Alltså det där med att vara vikarie
kändes ändå som en grej som kunde ge bra erfarenhet inför livet,
eller vad man nu brukar säga. Vikarie i drama mer specifikt. På tre
dagar skulle jag få träffa elever i åldrarna 6 år till vuxen. En
utmaning helt klart, även om jag har spelat en hel del teater så är
det en viss skillnad på att själv stå på scen och improvisera
efter någon annans instruktioner och att försöka få 15 stycken
sexåringar att göra samarbetsövningar.
Hur fungerar en sexåring?
Jag var faktiskt mer nervös inför att
åka ut på skolorna och träffa förskoleklasser än att instruera
proffsiga vuxna i dramans ädla konst. Jag försökte komma ihåg hur
jag själv var som sexåring, och kan inte påstå att det direkt
gjorde mig lugnare. Sexåriga Elin var rätt vild, och förmodligen
inte speciellt samarbetsvillig. Jag googlade lite och förstod att
det där med att hantera förskolebarn i grupp kan vara mycket svårt
eftersom mognadsgraden skiljer sig så oerhört mellan eleverna.
Ärliga kommentarer
Jag intalade mig själv att jag ju
faktiskt hade fått förtroendet att vara vikarie så någon måste
ju lita på att jag skulle klara av det. Och det gick bra. För det
mesta. Jag kan säga att jag lärde mig en hel del om barn. Till
exempel att om man ber små barn att springa omkring och leka att de
är flygplan så är det extremt svårt att få dem att direkt sätta
sig i ring och tyst och koncentrerat hålla varandras händer. Jag
lärde mig också att småbarnskvantitet inte är det som avgör hur
det går att undervisa. Det spelar liksom ingen roll om gruppen
består av fem stycken eller femton stycken sexåringar, är de på
humör att inte lyssna överhuvudtaget och bara springa runt och göra
pruttljud så gör det det oavsett hur få de må vara. Sexåringar
är också extremt ärliga, ”du har dubbelhaka”, är en av många
gulliga kommentarer jag fick höra under min korta men intensiva
vikarieperiod.
Bristen på åldersuppfattning
En av de saker jag minns bäst från
när jag själv var i sexårsåldern är det där med
åldersuppfattning, eller snarare bristen på den. Då var de som
gick i tvåan, och alltså var åtta år, i princip vuxna. Jag insåg
att barnen såg mig som mycket äldre än vad jag själv känner mig.
Att vara 23 år kan i en sexårings ögon lika gärna innebära att
man är mormor. Efter andra dagen som vikarie stod jag trött vid
frysdisken på ICA när någon knackade mig på låret. Inte nog med
att det var ett oerhört konstigt ställe att bli knackad på så
fanns det ingen där när jag vände mig för att se efter vem som
pockade på min uppmärksamhet. Inte förrän jag såg ner och såg
en liten flicka vinka och glatt utbrista ”hej fröken” för att
sedan springa iväg igen insåg jag vad som precis hade hänt.
Att bli vuxen
Det tog alltså två dagar innan jag
blev fröken. FRÖKEN. Jag minns ju mina fröknar som om det var igår
jag gick i förskolan. Inger, Lisbeth Solveig, Margaretha och Greta
hette några av mina fröknar på Hillareds dagis och förskola.
Snälla kvinnor som gjorde min uppväxt trygg och glad. Det var
självklart att de var mina fröknar, men att jag precis som dem nu
skulle vara en fröken kändes väldigt avlägset, men mötet med den
lilla flickan i affären blev en ögonöppnare. För första gången
insåg jag på riktigt att jag faktiskt är vuxen. En sån där
person med ICA-kort och handväska. Någon som kan vara en fröken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar