Puckad dramatik

Jag var skeptisk. Inte för att jag inte tyckte att det skulle bli roligt att åka till Karlstad med vänner, men hockey... Stora män som jagar en puck så liten att jag som publik har svårt att uppfatta den med blotta ögat. Det är ju knappast som att vara på musikal där det är värt att gå dit bara för att se alla vackra kläder. De ser ju inte ens ut som människor! Det kunde lika gärna vara ett gäng programmerade robotar som åkte omkring där på isen.

Sen fick jag höra att våld var vanligt förekommande på isen, då såg oddsen bättre ut. Lite drama är aldrig fel, men ändå, att sitta där och glo på sport i över en timme, nja det kändes inte riktigt som min grej.

Matchen började faktiskt mer likt musikal och mindre likt sport än jag förväntat mig. När spelarna kom inåkande i den nedsläckta arenan och ljuset dunkade i takt med musiken kändes timmen som om den skulle kunna bli ganska smärtfri trots allt. Men så tändes lamporna och i det onaturligt vita skenet från lysrören såg jag allt bokstavligt talat i ett annat ljus. Det var ingen show, det var bara män i stora skydd som jagade en pytteliten puck.

Efter knappt tre minuter gjordes det första målet av hemmalaget. Publiken vrålade, hejaklacken skanderade ramsor. Jag missade det. Jag var fullt upptagen med att försöka räkna ut hur stor risk det var att bli träffad av en puck. Med tanke på att rinken var både inglasad och nätbeklädd antog jag att risken var ganska liten. Det skulle visa sig att jag hade fel.

Det positiva med det tidiga målet var att jag nu hade ett lag att heja på. Eftersom jag inte är ett naturligt hockeyfan hade jag helt enkelt bestämt mig för att heja på laget som vann. Men för spänningens skull redigerade jag den bestämmelsen något när första målet gjordes. Men om det andra laget hade vunnit hade jag självklart hävdat att jag hejat på det hela tiden.

Jag upptäckte snart att en bra sak med hockey är att det är paus var 20e minut och i den kunde man köpa riktigt god korv i bröd. Väl inne på arenan igen och med en dubbelkorv i bröd i magen var min inställning inte alls så skeptisk som tidigare. När nästa mål gjorde såg jag det och jag kände faktiskt en lyckokänsla spridas genom kroppen. Dock samsades denna känsla med en betydligt mer irriterad. Den där hejaklacken slutade ju aldrig skandera hejaramsor! Jag hade inte haft något emot denna kör om den var lite mer samstämd, och de borde verkligen öva på att artikulera, lite stämmor hade inte heller suttit fel. Det de snarare vrålade än sjöng lät nämligen mer som en gröt än en sång.

Kanske hade jag fortsatt irritera mig på klacken om inte en person som satt kanske 25 meter ifrån mig och precis i mitt blickfång började bete sig väldigt underligt där i publikvimlet. Han höll sig om knät och försökte gång på gång ställa sig upp utan att lyckas eftersom han inte kunde stödja på benet. Han hade fått en stenhård puck rätt på knät. Kanske är jag hemsk, men jag tänkte att när smärtan väl släpper kommer den här mannen ha en sjuhelsikes historia att berätta och vad mig anbelangar kände jag att den här hockeymatchen till och med hade nått upp till mina skyhöga dramakrav.

När sista målet gjordes hörde jag någon vråla av lycka. Det var jag, och jag gjorde det helt spontant tillsammans med hela arenan. Hockey alltså, en riktigt rolig sport!

Elin hissar: Varmkorv! Mycket underskattad maträtt. Billig, god och förknippad med roliga evenemang!

Tårtrester och Gyllene Tider

När alla vännerna gått hem och dörren har stängts igen...

Per Gessle vet vad han sjunger om när han beskriver den känsla av tomhet som kan uppstå efter ett rejält kalas. I skrivande stund har jag precis vinkat av släkt och vänner från ett födelsedagskalas med tårta och kaffe. Kanske är det inte riktigt en sån fest Gessles tomhet kommer sig av, men känslan finns ändå där. Jag började redan kvällen före med att förbereda. Och hela förmiddagen bakade jag tårta, städade, och garnerade muffins. När klockan slog tre infann sig släkt och vänner i lägenheten och festen var i full gång. Och trots att det var mer kaffedrickande i soffan än ölhävning stående på bordet (även om jag absolut inte hade stoppat min moster, faster eller ingifte farbror om de nu hade känt för att häva öl) och festens medelålder var närmre 50 än 25 år så blir det lite konstigt när alla beger sig hem.

