Det är de små detaljerna som gör det!

Att vara student som är ute på verksamhetsförlagd utbildning på en av Göteborgs största gymnasieskolor kan vara rätt tufft. Är man 22 år så är det lätt att man snarare blir betraktad som en elev än som en lärarstudent. Att många lärare tror att man är en jobbig och frågvis elev kan jag leva med, men när eleverna tror att man är en elev är det värre. Det är svårt att uppbåda tillräckligt med självförtroende som det är utan att man behöver höra viskande röster som undrar ”vem hon är” och ”om hon är en ny elev?” när man kliver in i klassrummet. Trots att jag intalar mig själv att jag faktiskt har tagit studenten och har kunskaper nog att stå framför klassen så kommer den där känslan från första dagen i skolan tillbaka. Man vill smyga längs väggarna, krypa ihop längst bak i klassrummet och äta sin lunch instängd på toaletten.

Men så som genom ett trollslag ändrades allting. Jag kom till min praktikskola som vanligt och klev in i den stora byggnaden utan att någon tog någon notis om mig, när jag bevittnade en högst ovanlig syn. Vaktmästaren satt inne på sitt kontor och besökslampan blinkade grönt. Jag hade blivit lovad en nyckel men eftersom vaktmästaren för det mesta inte var tillgänglig hade jag inte fått någon. Nu tog jag chansen och inom tio minuter hade jag inte bara en nyckel till skolans alla salar och lärarrum utan dessutom en bricka som låste upp de kodade dörrarna. På väg till lärarrummet stötte jag på två elever, de tittade granskande på mig, men jag blev inte skakig i knäna av gymnasieelevernas genomträngande blickar, istället skramlade jag lite uppfordrande med min imponerande nyckelknipa och gick med säkra steg fram till lärarrummet där jag med ett mycket tillfredsställande blippande ljud låste upp kodlåset. Eleverna sprang då i fatt mig och frågade lite osäkert om det möjligtvis var så att jag hade möjlighet att släppa in dem i ett klassrum. Jag tittade lite strängt på dem, frågade om det verkligen var säkert att de hade tillåtelse att gå in och skramlade för säkerhets skull lite extra med nycklarna för att visa min pondus.

Det var som om nyckeln var den lilla detaljen som krävdes för att jag skulle gå från nervös lärarstudent till en auktoritet. Det fick mig att tänka på fler små detaljer som har tagit mig vidare ett steg i livet. När jag började högstadiet tog det en vecka innan vi blev tilldelade skåp och inte förrän jag hade mitt eget skåp kände jag mig som en riktig elev. En visselpipa kan vara det som avgör om hundkursen ger något eller inte. Och när jag bestämde mig för att börja träningssimma var det inte förrän jag skaffade mig ett par blå sportiga simglasögon som jag dels fick upp farten men också bereddes utrymme för av de andra träningssimmarna.

Det verkar som om det inte alltid behöver vara stora förändringar som krävs för att få tillvaron i balans. Ibland är det de små, små detaljerna som gör det!

Små detaljer som underlättar i min vardag:

1. Toalettpapper (tror inte att jag behöver förklara varför)
2. Hårnålar
3. Väckarklocka