Puckad dramatik

Jag var skeptisk. Inte för att jag inte tyckte att det skulle bli roligt att åka till Karlstad med vänner, men hockey... Stora män som jagar en puck så liten att jag som publik har svårt att uppfatta den med blotta ögat. Det är ju knappast som att vara på musikal där det är värt att gå dit bara för att se alla vackra kläder. De ser ju inte ens ut som människor! Det kunde lika gärna vara ett gäng programmerade robotar som åkte omkring där på isen.

Sen fick jag höra att våld var vanligt förekommande på isen, då såg oddsen bättre ut. Lite drama är aldrig fel, men ändå, att sitta där och glo på sport i över en timme, nja det kändes inte riktigt som min grej.

Matchen började faktiskt mer likt musikal och mindre likt sport än jag förväntat mig. När spelarna kom inåkande i den nedsläckta arenan och ljuset dunkade i takt med musiken kändes timmen som om den skulle kunna bli ganska smärtfri trots allt. Men så tändes lamporna och i det onaturligt vita skenet från lysrören såg jag allt bokstavligt talat i ett annat ljus. Det var ingen show, det var bara män i stora skydd som jagade en pytteliten puck.

Efter knappt tre minuter gjordes det första målet av hemmalaget. Publiken vrålade, hejaklacken skanderade ramsor. Jag missade det. Jag var fullt upptagen med att försöka räkna ut hur stor risk det var att bli träffad av en puck. Med tanke på att rinken var både inglasad och nätbeklädd antog jag att risken var ganska liten. Det skulle visa sig att jag hade fel.

Det positiva med det tidiga målet var att jag nu hade ett lag att heja på. Eftersom jag inte är ett naturligt hockeyfan hade jag helt enkelt bestämt mig för att heja på laget som vann. Men för spänningens skull redigerade jag den bestämmelsen något när första målet gjordes. Men om det andra laget hade vunnit hade jag självklart hävdat att jag hejat på det hela tiden.

Jag upptäckte snart att en bra sak med hockey är att det är paus var 20e minut och i den kunde man köpa riktigt god korv i bröd. Väl inne på arenan igen och med en dubbelkorv i bröd i magen var min inställning inte alls så skeptisk som tidigare. När nästa mål gjorde såg jag det och jag kände faktiskt en lyckokänsla spridas genom kroppen. Dock samsades denna känsla med en betydligt mer irriterad. Den där hejaklacken slutade ju aldrig skandera hejaramsor! Jag hade inte haft något emot denna kör om den var lite mer samstämd, och de borde verkligen öva på att artikulera, lite stämmor hade inte heller suttit fel. Det de snarare vrålade än sjöng lät nämligen mer som en gröt än en sång.

Kanske hade jag fortsatt irritera mig på klacken om inte en person som satt kanske 25 meter ifrån mig och precis i mitt blickfång började bete sig väldigt underligt där i publikvimlet. Han höll sig om knät och försökte gång på gång ställa sig upp utan att lyckas eftersom han inte kunde stödja på benet. Han hade fått en stenhård puck rätt på knät. Kanske är jag hemsk, men jag tänkte att när smärtan väl släpper kommer den här mannen ha en sjuhelsikes historia att berätta och vad mig anbelangar kände jag att den här hockeymatchen till och med hade nått upp till mina skyhöga dramakrav.

När sista målet gjordes hörde jag någon vråla av lycka. Det var jag, och jag gjorde det helt spontant tillsammans med hela arenan. Hockey alltså, en riktigt rolig sport!

Elin hissar: Varmkorv! Mycket underskattad maträtt. Billig, god och förknippad med roliga evenemang!