Brölande längst bak

Senaste gången såg jag Billy Elliot. Då gick jag på högstadiet och satt någonstans i mitten av salongen och försökte sova utan att någon märkte det. Längst bak satt de coola kidsen, eller ja, de som trodde att de var coola. Och som man var lite rädd för. De brölade vid varenda scen som innehöll en kyss, ett runt ord eller bara något som kunde associeras med kärlek överlag. Längst fram satt de som var duktiga och ordentliga och tittade intresserat för att kunna genomföra en mvg-framkallande analys av den senare.

Okej, jag ljög, jag var nog snarare en av de som satt längst fram. Men jag hade gärna varit en av dem som satt i mitten och inte tyckte bry sig om något, det verkade så lugnt och skönt.

Första besöket på 10 år

Jag har stått på scenen också, inför exakt samma publik faktiskt. Spelat teater med brölande, sovande och ivrigt symbolikletande plugghästar framför mig. Men sedan högstadiet har jag egentligen inte satt min fot på teaterbiografen. Men så i mellandagarna, 10 år efter jag började högstadiet stod jag där igen. Trängdes med andra ivriga biobesökare i entrén, väntade på att en vaktmästare skulle öppna upp dörrarna till salongen. Filmen vi skulle se heter ”hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann”, och jag tror att de allra flesta nu har sett denna eminenta film.

Jag fick lite av en chock när jag en halvtimme innan filmen började klev in på biografen för att köpa biljetter och fann att det var kö, och fullt med folk i foajén. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig. Kanske bullriga målbrottsskrik och desperata lärarröster som försökte bringa någon slags ordning i kaoset. Så var det inte, men väl ett förväntansfullt mummel och ett visst tryck mot den än så länge stängda dörren in till biografen. Precis som på högstadiet hade alla som mål att få en riktigt bra sittplats.

Samspelta reaktioner

När dörrarna väl öppnades var jag inte riktigt med på den ketchupeffekt som följde och jag hamnade lite längre bak i kön än nödvändigt. Men det gjorde inte så mycket. Jag visste ju att platserna längst bak var reserverade för de där coola kidsen. Och jag själv behövde nog inte oroa mig för att få plats bland plugghästarna längst fram.

Väl inne i biografen och på plats faktiskt mer i mitten än längst fram började filmen och jag stålsatte mig för två timmar av bröl och skratt på fel ställen. Men till min förvåning verkade folk ha ganska samspelta reaktioner. Ingen kastade suddgummi, och ingen tvingade oss analysera filmens symbolik och tema efter föreställningens slut. Och det enda jag reagerade på var att jag aldrig någonsin har hört så många höga och samspelta skratt i den lokal som i generationer har bringat glädje till Svenljunga med omnejd. Och som genom ett trollslag var mina men från högstadiet överspelade. Nästa gång vågar jag kanske till och med sätta mig längst bak bland de coola kidsen!