onsdag 25 november 2015

Bländande idioti

Vill du bli annonsplats i Vägverkets reklam, vill du bli så tilltryckt så du nobbas av en gam. Allt det där kan hända dig om du inte bländar av till halvljus.

Textraden är från en låttext skriven av två gubbar från bygden som är kända för sina sedelärande låtar, och just den här sätter fingret på ett problem som gör att jag ibland tänker på mina medtrafikanter som mottrafikanter. Det här med att blända av. Tänk att något så enkelt kan vara så svårt för vissa människor.

Inga medtrafikanter
Ja, vi kan alla göra misstag och så vidare, men när det kan leda till döden tycker jag att misstagen borde vara färre än de jag stöter på ute på vägarna. Det är väl en sak om personen i fråga snabbt bländar av när jag blinkar lite för att påminna, jag behöver ibland en vänlig påminnelse av mina medtrafikanter också. Det tillhör bara en trevlig ton i trafiken, men det finns några tillfällen som jag utsätts för alldeles för ofta som gör att jag högt för mig själv undrar om mina mottrafikanter har fått sina körkort i ett cornflakespaket.

Hela lagret av extraljus
Det första tillfället är när jag glömmer att blända av och den mötande bilen istället för att blinka lite påminnande väljer att sätta på sitt helljus och med flit blända mig. Detta händer allra helst när mötande bil dessutom har installerat femtielva extralampor. Då vet man att personen man möter med allra största sannolikhet önskar att de körde långtradare i Norrland och kompenserar det med att köpa upp hela Biltemas lager av extraljus och monterar på sin gamla Volvo. Dessa personer blir lyckliga av att få blända, de ser det som valuta för pengarna.

Saknar trafikvett
Det andra tillfället då jag gärna hade stannat bilen och tagit mig ett snack med mottrafikanten är när det kommer ikapp en bil och lägger sig ganska nära bakom. Detta är inte på något vis förbjudet, vägen är till för alla, men när personen i fråga inte har vett på att blända av blir jag så irriterad att jag trampar på bromsen några gånger för att markera. Det brukar dock inte hjälpa eftersom dessa personer saknar vanligt trafikvett.

Undertryckt ilska
Kanske är det samma personer som även står för den tredje upprörande situationen. Det handlar om de trafikanter som är så rädda för mörkret bakom den mötande bilen att de passar på att sätta på sitt helljus innan de har passerat den mötande bilen, det gör att jag som mötande bil tror att jag har mött en trevlig medtrafikant med vett. Tills jag blir totalbländad. Nu kanske någon tänker att ”på körskolan lärde vi oss faktiskt att man ska sätta på helljuset vid möte” och då vill jag gärna trycka på ordet vid där. Det är alltså VID mötet och inte INNAN du möte du ska sätta igång helljuset. Det som händer när helljuset slås på för tidigt är inte bara att det skapas olyckstillfällen, det skapar också irritation i trafiken. När jag inte ens kan visa mitt missnöje genom att blända tillbaka eller blinka med bromsljusen måste jag bära på så mycket undertryckt ilska att det blir synd om min sambo när jag kommer hem.

Att blända av och att sätta på helljuset i rätt tid är alltså inte bara viktigt för trafiksäkerheten, utan kan också vara ett sätt att rädda relationer!





tisdag 17 november 2015

Nostalgi i Överlida

Jag hade gått till Mogaskolans uppehållsrum och köpt en biljett. Den första biljetten någonsin till ett dansställe långt från låg- och mellanstadiets skoldiscon. Jag skulle till ett riktigt diskotek och min mage var full med fjärilar. Lilla jag, en nybliven högstadieelev skulle äntligen få besöka stället alla pratade om.

Vi åkte buss till det som sas vara Västsveriges största diskotek. Jag hade nya jeans och ny ögonskugga och det var en bubblande pirrande stämning i bussätena. Vi skulle till Kullaberg! Denna mytomspunna byggnad i skogen där allt kunde hända, och jag visste inte riktigt vad som väntade mig. Men så stannade bussen och alla trängdes för att försöka se ut genom rutorna, ryktet sa att det skulle finnas folk från andra högstadieskolor där. Vi kanske till och med skulle träffa Tranemobor... det kändes exotiskt!

Att dansa i mitten
Kön ringlade sig och jag skakade i min tunna jacka, mer på grund av nervositet än köld. Känslan när vi kom innanför dörrarna var storartad. De plyschklädda möblerna, speglarna, de undangömda hångelhörnorna, det stora dansgolvet och lukten av hamburgare och artificiell rök. Till en början var det lite glest på dansgolvet, men efter ett tag vågade sig fler upp och även jag började dansa. Lite tveksamt, hur gjorde man egentligen på ett riktigt disco. Var det någon som anordnade hela havet stormar som på discona i Hillaredskolans matsal? Så plötsligt som ur tomma intet bildades en stor ring och in i ringen vågade sig en kille som dansade breakdance. Alla klappade i händerna och tjoade och jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle våga dansa i mitten av en sån ring.

