tisdag 14 oktober 2014

Så blir du en fröken

Alltså det där med att vara vikarie kändes ändå som en grej som kunde ge bra erfarenhet inför livet, eller vad man nu brukar säga. Vikarie i drama mer specifikt. På tre dagar skulle jag få träffa elever i åldrarna 6 år till vuxen. En utmaning helt klart, även om jag har spelat en hel del teater så är det en viss skillnad på att själv stå på scen och improvisera efter någon annans instruktioner och att försöka få 15 stycken sexåringar att göra samarbetsövningar.

Hur fungerar en sexåring?
Jag var faktiskt mer nervös inför att åka ut på skolorna och träffa förskoleklasser än att instruera proffsiga vuxna i dramans ädla konst. Jag försökte komma ihåg hur jag själv var som sexåring, och kan inte påstå att det direkt gjorde mig lugnare. Sexåriga Elin var rätt vild, och förmodligen inte speciellt samarbetsvillig. Jag googlade lite och förstod att det där med att hantera förskolebarn i grupp kan vara mycket svårt eftersom mognadsgraden skiljer sig så oerhört mellan eleverna.

Ärliga kommentarer
Jag intalade mig själv att jag ju faktiskt hade fått förtroendet att vara vikarie så någon måste ju lita på att jag skulle klara av det. Och det gick bra. För det mesta. Jag kan säga att jag lärde mig en hel del om barn. Till exempel att om man ber små barn att springa omkring och leka att de är flygplan så är det extremt svårt att få dem att direkt sätta sig i ring och tyst och koncentrerat hålla varandras händer. Jag lärde mig också att småbarnskvantitet inte är det som avgör hur det går att undervisa. Det spelar liksom ingen roll om gruppen består av fem stycken eller femton stycken sexåringar, är de på humör att inte lyssna överhuvudtaget och bara springa runt och göra pruttljud så gör det det oavsett hur få de må vara. Sexåringar är också extremt ärliga, ”du har dubbelhaka”, är en av många gulliga kommentarer jag fick höra under min korta men intensiva vikarieperiod.

Bristen på åldersuppfattning
En av de saker jag minns bäst från när jag själv var i sexårsåldern är det där med åldersuppfattning, eller snarare bristen på den. Då var de som gick i tvåan, och alltså var åtta år, i princip vuxna. Jag insåg att barnen såg mig som mycket äldre än vad jag själv känner mig. Att vara 23 år kan i en sexårings ögon lika gärna innebära att man är mormor. Efter andra dagen som vikarie stod jag trött vid frysdisken på ICA när någon knackade mig på låret. Inte nog med att det var ett oerhört konstigt ställe att bli knackad på så fanns det ingen där när jag vände mig för att se efter vem som pockade på min uppmärksamhet. Inte förrän jag såg ner och såg en liten flicka vinka och glatt utbrista ”hej fröken” för att sedan springa iväg igen insåg jag vad som precis hade hänt.

Att bli vuxen
Det tog alltså två dagar innan jag blev fröken. FRÖKEN. Jag minns ju mina fröknar som om det var igår jag gick i förskolan. Inger, Lisbeth Solveig, Margaretha och Greta hette några av mina fröknar på Hillareds dagis och förskola. Snälla kvinnor som gjorde min uppväxt trygg och glad. Det var självklart att de var mina fröknar, men att jag precis som dem nu skulle vara en fröken kändes väldigt avlägset, men mötet med den lilla flickan i affären blev en ögonöppnare. För första gången insåg jag på riktigt att jag faktiskt är vuxen. En sån där person med ICA-kort och handväska. Någon som kan vara en fröken!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar