Värre än någonting

Jag skulle kunna säga att jag ägnar min fritid åt att slå små barn, att jag förespråkar illegala hundslagsmål och tycker att det är fel att skänka pengar till cancerfonden...

...men jag skulle ändå aldrig få lika starka reaktioner som när jag säger att jag ofta äter framför teven och gillar att göra det.

En attityd i samhället

Till skillnad mot de tre första exemplen så är det sistnämnda faktiskt sant. Jag kan inte komma på något bättre sätt att förtära min mat på än framför teven. Fick jag välja skulle jag äta frukost, lunch och middag där. För mig är en riktig väl tillagad rätt framför ett underhållande program den ultimata formen av avslappning och njutning. Men jag vet hur det låter därhemma i stugorna nu ”jaha du hon den där krönikören i STT gillar tydligen att äta framför teven, jag som hade fått uppfattningen att hon var rätt vettig, ja tänk vad fel man kan ha om folk..”. Det finns en attityd i samhället som starkt motsätter sig föda och teve i kombination.

Hjärt- och kärlsjukdomar och sociala brister

Man får inte bara ett höjt ögonbryn och en ogillande min om man säger att man ofta äter framför teven, man får också hänvisningar till diverse undersökningar. ”Faktum är att det finns forsknings som visar att mat i kombination med tevetittande ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar” eller ”par som ofta äter mat framför teven riskerar en sämre relation eftersom de aldrig har tid att prata med varandra..” eller klassikern ”det sägs att man inte känner vad maten smakar om man fokuserar på teven samtidigt som man äter...”. Men alltså det är ju inte så att jag bara äter hamburgare och pizza för att jag äter framför teven, det är inte heller så att jag inte pratar med min sambo för att vi då och då inte äter sittandes vid ett matbord. Ibland pratar vi till och med under tiden vi ser på teve, medans vi äter. Så bra på multitasking är vi.

80 procent gör det 20 procent ljuger

Att äta framför teven är på något vis något av det fulaste man kan göra idag. Men jag vågar påstå att 80 procent av svenskarna någon gång då och då äter framför teven och att de resterande 20 procenten ljuger. Ändå ska det ojas över familjer som äter framför teven, det ska viskas bakom ryggen om den där grannen som alltid äter framför teven och det ska ses ned på folk som i allmänhet ser mycket på teve. Därför är det få som vågar erkänna att de är framför teven-ätare. Jag har själv varit där. I början av min och min sambos relation låtsades jag som om jag aldrig skulle äta framför teven fastän jag kommer från en familj där all helgens middagsmat intogs där. Det dröjde dock inte länge innan jag inte orkade ljuga längre, och då visade det sig att även min sambo gillade tanken på mat och teve i kombination.

Stolt framför teven-ätare

Jag tycker att det är dags att sluta se ner på folk som äter framför teven. Jag kommer härmed ut som framför teven-ätare och en stolt sådan också. Att både inta kultur och föda samtidigt borde ändå ses som något oerhört positivt. De allra flesta av oss har ju kommit över rädslan för teven och insett att den inte bara kan lära oss något nytt utan också vidga våra kulturella vyer. Därför ser jag ingen anledning till att stoppa toleransen där. Var stolt över att du kan äta nyttig mat, ha en fungerande relation och känna smaken på din mat samtidigt som du ser på teve!

Semlekonspirationen

Tänk dig att ni ska berätta för en amerikan om olika svenska traditioner. Du har lyckats övertyga honom om att det där med att vi väcker varandra på morgonen iklädda nattskjorta och med ljus i hår är lika normalt som att vi låtsas att vi är små grodor samtidigt som vi hoppar runt en stor blomsterklädd fallossymbol.

Amerikanen tycker att svenskarna verkar vara ett lite udda men ganska kul folk och frågar vidare vad det finns för traditionella maträtter och det är då du kommer till traditionen där i början av februari. Den som vi precis har passerat. Du berättar om ”the fat tuesday- fettisdagen” som firas varje år som ett tecken på att fastan som vi inte längre har är över.

En simpel upphottad bulle

Amerikanen frågar vidare hur dagen firas och du berättar att man äter semlor, och det är när du ska förklara vad en semla är som du inser att du blivit lurad i hela ditt liv. Semlan är en så totalt oglamorös bakelse. Den innehåller bara tråkiga ingredienser. Ingen guldkant, bara en simpel upphottad bulle. Det godaste i den är mandelmassan, något som hälften av svenskarna inte ens gillar, och vi ska inte ens gå in på den tråkiga torra vetebullen. Jag menar, man vet ju att det är ett riktigt tråkigt bakverk när det blir godare om man häller varm mjölk på.

En konspiration

Fettisdagen är en konspiration, ett sätt för bagerierna att på ett lätt sätt tjäna pengar under en av årets fattigaste månader. Vetebulle, mandelmassa (som dessutom är utblandad), och grädde är inga dyra ingredienser och du behöver inte direkt vara en cakeboss för att kunna gröpa ur den där torra bullen. Men vi sväljer det med hull och hår, trycker i oss vetedeg och mandelmassa som om det vore det godaste i världen.

Om det varit på riktigt

Alltså tänk om vi på riktigt faktiskt hade fastat och högtiden inte bara var en kvarlämning av det gamla. Där efter veckor av ingen mat skulle det äntligen vara dags för en riktigt godsak som tecken på att fastan brutits. Du skulle inte kunnat tänka på annat än allt gott du skulle fylla magen med, och så när du kommer ut i köket så stor det ett stort fat med semlor, men där finns också kladdkaka, prinsesstårta, wienerbröd och toscakakor. Jag vågar sätta min högra fot på att ingen hade valt semlan först då.

En ohållbar tradition

Nu sitter säkert någon där hemma och tycker att semlan faktiskt har funnits sedan urminnes tider och är en tradition. Men det håller inte, med det tänket hade vi fortfarande kollat på svartvit TV, ätit fiskaladåb och haft på oss strumpor uppehållna med strumpeband. Men det gör vi inte för vi har uppdaterat oss och hittat nya, roligare, godare och bekvämare sätt att leva våra liv.

Så nu höjer jag rösten och säger; låt oss göra detsamma med fettisdagen. Ut med semlan och in med kladdkaka, prinsesstårta och wienerbröd eller vad man än vill äta för att fira att den där fastan som vi slutade med för längesen är över.  

Knallhatten Redslareds stolthet

Om man kör från Svenljunga mot Kinna har man efter bara några kilometer passerat ett hus på vänster sida.

Huset har inte sett mycket ut för världen på många år, och har man inte vetat om det är det inte ens säkert att man har lagt märke till det. Men frågar man någon i min farmors generation, förmodligen också i mina föräldrars generation så vet de alla vad Knallhatten var för något.

Slutet

Jag skriver ”var”, för sedan natten mellan fredag och lördag förra helgen finns inte Knallhatten längre. På BT kunde man i lördags morse läsa att ”hus i Redslared brinner för fullt”. Jag vill inte spekulera i varför det brann ner eller hur det började brinna men jag vill gärna berätta historian om Knallhatten. För jag tycker att ett hus med anor förtjänar ett värdigare slut än vad Knallhatten fick.

Ålderdomshemmet

Allt började på ett byamöte i Redslared år 1914. Man behövde ett ålderdomshem, och frågan ställdes om ett sådant skulle kunna finansieras med gåvomedel från bygden. Efter många turer fram och tillbaka stod tillslut Karlshem som huset döptes till klart och de gamla kunde börja bosätta sig i det vackra huset.

Väveriet

Tyvärr tryter informationen kring hur länge huset tjänade som ålderdomshem, men efter många år avvecklades ålderdomshemmet och huset blev istället väveri. Många ryamattsbottnar har vävts i huset i Redslared, och vävare runt om i bygden fick jobb tack vare väveriet. När väveriet lades ned ville ägarna hitta en ny uppgift åt huset och startade då Knallhatten- fyndaffären som nog alla äldre i såväl Kind som Mark har besökt.

Klädaffären

Jag fick tag på ett tidningsurklipp från öppnandet av Knallhatten och det är nog många som har svårt att tro att det söndagen den fjärde april 1971 rådde total trafikstockning i Redslared, men rubriken på artikeln lyder ”Söndagsöppet vållade trafikkaos, tusentals bilar i kilometerköer”. Anledningen till detta var att ägarna- trots att de fått avslag från kommunen – valde att hålla öppet en söndag. Något som inte var tillåtet på den här tiden. Som enda öppna affär skapade Knallhatten total hysteri. ALLA skulle dit, om inte för att handla så i alla fall för att titta på spektaklet, eller äta den utlovade bullen. I tidningen kan läsas att polisen i Kinna tillkallades, men att den ensamma konstapeln stod fullständigt handfallen då hans enda kollega hade fullt upp med att dirigera orienterare i Fritsla och han själv inte kunde lämna sin post. Redan här blev Knallhatten något av ett fenomen och så fortsatte det vara ända fram tills 1997 då affären stängdes.

Fenomenet

Kanske kommer du som läser detta lägga märke till det nu nedbrunna husskelettet på vänster sida några kilometer utanför Svenljunga längs med väg 156. Jag hoppas att du då kommer tänka att ”här låg ett hus med anor, ett hus som tjänat både som sista hem åt många av bygdens människor men också som arbetsplats åt många vävare och kanske framförallt som en av dåtidens mest uppmärksammade klädaffärer som lade grunden till det nya moderna söndagsnöjet”. För Knallhatten var och är ett fenomen.