Lägenheten som tidigare under dagen hade känts alldeles för liten för att rymma alla tårtbottnar, gräddpaket, muffinsformar och dammsugare kändes helt plötsligt jättestor och tom. Det var lite som om min släkt hade tryckt ut väggarna några meter när de intog lägenheten. Visserligen hade farmor bidragit med småkakor så att det räckte till ett helt kompani, och det krusades knappast med tårtan men, jag är säker på att släkten inte gick upp så mycket i vikt att de flyttade ut väggarna, trots det fick uttrycket stora tjocka släkten ändå en helt ny innebörd när jag insåg vilket tomrum de kunde efterlämna sig.

Men den där tomheten var inte bara negativ. Den förde med sig ett lugn som en söndagskväll knappast hade bjudit på om jag bara hade suttit hemma och gjort inget under dagen. Kalaset var över men jag hann få tårtan klar trots att jag fick tidspress i slutet. Det ringde visserligen i öronen men bara på grund av att alla hade pratat och skrattat så högt att ljudvolymen översteg det normala med flera decibel. Det bästa med den här typen av kaffekalas är att man slipper torka öl i taket och leta stolar i skogen när det är över, bara kopparna har plockats in i diskmaskinen är lägenheten fortfarande mer nystädad och fin än vad den varit på flera månader. Och som om det inte vore nog med det finns det tillräckligt med tårtrester i kylskåpet att det räcker till en lyxig pluggpaus dagen därpå. Att det dessutom ligger diverse paket och kuvert med värdefulla innehåll på byrån i hallen gör ju inte saken sämre. Den där tomhetskänslan är positiv, den betyder ju att jag precis har varit med om något roligt.

Så kanske Gessle skulle ta och rycka upp sig lite. Det kan kännas lite ensamt där på kvällen, men bara han tänker en vända till kommer han säkert inse anledningen till att det känns så tomt och tyst är att det bara några timmar tidigare varit så fullt av folk och hög ljudnivå. Istället för att ligga där och lipa över att hans vänner är som ljus som brunnit ut kan han ju tänka på hur kul han haft och att de där övergivna resterna i kylen kommer smaka alldeles utmärkt till frukost dagen därpå.

Elin hissar: Per Gessle som kan tonsätta alla känslor.

Elin dissar: Per Gessle, som är lite för mycket av en lipsill.

Passa på!

Att media påverkar människor är ingen hemlighet. När jag gick på gymnasiet praktiserade jag på en lokaltidning. Det var precis innan jul och jag och mina medpraktikanter bestämde oss för att göra ett stort pepparkakstest. Dagen efter testet hade publicerats var de pepparkakor som hade fått bäst i test slutsålda i nästan alla butiker i trakten. Jag minns att jag kände mig lite som gud och att jag var glad över att det var pepparkakor och inte pistoler vi hade testat.

Här om dagen var jag och handlade mat. Det första jag fick se var att det var extrapris på vindruvor. Jag hade egentligen bara tänkt köpa mjölk, men vindruveerbjudandet var för bra för att motstå. Vi var rätt många som flockades runt den stora bingen med vindruvor, och när jag under min fortsatta rutt genom affären lite diskret kollade ner i de andra kundernas korgar och vagnar insåg jag att det inte var många som inte hade nappat på erbjudandet. Det fick mig att undra hur många som egentligen hade gått till mataffären för att köpa vindruvor. Antagligen inte alls många. Men när erbjudandet var det första som fångade våra blickar där de strategiskt stod utplacerade invid ingången fanns det liksom ingen snack om saken. Vindruvor var det som gällde!

Fortfarande på väg hem från affären tänkte jag på erbjudandet. Säg att det var 50 personer som handlade samtidigt som jag, och ca 75 procent köpte vindruvor då var det alltså ca 37 personer som gick ut ur affären med klasar i kassarna. Av dessa 37 personer hade kanske tre tänkt köpa vindruvor och de andra 34 gick liksom jag bara på ett bra erbjudande. På hela dagen kanske 500 personer handlar i butiken och om vi håller oss till ovanstående kalkyl hade då alltså 30 personer tänkt köpa vindruvor men 375 gjorde det, (jag har använt en miniräknare, men lita aldrig på en krönikörs mattekunskaper). Om det är 500 personer som handlar och jag har räknat rätt har mataffären alltså fått 335 personer att äta vindruvor trots att de inte hade en tanke på att göra det . Och då är det en butik vi pratar om. Detta erbjudande gällde över hela Sverige, i säkert en vecka. Jag vill inte ens tänka på hur många extra vindruvor som åts under den veckan!

Vi tror att media och regeringen är de som bestämmer över och påverkar oss när det i själva verket är den lokala livsmedelsaffären . Skulle man göra nedslag i familjer runt om i Kind skulle man antagligen se att kostintaget är ungefär detsamma oavsett om det är en familj i Ulricehamn, Svenljunga eller Tranemo. Mataffären vet vad de gör. De sätter inte bara extrapris, de har lockande skyltar utanför affären, skickar reklamblad med recept där huvudingrediensen bara råkar vara veckans extraprisvara hem till din brevlåda, de är överallt för att det inte ska gå att undvika alla fantastiska erbjudanden.

Men jag ska minsann inte låta mig luras nu när jag har genomskådat vilka de faktiskt är som har makt över oss, jag ska minsann bara köpa deras dyraste varor från och med nu. De som har stått och dammat på samma hylla i flera år. Ni ska få se vem som vinner i slutändan...

Om det inte är extrapris på något jag gillar, det vore ju dumt att inte passa på då!

Bäst just nu:

Avokado, bästa frukten. Helst med citron, salt och keso. Finns dessutom till extrapris just nu!

En kort, skallig och känslolös människa

När den första människan får huvudet avskjutet så att blodet sprutar ger jag ifrån mig ett frustande skratt. Jag inser sekunden efter att det kanske inte var helt rätt reaktion med tanke på att resten av biografens besökare ger ifrån sig äcklade stön. Min pojkvän som sitter bredvid, och antagligen har tänkt att han ska agera någon slags trygg famn tittar på mig, skakar på huvudet och viskar att jag är psykopatisk. Det är inte så att jag i vanliga fall tycker att blod och människor som dödas är speciellt roligt. Men det är någonting med att gå på bio, och se en film som man redan innan den börjar vet ska vara blodig och innehålla absurt mycket dödande, det bygger upp en viss stämning. När den första karaktären får huvudet bortskjutet går därför på något vis luften ur mig. Spänningen släpper med ett högst opassande skratt.

Jag gillar att gå på bio. Det är trevligt att sitta där i biomörkret och vara omgiven av den stora filmduken och det lite för starka souroundljudet. Men det finns en nackdel – de andra biobesökarna. Jag vet ju att det är lite halva grejen med att gå på bio, men jag kan inte låta bli att irritera mig på de där personerna som reagerar ”fel” på filmen. Pratar man med en vän om en biofilm som hen har sett diskuteras inte bara filmen, det brukar alltid finnas någon anekdot om pappan som läste alla repliker högt för sitt läsokunniga barn, personen framför som inte bara var lång utan dessutom hade afro, och därför bär skulden till nackspärr.

Det verkar helt enkelt som att många människor skulle behöva lära sig lite bio-vett innan de går på bio. Förutom det jag nämner ovan är det högst förbjudet att diskutera karaktärerna, skådespelarna eller skådespelarnas barn under filmen. Om det nu skulle vara så att man har sett filmen tidigare råder högsta sekretess tills filmen är slut, om man inte har sett filmen innan är ändå diverse diskussioner om alternativa slut totalförbjudna. För översvallande känslor är inte heller ok, inga starka skratt, ingen hysterisk gråt och absolut -och detta är nästan det viktigaste- inga suktande ååååhanden när den snygge muskulöse manlige huvudkaraktären kysser den menlösa tillbakadragna och perfekt sminkade kvinnliga huvudkaraktären. Sist men inte minst får inte det minsta tuggande, prasslande eller sörplande av diverse snacks eller drickor förekomma.

En perfekt biobesökare är med andra ord en kortväxt, skallig, godishatande, känslokall, barnlös och icke-konspiratoriskt lagd människa.

Jag grät hejdlöst till Mamma Mia, ååååhade hela filmen igenom till love actually, diskuterade karaktärernas tidigare skådespelarinsatser under skyfall, och åt kopiösa mängder av prasslande godis under the Hobbit. Och mitt hysteriska skratt under första blodiga skjutscenen på Django unchained uppskattades antagligen inte av alla i biopubliken. Men jag tycker liksom att det skulle vara tråkigt med en perfekt biobesökare som den ovan. Då kan man lika gärna sitta hemma själv och titta på film. Att få prata om de andra knäppa människorna i salongen är ju liksom halva nöjet med att få gå på bio.

Bästa biofilmen just nu: Django unchained av Quentin Tarantino. Skratta, gråt eller åååha dig igenom den, huvudsaken är att du ser den!