Prostituerad eller monster?

En kommersiell högtid uppfunnen enbart för att tjäna pengar på, eller kanske en amerikansk tradition som inte passar in i det svenska samhället och som överskuggar vår fina allhelgonahelg?! Oavsett vad man tycker verkar Halloween ha kommit för att stanna. Jag kan inte påstå att jag klagar. Jag gillar definitivt påhitt som ger en möjlighet att gå på fest och äta mycket godis. Dock finns det ett stort problem med helgen. Man förväntas klä ut sig.

Blod eller BH?

Det är inte det att jag har något emot själva utklädnadsgrejen. Det kan vara riktigt kul, folk brukar vara rätt påhittiga. Det jag däremot har något emot är att jag som tjej på halloween bara har två valmöjligheter. Jag kan antingen gå som superläskigt zombie-monster indränkt i blod och täckt med stora fejksår. Eller så kan jag gå som prostituerad. Grejen är att jag varken har lust att gå på fest nedkletad i blod eller i minimala shorts och BH.

Påklätt eller avklätt?

Ni kanske tycker att jag är lite gnällig, eller saknar fantasi, men det skrämmer mig faktiskt mer än hela monster- och spökgrejen att vi i Sverige, ett av världens mest jämställda länder, inte bara har anammat hela halloween-traditionen utan även köpt hela objektifieringen av det kvinnliga könet på en och samma gång. Och jag har bevis. De senaste veckorna har det florerat en jämförelse mellan manliga och kvinnliga maskeraddräkter på sociala medier. Dräkterna finns att köpa i en känd butikskedja där man alltså har valt att utforma alla dräkter i en kvinnlig och en manlig variant. Det skulle absolut varit okej, om det handlade om att passformen var anpassade till könen, men så är det inte. Skillnaden ligger i att de manliga varianterna av dräkterna innebär så påklätt som möjligt medan de kvinnliga innebär så avklätt som möjligt.

Kul eller sexig?

Låt mig ta några exempel: Det finns en rolig dräkt där du kan klä ut dig till en krita. Den manliga dräkten är heltäckande med en fånig liten hatt som ska likna kritspetsen. Dräkten är faktiskt riktigt bra, männen ser ut som en krita. Den kvinnliga varianten består av en tight, superkort och ordentligt u-ringad klänning, med kritmärkets logga på, den är inte lika bra. Det finns även en variant där man kan klä ut sig till den tecknade hunden Scooby Doo. Där är den manliga varianten en uppstoppad hunddräkt, med en hatt formad till ett hundhuvud. Den kvinnliga dräkten innehåller mindre tyg än en traditionell baddräkt, och för att säkert inte visa för lite hud har man dessutom gjort två stora hål på var sida så att större del av mage och rygg syns. Det finns även en bebisdräkt som för män består av en heltäckande overall med en fånig mössa till. Kvinnor däremot får gå som en sexig (?) bebis, iklädd en ärmlös, benlös och totalt smaklös dräkt med en tillhörande napp att suga lite sexigt på...

Djävul eller polis?

Kanske tänker ni att jag inte borde lägga så mycket energi på att analysera dessa dräkter, men jag blir så oerhört provocerad. Jag är nämligen lika mycket ett offer för det här som samhället i övrigt. Min plan är att gå som djävul, men ett tag funderade jag på att lägga ner den idén eftersom jag varken har de lårhöga lackstövlarna eller nätstrumporna som verkade krävas för att klä ut mig till underjordens härskare.

Men kanske ska jag ändå inte klaga, det är ju trots allt både enkelt och billigt att bara slänga på sig en blå bikinin och gå som polis.  

Vet din plats!

Kvinnan har en korg fylld med varor. Jag ser henne ställa sig i kön till kassan. Men så plötsligt kommer hon på något och ställer ner sin korg i kön medan hon går iväg för att leta upp varan hon glömt. Nästan direkt kommer det en man, även han med en korg full med varor. Han tittar lite fundersamt på korgen som står där på golvet och tänker precis ställa sig framför den när kvinnan kommer tillbaka med famnen full av varor. Hon ger honom ett riktigt ilsket ögonkast innan hon plockar upp sin korg och ställer sig framför honom i kön.

Ingen levande organism

Jag blir så fruktansvärt provocerad. Kvinnan paxar alltså en köplats med sin korg. Hon har inte handlat klart, men för att vara säker på att ingen av de personer som faktiskt håller sig till den oskrivna köregeln ska kunna gå före henne ställer hon ner sin korg.Låt mig bara klargöra en sak här; en korg är ingen levande organism, en korg är ett redskap, och en korg kan framförallt inte paxa en köplats.

Något olika uppfattningar

Kanske upprörde detta scenario mig extra mycket eftersom kvinnan med korgen verkligen utmärkte sig med sitt dåliga beteende. Vi svenska är kända för att vara bra på att köa. Vi köar till allt, mat, medicin, biljetter, vi köar för att få betala och vi köar för att få betalt. Vi köar när vi har bråttom och vi köar när vi har gott om tid. Och de allra flesta vet hur man gör när man köar. Det spelar liksom ingen roll om man ska med ett tåg eller har all tid i världen, din köplats är din köplats och den kan ingen annan ta. Dock finns det tillfällen då jag får en känsla av att vi möjligtvis har lite olika uppfattningar om vad som gäller. Därför tänkte jag, en gång för alla svart på vitt skriva ner exakt vad som är rätt köbeteende så behöver vi aldrig mer stå där och lite svenskt muttra för oss själva.

Det rätta köbeteendet

För det första: ett kösystem handlar allra mest om tid, den som har stått längst tid i kö är också den som ska få betjäning först. Om det öppnas en kassa när jag står längst bak i kön är det därför faktiskt inte min mänskliga rätt att kasta mig till denna kassan, det bör vara den person som står längre fram och alltså har köat under en längre tid än jag som ska få den första platsen i den nyöppnade kassan. För det andra: om jag har en kundvagn fylld med varor så hör det till allmänt hyfs att släppa förbi kunden som bara har ett paket mjölk. Men jag behöver bara göra det en gång. Även om det står femton kunder med bara ett paket mjölk efter mig så är det bara den första som jag faktiskt måste släppa förbi. För det tredje: om jag vet att jag har ett extra ärende som kommer ta tid, kanske ska jag fylla på mitt busskort, då släpper jag förbi de resenärer som redan har sina färdbevis i ordning. Och för det fjärde och sista: en köplats per ärende gäller! Varken korgar, hundar, barn eller vänner är alltså godtagbara som tills vidare-köare!

Att säga ett sanningens ord

Det finns faktiskt bara en enda sak som är mer svenskt än att köa och det är det att knyta näven i fickan. Så när kvinnan med korgen bröt mot alla tänkbara köregler, hade jag stor lust att gå fram och påtala att hon faktiskt inte följde svensk köpraxis, det var förresten inte bara jag som hade lust att säga henne ett sanningens ord, det var tre långa köer som tittade surt på kvinnan med korgen. Men ingen av oss kunde något göra, för det första ville vi självklart inte ställa till med en scen och framförallt hade vi ju en köplats att hålla fast vid!

Så blir du en fröken

Alltså det där med att vara vikarie kändes ändå som en grej som kunde ge bra erfarenhet inför livet, eller vad man nu brukar säga. Vikarie i drama mer specifikt. På tre dagar skulle jag få träffa elever i åldrarna 6 år till vuxen. En utmaning helt klart, även om jag har spelat en hel del teater så är det en viss skillnad på att själv stå på scen och improvisera efter någon annans instruktioner och att försöka få 15 stycken sexåringar att göra samarbetsövningar.

Hur fungerar en sexåring?

Jag var faktiskt mer nervös inför att åka ut på skolorna och träffa förskoleklasser än att instruera proffsiga vuxna i dramans ädla konst. Jag försökte komma ihåg hur jag själv var som sexåring, och kan inte påstå att det direkt gjorde mig lugnare. Sexåriga Elin var rätt vild, och förmodligen inte speciellt samarbetsvillig. Jag googlade lite och förstod att det där med att hantera förskolebarn i grupp kan vara mycket svårt eftersom mognadsgraden skiljer sig så oerhört mellan eleverna.

Ärliga kommentarer

Jag intalade mig själv att jag ju faktiskt hade fått förtroendet att vara vikarie så någon måste ju lita på att jag skulle klara av det. Och det gick bra. För det mesta. Jag kan säga att jag lärde mig en hel del om barn. Till exempel att om man ber små barn att springa omkring och leka att de är flygplan så är det extremt svårt att få dem att direkt sätta sig i ring och tyst och koncentrerat hålla varandras händer. Jag lärde mig också att småbarnskvantitet inte är det som avgör hur det går att undervisa. Det spelar liksom ingen roll om gruppen består av fem stycken eller femton stycken sexåringar, är de på humör att inte lyssna överhuvudtaget och bara springa runt och göra pruttljud så gör det det oavsett hur få de må vara. Sexåringar är också extremt ärliga, ”du har dubbelhaka”, är en av många gulliga kommentarer jag fick höra under min korta men intensiva vikarieperiod.

Bristen på åldersuppfattning

En av de saker jag minns bäst från när jag själv var i sexårsåldern är det där med åldersuppfattning, eller snarare bristen på den. Då var de som gick i tvåan, och alltså var åtta år, i princip vuxna. Jag insåg att barnen såg mig som mycket äldre än vad jag själv känner mig. Att vara 23 år kan i en sexårings ögon lika gärna innebära att man är mormor. Efter andra dagen som vikarie stod jag trött vid frysdisken på ICA när någon knackade mig på låret. Inte nog med att det var ett oerhört konstigt ställe att bli knackad på så fanns det ingen där när jag vände mig för att se efter vem som pockade på min uppmärksamhet. Inte förrän jag såg ner och såg en liten flicka vinka och glatt utbrista ”hej fröken” för att sedan springa iväg igen insåg jag vad som precis hade hänt.

Att bli vuxen

Det tog alltså två dagar innan jag blev fröken. FRÖKEN. Jag minns ju mina fröknar som om det var igår jag gick i förskolan. Inger, Lisbeth Solveig, Margaretha och Greta hette några av mina fröknar på Hillareds dagis och förskola. Snälla kvinnor som gjorde min uppväxt trygg och glad. Det var självklart att de var mina fröknar, men att jag precis som dem nu skulle vara en fröken kändes väldigt avlägset, men mötet med den lilla flickan i affären blev en ögonöppnare. För första gången insåg jag på riktigt att jag faktiskt är vuxen. En sån där person med ICA-kort och handväska. Någon som kan vara en fröken!

Farväl julen!

Jag hade verkligen börjat se fram emot julen. Tänkt på hur mysigt det skulle bli med kalla vinterkvällar i soffan med tända ljus och en ask choklad.

En röd och vit ask med två lager där man måste bjuda in någon född innan 1960 för att få slut på de där spritkaramellerna och lyfta på det översta lagret. Lyfta bort den där vita lite vadderade pappersskivan och förtjust se ett helt orört lager med fina praliner i sina formgjutna fack. Där bland de andra godbitarna finns det en pralin som står ut som en lysande stjärna och får de andra chokladbitarna att framstå som sådana där äckliga chokladkalenderbitar. Pralinen som är en treenighet, en symbol för såväl den klassiska som den moderna julen. Pralinen som får systrar, bröder, döttrar, söner, kusiner, farmödrar och föräldrar att tindra med ögonen på det där viset som man bara kan mot en trillingnöt i en aladdinask vid jul.

Jag hade verkligen sett fram emot julen. Hade.

Ett livslångt förhållande

Sista dagen i september började som vilken annan dag som helst, jag trodde att det skulle bli en sån där vardag som inte sticker ut avsevärt från de andra vardagarna. Tänk så fel jag hade. På eftermiddagen möttes jag av den tragiska nyheten att trillingnöt hade gått bort (även körsbär i likör tydligen, men vem bryr sig om den egentligen?!). Jag och trillingnöt möttes första gången julafton 1994, jag var då tre år, hade precis förstått vad choklad var och ville smaka ur de vuxnas ask. trillingnöten blev mitt val och sedan dess har vi hängt ihop som ler- och långhalm. Vi har faktiskt till och med firat varenda jul tillsammans, och i år skulle vi ha 20års-jubileum. Det är med stor sorg jag tvingas inse att vår tid är över. Att trillingnöten brutalt har bragts om livet av en hallon/lakritspralin med uppenbara attitydproblem.

En tragisk framtid

Vi alla vet att frukt inte är godis, och det borde man även kunna begära att Marabou, en av Sveriges äldsta och största godistillverkare ska ha koll på, ändå väljer de alltså att införa en pralin med hallon och lakrits. I år kommer det dessutom att finnas en pralin med fläder i och för några år sedan byttes även den klassiska ägglikören ut mot jordgubbscreme. Ser ni inte vad som håller på att hända?! Det är frukt och bär, rötter och blommor som tar över. Om några år kommer Aladdinasken vara fylld med oätliga nyttigheter. Kan ni tänka er hur det kommer kommer att bli för våra framtida barn och barnbarn?!

”Snälla farmor kan vi inte lyfta på översta lagret?!”

”Nej inte förrän tallkotten är uppäten, kära barn!”

Och visst, nötter kommer också från skogen, men de har blandats med choklad i evigheter. De är en enighet med chokladen och tycks finnas enbart för att göra chokladpraliner godare, vackrare och helt underbara.

Ondskefullt och smaklöst

I år kommer inte julen bli som vanligt, den röda asken kommer inte finnas med oss. För utan trillingnöten är den ärligt talat ingenting att ha. Såvida bortplockandet av trillingnöten inte är ett PR-trick, ett ondskefullt och smaklöst sådant så är det här mitt farväl till mina barndoms jular. Farväl Aladdinasken, farväl trillingnöten, farväl julen!