starkt övertygad om dessa att jag inte ens inser att de är fördomar. Men jag får lära mig en ännu viktigare sak; så länge jag kan omvärdera mina åsikter är det inte fel på att ha fördomar, det är en okunskap. Och dessa elever ger mig kunskapen att omvärdera.

Och vet ni vad? Det är riktigt jäkla gött när fördomarna krossas!

Från en kränkt 90-talist

Jag lyssnar på radion. På P3:s morgonprogram närmare bestämt. Morgonprogrammet är underhållande, men plötsligt drar en av programledarna en referens till Monty Python och lägger snabbt till att det får 90-talisterna googla så de förstår referensen. Det dröjer inte länge innan upprörda 90-talister smsar in till programmet och talar om att de minsann visst vet vilka Monty Python är, och att det faktiskt inte råkar vara något fel med att vara född på 90-talet. Programledarna håller inte med. De hånar 90-talisterna, kallar dem lata och oinsatta snorungar som saknar humor. Programmet blir totalt bombaderat med upprörda sms, för är det något 90-talister kan så är det att smsa.

Jag känner mig kränkt.

Efter en snabb googling inser jag att dessa numera icke så eminenta radiopratare inte är ensamma om sina åsikter. I allmänhet finns det en uppfattning om att 90-talisterna är ”curlade” av sina föräldrar och därför inte har något vanligt hyfs, att de saknar social kompetens på grund av tekniken och att de är lata och ointelligenta. Några av de flitigt diskuterande åldersdebattörerna sträcker sig till och med så långt att de påstår att 90-talisterna är den förlorade generationen.

Jag känner mig ännu mera kränkt.

Kanske är jag något partisk, men jag anser att det är min plikt som både 90-talist och ung krönikör att slå hål på myten om 90-talsgenerationen. Men ärligt talat är det inte ett helt lätt jobb. Inte minst eftersom jag själv sitter här och känner mig träffad... Ja visst lite curlad blev jag nog, men väldigt älskad, och visst har jag en väldigt lat sida, men det är å andra sidan bara en naturlig försvarsmekanism.

Men hur är det egentligen. Ska jag behöva försvara min generation? Vissa av de upprörda radiolyssnarna hävdade att det var för hårt att dra alla över en kam, att det egentligen bara gällde de som är födda 94. Några andra var av den bestämda åsikten att det var efter 1995 som det gick snett. Oavsett om det bara gäller ett eller tio år på 90-talet så känns det ju lite taskigt att placera all världens ondska på oss. Varför har vi blivit de moderna människornas favorithackkycklingar?

Jag är ganska säker på att jag har svaret. Avundsjuka. Det finns ingen annan generation som är födda med teknikens silversked i mun från början. Redan från dagen vi föddes hade vi ett försteg. Vi lärde oss inte räkna med liggande stolen eftersom det fanns miniräknare att tillgå. Vi kunde ta oss var som helst med hjälp av internet. Vi har utsatts för virtuella världar i och med tv, filmer och spel och dessa har ökat vår kreativitet. Vi har inget minne av när datorn tog upp ett helt rum men det spelar inte stor roll för när våra föräldrar upptäckte digitalkameran hade vi redan mobil med både walkman och kamera.

Vi må vara lata och egoistiska men oallmänbildade, det är vi inte. Vi vet hur man använder internet- ”googla” var vårt första ord. Vi vet vilka Monty Python är (åtminstone efter en snabbtitt på YouTube)!

De tre bästa sakerna med att vara 90-talist:

1. Vi var med om millennieskiftet men var för små för att oroa oss för världens undergång.
2. Vi fick dansa till Aqua på skoldicot och hade magtröja och hårmascara
3. Småstjärnorna! (Behöver jag säga mer?)

Det är de små detaljerna som gör det!

Att vara student som är ute på verksamhetsförlagd utbildning på en av Göteborgs största gymnasieskolor kan vara rätt tufft. Är man 22 år så är det lätt att man snarare blir betraktad som en elev än som en lärarstudent. Att många lärare tror att man är en jobbig och frågvis elev kan jag leva med, men när eleverna tror att man är en elev är det värre. Det är svårt att uppbåda tillräckligt med självförtroende som det är utan att man behöver höra viskande röster som undrar ”vem hon är” och ”om hon är en ny elev?” när man kliver in i klassrummet. Trots att jag intalar mig själv att jag faktiskt har tagit studenten och har kunskaper nog att stå framför klassen så kommer den där känslan från första dagen i skolan tillbaka. Man vill smyga längs väggarna, krypa ihop längst bak i klassrummet och äta sin lunch instängd på toaletten.

Men så som genom ett trollslag ändrades allting. Jag kom till min praktikskola som vanligt och klev in i den stora byggnaden utan att någon tog någon notis om mig, när jag bevittnade en högst ovanlig syn. Vaktmästaren satt inne på sitt kontor och besökslampan blinkade grönt. Jag hade blivit lovad en nyckel men eftersom vaktmästaren för det mesta inte var tillgänglig hade jag inte fått någon. Nu tog jag chansen och inom tio minuter hade jag inte bara en nyckel till skolans alla salar och lärarrum utan dessutom en bricka som låste upp de kodade dörrarna. På väg till lärarrummet stötte jag på två elever, de tittade granskande på mig, men jag blev inte skakig i knäna av gymnasieelevernas genomträngande blickar, istället skramlade jag lite uppfordrande med min imponerande nyckelknipa och gick med säkra steg fram till lärarrummet där jag med ett mycket tillfredsställande blippande ljud låste upp kodlåset. Eleverna sprang då i fatt mig och frågade lite osäkert om det möjligtvis var så att jag hade möjlighet att släppa in dem i ett klassrum. Jag tittade lite strängt på dem, frågade om det verkligen var säkert att de hade tillåtelse att gå in och skramlade för säkerhets skull lite extra med nycklarna för att visa min pondus.

Det var som om nyckeln var den lilla detaljen som krävdes för att jag skulle gå från nervös lärarstudent till en auktoritet. Det fick mig att tänka på fler små detaljer som har tagit mig vidare ett steg i livet. När jag började högstadiet tog det en vecka innan vi blev tilldelade skåp och inte förrän jag hade mitt eget skåp kände jag mig som en riktig elev. En visselpipa kan vara det som avgör om hundkursen ger något eller inte. Och när jag bestämde mig för att börja träningssimma var det inte förrän jag skaffade mig ett par blå sportiga simglasögon som jag dels fick upp farten men också bereddes utrymme för av de andra träningssimmarna.

Det verkar som om det inte alltid behöver vara stora förändringar som krävs för att få tillvaron i balans. Ibland är det de små, små detaljerna som gör det!

Små detaljer som underlättar i min vardag:

1. Toalettpapper (tror inte att jag behöver förklara varför)
2. Hårnålar
3. Väckarklocka