Överkörd men snygg?

Jag kör ofta bil på morgonen och eftermiddagen. Eftersom vi nu har kommit in i årstiden då man minst en gång om dagen möts av kommentaren; ”det är mörkt när jag åker hemifrån och mörkt när jag kommer hem”, följt av en suck, är det alltså nästan alltid mörkt när jag kör bil. Det är inte så farligt att köra bil i mörker. Jag har helljus, och det brukar ofta finnas gatubelysning. Dock kan det vara desto farligare för hjärtat att köra i mörker, det hamnar nämligen minst en gång per dag i halsgropen, och där ska det inte vara. Anledningen till hjärtats felplacering är barn. Barn som inte har reflexer.

Jag vill gärna utnyttja lite av det här mediautrymmet jag blivit tilldelad till att agera lite surtant. Jag vill lyfta ett finger mot alla föräldrar till dessa barn, hötta med det och fråga hur det kommer sig att barn väldigt ofta tycks bli utsläppta i mörker och skymning helt utan reflexer?! Det verkar så konstigt det här med reflexlösa barn. Vi är i allmänhet väldigt noga med att se till att barnen har alla säkerhetsutrustningar som finns att tillgå, samtidigt som vi inte är så noga med det till oss själva. Till exempel cykelhjälm. Det finns få föräldrar som skulle släppa iväg sina barn utan hjälm medan de själva kan tänka sig cykla flera mil utan. Men med reflexer är det annorlunda. Jag ser sällan vuxna som är ute och går eller springer som inte bär någon typ av reflexer, gärna och ofta reflexväst. Men barn däremot verkar skickas iväg utan en enda reflex. Det är konstigt. Barn är ju inte mer självlysande än vuxna.

När jag var liten brukade vi få reflexer i skolan. Dessa hade en rolig tecknad mus på sig som fanns i massa olika skepnader, jag brukade försöka samla på mig så många av dessa som möjligt. Det fanns visserligen ett problem. I samma veva som dessa reflexer delades ut i skolan var det himla inne med dunjacka, och eftersom reflexerna skulle fästas med nålar hade nästan alla barn små hål som det då och då flög dun ur på sina ärmar. Men det gjorde inte så mycket för vi syntes i alla fall. Idag har många skolor inte tillåtelse att dela ut gratis saker till barnen, då blir det föräldrarnas jobb att utrusta dem med reflexer. En sak som har förändrats på bara några år är det här med reflexvästar. Innan användes inte reflexvästar och reflexjackor av andra personer än poliser och vägarbetare. Min mor som alltid har varit en trendsättare när det gäller praktiska kläder köpte en varseljacka från ett överskottslager vid den här perioden. Jag var inte så glad när hon skulle möta mig vid bussen och bar den. Hon syntes ju helt klart, men eftersom hon såg ut som en polis så tvärbromsade alla bilar när de såg henne.

Nu för tiden tvärbromsar man inte för en reflexväst. Det är inte konstigt längre. Snälla använd reflex och se till att era barn gör det! Om inte för att slippa bli påkörda så i alla fall för att jag ska slippa svälja ner mitt hjärta till rätt ställe varje gång jag kör bil. Reflexväst kanske inte är inte så snyggt, men det är inte en påkörd människa heller!

Hungern är den bästa kryddan!

Böja sig ner, lyfta vedträ, kasta vedträ, böja sig ner, lyfta vedträ, kasta vedträ, böja sig ner, lyfta vedträ, kasta vedträ, upprepa, upprepa, upprepa.

Böja sig ned, lyfta vedträ, lana ved, böja sig ned, lyfta vedträ, lana ved, upprepa, upprepa, upprepa.

Kasta vedträ, kasta vedträ, kasta vedträ, upprepa, upprepa, upprepa.

För er som inte har förstått det än, ägnades min lördag åt att köra ved. Det kan bli lite enformigt i längden, framförallt är det rätt jobbigt. Samma monotona rörelse, som tvingar mina små förtvinade muskler att arbeta. Efter flera timmars vedkörning börjar det kurra i magen, och det är då man är glad över att sambon har en mormor som gör världens godaste mat.

Det är en speciell känsla att äta när man har jobbat riktigt hårt med kroppen och dessutom gjort nytta. Det är egentligen enda gången som man får uppleva den där riktiga hungern. Den hungern som kan få en korvmacka att bli mat för en kung. Då är uttrycket ”hungern är den bästa kryddan” verkligen passande. Denna hunger går inte att uppleva efter ett pass på gymmet eller ett aerobicspass. Det verkar krävas att man har jobbat hårt utomhus, att man faktiskt har gjort riktig nytta och att man har hållit på några fler timmar än vad man egentligen orkar.

