Ta hand om din egen skit!

Det där med att sitta inne på en kunskap som man tycker är självklar men som andra

personer inte alls känner till kan vara mycket frustrerande. Jag har en sån kunskap och jag tänkte använda mitt utrymme här för att dela med mig av den.

Kunskapen har med toaletter att göra, och jag tror att det är det som gör att folk inte pratar om den. Toaletter förknippas nämligen med avföring. Att prata om toaletter innebär indirekt att man erkänner att man ibland måste uppsöka en sådan, och få personer vill dra uppmärksamhet till sin tarmfunktion. Det är nämligen pinsamt. Jag tänker dock se förbi denna pinsamhet och öppna en ny värld för många av er där ute.

Inte bara en prydnad

Det är nämligen så att om man tittar vid sidan av själva toalettstolen så finns där en liten borste. Denna borste kan stå till höger eller vänster, ibland är den till och med bakom själva klosetten, men på svenska toaletter finns den nästan alltid där, bara man tar sig tid att leta lite.

Denna borste kallas lämpligt nog för toalettborste, och så heter den inte bara för att det är en borste som står inne på en toalett. Den främsta anledningen till att denna underliga manick har fått detta namn är för dess funktion. Japp, det är sant, borsten står inte bara där som prydnad, den har en funktion också. Den går nämligen att använda till att borsta ur toaletten med.

En naturlig del av toabesöket

Eftersom detta har gått många förbi ska jag förklara lite närmre. Efter att det som ska

göras på en toalett är utfört och nedspolat kan det ibland finnas lite rester kvar på holkens insida. Dessa rester försvinner inte av sig själva när man går ut genom toadörren, även om det ibland kan verka så, utan kan behöva lite extra handkraft för att försvinna. Ibland räcker det att spola en extra gång men ofta måste man använda toaborsten.

Hör följer nu en instruktion om hur man använder detta besynnerliga verktyg. Det är inte alls så svårt som det kan verka, man bara lyfter upp borsten ur sin lilla behållare, för ner den i toalettstolen, borstar bort fekalieresterna (jag vägrar använda ordet bajsrand i min krönika), skakar av borsten och sätter tillbaka den i sin behållare. Här kan eventuellt en extra spolning behövas. Sen är det klart!

I början, innan man har fått in den rätta snitsen kanske detta kan uppfattas som lite omständligt, men det dröjer inte länge innan toaborstningen blir en naturlig del av toabesöket, jag lovar!

Så nu vill jag vädja till alla er som för första gången fått ta del av en instruktion i toaborstens fantastiska användningsområde att snälla börja borsta ur toan efter dig, så att vi andra slipper. Vi har nämligen nog med vår egen skit!

Testa med våld

Jag ska lägga ner mobilen i fickan, men missar och slänger den istället med skärmen rakt ner i marken. Varannan svensk verkar gå omkring med spruckna mobiler nu för tiden, men jag är inte redo att sälla mig till den skaran, utan är nästan rädd för att plocka upp min lilla apparat och se hur det egentligen gick med den.

Sakta böjer jag mig ner och tar upp telefonen och ser till min lättnad att skärmen är hel. Jag tackar min lyckliga stjärna, gör ett nytt och nu lyckat försök att stoppa ner mobilen i fickan igen. En stund senare ska jag skicka ett sms, jag halar vant upp telefonen och tänder skärmen. Det är då jag ser det. Hela telefonen flimrar och över skärmen går ett tjockt svart streck. Paniken griper tag i mig. Jag känner helt plötsligt för att i den sortens sorg som bara en riktigt dålig Hollywoodskådis kan förmedla sjunka ner på knä och skrika ut min förtvivlan över detta öde.

Försöker tänka positivt

Men självklart står jag kvar, man lipar inte över en mobil. Inte ens den bästa mobilen i världen. Jag försöker tänka positivt, och ser att åtminstone halva skärmen faktiskt fortfarande går att använda, synd bara att tangentbordet helt plötsligt blivit osynligt.

Jag visar upp min olycka för min kille i hopp en medlidande klapp på axeln och ett löfte om att den säkert går att laga, men han hånler bara åt mig, säger att det bara var en tidsfråga, så slarvig som jag är och sen talar han noga om för mig att en ny skärm minsann är svindyrt och att ingen reparatör i världen skulle gå på att skadan inte är självförvållad. Han lämnar mig med orden ”testa att tappa den igen så kanske den blir hel.”

Men jag blir inte bitter, för jag har bestämt mig för att tänka positivt. Jag tänker att det där med att tappa den igen kanske inte är en så dum idé. Men när jag ska släppa mobilen i marken inser jag att den måste landa rakt på skärmen igen annars kommer den förmodligen spricka. Jag funderar på att tillämpa tappad-smörgås-landar-alltid-med-den-smörade-sidan-nedåt-principen och bre smör på skärmen, men kommer fram till att det nog snarare förvärrar skadan.

Som genom ett dimhölje

Istället börjar jag knacka på skärmen, och se, plötsligt går det, som genom ett dimhölje, att se tangentbordet. Visserligen är det fortfarande ett svart sträck mitt över skärmen, men en klar förbättring har i alla falla skett. Jag nöjer mig så, och så dagen efter när jag sitter och fikar händer det ofattbara, skärmen flimrar till och lagar sig själv!

Lycklig försöker jag fundera ut vad jag ska lära mig av denna incident. Min första tanke är att jag har bevisat att allt faktiskt går att lösa med våld. Men så några dagar senare är strecket över skärmen tillbaka och jag knackar lite för hårt skärmen stendör. Så sensmoralen i denna krönika som mest är skriven i terapisyfte kanske snarare är att även om du tror det så löser inte våld någonting i slutändan. Men det kan ju alltid ge dig lite hopp på vägen.

Brölande längst bak

Senaste gången såg jag Billy Elliot. Då gick jag på högstadiet och satt någonstans i mitten av salongen och försökte sova utan att någon märkte det. Längst bak satt de coola kidsen, eller ja, de som trodde att de var coola. Och som man var lite rädd för. De brölade vid varenda scen som innehöll en kyss, ett runt ord eller bara något som kunde associeras med kärlek överlag. Längst fram satt de som var duktiga och ordentliga och tittade intresserat för att kunna genomföra en mvg-framkallande analys av den senare.

Okej, jag ljög, jag var nog snarare en av de som satt längst fram. Men jag hade gärna varit en av dem som satt i mitten och inte tyckte bry sig om något, det verkade så lugnt och skönt.

Första besöket på 10 år

Jag har stått på scenen också, inför exakt samma publik faktiskt. Spelat teater med brölande, sovande och ivrigt symbolikletande plugghästar framför mig. Men sedan högstadiet har jag egentligen inte satt min fot på teaterbiografen. Men så i mellandagarna, 10 år efter jag började högstadiet stod jag där igen. Trängdes med andra ivriga biobesökare i entrén, väntade på att en vaktmästare skulle öppna upp dörrarna till salongen. Filmen vi skulle se heter ”hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann”, och jag tror att de allra flesta nu har sett denna eminenta film.

Jag fick lite av en chock när jag en halvtimme innan filmen började klev in på biografen för att köpa biljetter och fann att det var kö, och fullt med folk i foajén. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig. Kanske bullriga målbrottsskrik och desperata lärarröster som försökte bringa någon slags ordning i kaoset. Så var det inte, men väl ett förväntansfullt mummel och ett visst tryck mot den än så länge stängda dörren in till biografen. Precis som på högstadiet hade alla som mål att få en riktigt bra sittplats.

Samspelta reaktioner

När dörrarna väl öppnades var jag inte riktigt med på den ketchupeffekt som följde och jag hamnade lite längre bak i kön än nödvändigt. Men det gjorde inte så mycket. Jag visste ju att platserna längst bak var reserverade för de där coola kidsen. Och jag själv behövde nog inte oroa mig för att få plats bland plugghästarna längst fram.

Väl inne i biografen och på plats faktiskt mer i mitten än längst fram började filmen och jag stålsatte mig för två timmar av bröl och skratt på fel ställen. Men till min förvåning verkade folk ha ganska samspelta reaktioner. Ingen kastade suddgummi, och ingen tvingade oss analysera filmens symbolik och tema efter föreställningens slut. Och det enda jag reagerade på var att jag aldrig någonsin har hört så många höga och samspelta skratt i den lokal som i generationer har bringat glädje till Svenljunga med omnejd. Och som genom ett trollslag var mina men från högstadiet överspelade. Nästa gång vågar jag kanske till och med sätta mig längst bak bland de coola kidsen!

Lev livet som en katt

Nytt år, nya vanor, nya gymmedlemmar, nya bantningsmetoder, mindre nagelbitande, lyckligare förhållanden, mer kärlek, mindre stress, mindre socker, mer fibrer, nya klädstorlekar, mer grönt te, mindre portioner, mer pluggande, mindre festande, mer tid med vänner, mer löften, mer mål.

Jag blir galen. Det går inte att gå in på ett enda socialt medie, öppna en enda tidning eller prata med en enda vettig människa utan att någon form av målsättning ska diskuteras. Inte nog med att folk lovar saker de absolut inte kan hålla, de verkar få total minnesförlust när klockan slår 00.00 på nyårsafton. Vem har någonsin hållit ett nyårslöfte längre än tre månader? Det finns säkert någon, men denna någon är i så fall undantaget som bekräftar regeln. Regeln om att nyårslöften finns för att brytas. Jag har själv haft nyårslöften. Och stora mål. Men jag har insett att det inte fungerar, det blir för mycket, ingen kan ändra på sig själv på några minuter.

Snyggare, trevligare och lugnare

Löftet brukar i slutändan bli att minska stressen, men effekten blir den motsatta. Och i takt med att gymmet tappar medlemmar ökar försäljningen av snabbmakaroner, och någon gång i mars är vardagen återställd och vi tänker att till sommaren då ska vi minsann bli snyggare, trevligare och lugnare.

Jag tror att vi fokuserar fel. Vi bestämmer oss för att inte stressa, när löftet borde vara att ta det lugnt. Det är en betydlig skillnad, grundinställningen är inte stress, utan lugn. Jag tittar på min katt när jag skriver det här. Han stressar minsann inte, utan ligger förnöjt och sover på skrivbordet, bara för att det råkade vara där han befann sig när han blev trött.

Fyrbent lärdom

Det slår mig att vi faktiskt har en hel del att lära av våra fyrbenta vänner. Nyårslöftena skulle inte vara så svåra att hålla om de gick ut på att sova när vi är trötta och vakna när vi är utsövda. Äta när vi är hungriga och dricka när vi är törstiga. Inte planera så mycket, utan ta dagen som den kommer. Visst skulle vi träna ibland, men bara när vi känner för det och om det är tillräckligt roligt. Vi kan umgås med vänner då och då, men bara så länge det roar oss. Livet är för kort för att ödsla tid på vänner som sover när vi är vakna och är vakna när vi sover. Ibland skulle vi ta en promenad, men inte om det regnar, det finns inget uppfriskande i att bli blöt och kall. Vi skulle se till att hålla oss hela och rena, men inte bry oss särskilt mycket om det råkar bli lite extra hull på magen under vinterhalvåret, en mjuk mage tyder på välmående och är dessutom mycket mysigare att gosa med, och är det något vi ägnar mycket tid åt så är det gos. Det gör ju att vi känner oss snyggare, trevligare och lugnare.

Se där, att leva mer som en katt verkar kunna vara en betydligt trevligare väg till samma gamla nyårsmål!