När jag satt där och slevade i mig köttgryta med potatis som om jag aldrig hade sett mat förut kom jag att tänka på att den typ av mat inte kan tillagas av så många längre. Att få köttet så mört att det faller i bitar på tallriken och att få såsen sådär mustig och salt kräver många timmars jobb. De flesta har en uppfattning om att mormors eller farmors mat är den godaste, och kanske beror det på att det är så mycket tid och kärlek i den. När jag var liten brukade jag säga att min favoriträtt var ”mormorkött” vilket kanske inte låter så vidare aptitligt. Men det var sant. Det var inte en speciell maträtt som var favoriten utan just den där förmågan min mormor hade att få köttet så mört att det smälte i munnen. En annan storfavorit är farmors köttbullar som kan få mig och mina kusiner att till och med vänta en timme extra på tomten på julafton.

Är det en utdöende matkunskap? Nutidens människor är så stressade att vi inte ens orkar vänta på att pastan eller riset ska koka klart, istället lanseras ständigt nya snabbare varianter av den vanliga maten. Jag har svårt att tro att mina framtida barnbarn kommer tala lika lyriskt om mormors eller farmors fantastiska mat som jag gör om mina äldre medmänniskors. Mina barnbarn kommer inte säga att det inte finns någon som kan använda en färdig kryddblandning eller skära gurkbitar till tacosen som mormor eller farmor gör. Inte berömma mig för mina oerhört smarta tips när det gäller att hålla pizzan varm från pizzerian fram till dörren. Idag har många finare restauranger börjat marknadsföra sig med att de lagar riktig husmanskost som på mormors tid. Det beror antagligen på att människor saknar den vällagade maten från förr, men varken tar sig tid eller har kunskap att tillaga den själva. Det är synd. Vi förlorar på något vis en viktig mattradition när den äldsta generationen lämnar oss.

Men kanske har det alltid varit så, kanske tyckte min farmor att hennes farmors mat var den godaste man kunde äta. Det är bara att hålla tummarna för att saknaden efter riktigt tillagade långkok kommer ge oss unga, moderna, stressade människor en vilja att bibehålla de gamla smakerna, så att mina barnbarn också kan säga att mormors eller farmors mat är den bästa i hela världen

Särskilda djur

Nya alarmerande uppgifter! Styckade djur till salu på nätet. Allt fler säljer delar av sina djur. På en stor annonssida på nätet finns att köpa både en halv perserkatt och en halv schäferhund. Det jag undrar är först och främst vem som kan tänka sig ett halvt djur? Och om man nu bestämmer sig för att slå till på den där halva perserkatten, ska man då ta fram-eller bakdelen, eller är den kanske delad på längden? Sedan kan man ju fundera på varför folk har fått för sig att dela sina djur innan försäljning, är det kanske ett sätt att tjäna lite mer pengar? Jag märker att detta är en ny trend, men känner själv att jag har lite svårt att haka på den, jag föredrar mina djur i ett stycke!

”Märker man inte ord, märker man ingenting” skanderar jag, samtidigt som mina vänner förklarar för mig att då kommer jag antagligen inte ha några problem att märka att jag snart inte har några vänner kvar. Ja, jag är en språkpolis. Jag märker ord, både i tal och skrift. Det är oerhört irriterande med folk som säger; ”jag såg hon”, ”jag skärde mig”, eller stavar väl med två l. Men dessa fel kan jag ändå stå ut med, försöka se andra fina sidor hos dessa språkligt obegåvade människor, och lite diskret rätta dem. Men en sak som jag faktiskt inte kan stå ut med, och som får mig att se rött. Det är särskrivningar!

Tyvärr tycker jag mig se detta fenomen allt oftare. Facebook och internetannonssidorna ligger i topp. Jag har faktiskt tvingats ta bort folk från min facebooksida eftersom jag har blev på så dåligt humör när jag varje dag möttes av särskrivningar. Det är många som är morgon trötta, ska på barn kalas, och har tappat bort sin platt tång. Det finns ju också de där klassikerna ”hjälp vår kassa personal”, ”vi har kul glass”, ”gift orm säljes”, ”jag är en mörk hårig sjuk sköterska”. Eller som exemplet ovan med den halva perserkatten.

Men varför särskriver vi? Och är det som jag tror att det blir vanligare och vanligare? Några möjliga förklaringar skulle kunna vara att vår nya teknik inte riktigt hänger med i vårt svenska sammansatta språk. Använder man sig av mobilens autokorrigering vill den inte gärna släppa igenom några sammansatta ord, och visst är det väl lätt att trycka en gång för mycket på mellanslagstangenten på datorn när det går fort? Kanske har det engelska språket inflytande, där är majoriteten av orden särskrivna istället. Men jag tycker nog att om man klarar av att lära sig att allt ska vara särskrivet på engelska ska det väl inte vara så jäkla svårt att lära sig tvärt om när det gäller svenskan.

Trots att jag ständigt rättar dessa fel så verkar det bli mer och mer accepterat att skriva fel i allmänhet och särskriva i synnerhet. Dagens attityd är att man inte ska bry sig så mycket. Folk skiljer på människor som är sådär lössläppta och bildar sina egna rättesnören, och människor som liksom jag inte har något liv, och snart inte kommer ha några vänner kvar om de inte slutar vara sådana språkpoliser.

Men jag kan inte hjälpa det. Särskriver man verkar man ointelligent, korkad, ja tappad bakom en vagn. Vill ni verka tappade bakom en vagn? Nä, tänkte väl det! Då är det bara att sätta en stor röd varningstriangeln på mellanslagstangenten och tänka en extra gång om skumtomte verkligen ska vara två ord.

Med vänliga hälsningar Elin- en irriterad lokal tidnings krönikör!

Det är synd om svenska barn

Knack knack knack. Det knackar på dörren. "Kom in" ropar jag. Ingen öppnar. Knack knack knack det knackar igen. Jag öppnar. Utanför står fyra rånare. "Konstigt", tänker jag, rånare som knackar, och inte öppnar dörren när jag ropar kom in. Det andra som slår mig är att rånarna är väldigt små. Jag funderar på om jag har hört talas om någon liga med småväxta rånare som härjar i Svenljunga med omnejd.

Längre hinner jag inte fundera innan en av rånarna frågar; "bus eller godis". Då går det upp för mig att det är Halloween.


För någon som hat vuxit upp långt ute i skogen är det där med folk som ringer på och vill ha godis på Halloween synnerligen ovanligt. Det är nämligen mycket läskigare att behöva åka ut i skogen efter mörkrets inbrott än att klä sig i obehagliga masker och skrämma andra. Det verkar behövas minst två hus och en gatlykta för att våga tigga godis på Halloween.

Nåväl, nu befann jag mig i en lägenhet i Holsljunga och var rysligt nära att åka på ett bus. Godis hade jag nämligen inget hemma. Eftersom jag inte hade någon aning om vad de små liven hade för bus planerade rusade jag ändå in i köket för att invitera skafferiet. I panik öppnade jag ett köksskåp, egentligen inte så mycket för att jag var rädd för buset som på grund av det faktum att jag kände mig som en dålig representant av min generation. I min ålder borde man veta att det är Halloween den 31 oktober och dessutom är vi i min generation ju kända för att äta alldeles för mycket godis. Tyvärr fanns det inget godis i skåpet, men min blick föll på en påse mandel som jag inte vet hur länge den hade legat där. Jag ropade ut till barnen och frågade "går det bra med mandel?" Efter ett jakande svar sladdade jag tillbaka ut i hallen och hällde lagom många mandlar i deras små plastpåsar där diverse för gamla och icke aptitliga godisbitar gömde sig. Jag fick en känsla av att folk håller rätt hårt i sitt goda godis, men gärna ger bort det där som har blivit över för att ingen tyckte om det.

Det kan inte vara lätt att vara barn på Halloween idag. Det är en högtid så pass ny att inte ens jag som trots allt anser mig vara rätt ung och relativt insatt i nya traditioner kommer ihåg att köpa godis till de utklädda barnen. Dessutom anser många att bus eller godis bara är ett förklätt tiggeri. I Amerika där Halloween är en mycket mer väletablerad tradition än i Sverige har jag förstått att familjer bunkrar upp med allt det roligaste och godaste godiset till alla barn som ringer på dörren. Här i Sverige passar vi på att bli av med de där torra marmeladkulorna som vi fick av faster Agda förra julen.
På grund av detta stoppas svenska barn varje år vid den här tiden fulla med för gammalt godis, ickegodis, och de där karamellerna ingen vill ha.

När alla barnen hade fått några gamla mandlar kände jag att jag ville släta över min godisfadäs något, så jag sa; "vad fina ni är"! Det var inte vidare uppskattat. "Vi är inte fina, vi är läskiga" sa ett av barnen förnärmat innan de traskade vidare på sin väg mot fler för gamla godisbitar.

Det är synd om svenska barn på Halloween!