Mer än ett vanligt dansställe
Efter att ha besökt krogen i skogen säkert en gång i månaden under hela högstadie- och gymnasietiden har jag många av mina bästa och även värsta minnen kopplade till den stora byggnaden där i Överlida. Sedan krogen stängde har vi, jag och mina kompisar ofta kommit att prata om dansstället som en del som gjorde vår uppväxt i skogen lite mindre isolerad. Och oavsett om man pratar med en 70- eller 20-åring så finns det alltid ett eller flera minnen kopplade till dansstället. Min mamma har varit där, min pappa har varit där, och generationer innan och efter dem var där. Alla inom en ganska stor radie kring Överlida vet vad Kullaberg är. Kullaberg är mer än ett vanligt dansställe, det har haft större betydelse än så för generationer av lantisar.

Fortfarande agiskt

Jag trodde att jag inte skulle få komma tillbaka till Kullaberg igen, men så igår fick jag chansen att komma dit. Fotbollsturneringen Skoj och Ploj hade sin fest där, och jag som inte bryr mig ett dyft om fotboll kände en extrem vilja att ändå vara med på festen. Väl på plats insåg jag att det är 10 år sedan jag besökte diskoteket där i skogen för första gången, och jag kan bara konstatera att magin fanns kvar. Bland plyschmöbler och artificiell rök återupplevde jag inte bara gamla minnen, jag stod  mitt i ringen och dansade. Det var inte snyggt, men det var härligt och av ren glädje.

tisdag 10 november 2015

Receptet på lycka


Vad är egentligen lycka, och hur gör jag för att bli lycklig? En svår och komplex fråga som många människor någon gång har ställt sig. Det finns ett uttryck som säger att lycka helt enkelt är att ha något att göra, någon att älska och något att se fram emot. Men är det verkligen så enkelt?

Nu för tiden tycks det som om alla försöker söka lycka på alla möjliga och omöjliga sätt. Det yogas, affirmeras, gås på skrattkurser, byts dieter, tränas, gås i terapi och medicineras. Många är olyckliga, och lycka har på något vis blivit en lyxvara som bara några få har turen att inneha. Kanske är det för att vi har för höga krav. Vi anser oss liksom inte lyckliga förrän vi har både pengar, familj, en karriär och tid. Det går inte ihop. Då kanske det det vara skönt att sänka kraven och tänka att det egentligen bara behövs de där tre ingredienserna för att skapa lycka.

Något att göra
Efter en hel lördag full med fysiskt arbete. Lastande av spån och hö till mina hästar, rengörande av stall och putsande av igengrodda stallfönster kan jag intyga att ha något att göra visserligen gör en lycklig, men också väldigt trött och smutsig.

Någon att älska
En dag fylld av lyftande, släpande, putsande och körande avslutades med en promenad tillsammans med en trevlig far och två lyckliga hundar. Tre varelser som jag bland många andra älskar, så där prickade jag av ännu en punkt på lyckolistan. Promenaden gick genom skogen och i det regnruskiga gråa höstvädret hade mossan och gräset fått ett hölje av väta. Väta som gjorde mitt val av skor till ett väldigt dåligt sådant. För varje steg jag tog blev mina tunna joggingskor blötare och blötare. Men ni som liksom jag är dåliga skoväljare vet att det bara är obehagligt precis när vattnet börjar läcka in. Efter ett tag har det blivit kroppstempererat och skorna är så genomblöta att det varken gör till eller från om man så vadar genom en vattenpöl.

Något att se fram emot
Det var inte förrän jag började närma mig hemmet som jag kände exakt hur blöt jag var. Jag började se fram emot en kopp te och en brasa. Och så hade jag då tillsatt även den tredje ingrediensen i lyckoreceptet. Där och då hade jag något att göra, någon att älska och något att se fram emot, men skorna var likt förbannat dyngsura och fötterna kalla.

…och torra fötter
Väl hemma tog jag av mig de blöta skorna och strumporna och tog på mig ett par tjocka, nytvättade torra strumpor. Den känslan! Som att ta en varm dusch och krypa ner mellan nytvättade lakan efter en lång dag i kyla. Kanske skulle receptet på lycka få en ingrediens till. Något att göra, något att längta efter, någon att älska och varma och torra fötter. Eller för att inte göra det så snävt, så skulle vi kunna kalla det något att belönas för. Och är det någonting man är värd efter en heldag med grejande och promenad i dåligt väder är det en belöning i form av torra strumpor! En lycklig person är någon som är nöjd med livet och jag är nöjd när jag har torra fötter efter en lång och blöt promenad.




tisdag 3 november 2015

Alla dessa pappor


Tänk vad många pappor man har stött på under sitt liv. Alltså inte mina egna pappor, jag har ju bara en och han är definitivt tillräcklig, men andras pappor.

Pappor är mycket intressanta varelser. De har länge varit ganska frånvarande, men tack vare ett mer jämställt samhälle är de nu mer närvarande än någonsin. Men den snabba vändningen från frånvarande till närvarande har nog gjort fadern lite förvirrad. Det finns liksom inte längre någon förutbestäm mall för hur en pappa ska vara, så papporna har fått tolka sin roll fritt, vilket har gjort att många olika faderstyper har sett dagens ljus under de senaste decennierna. Jag tycker mig urskilja fyra olika typer, den sportiga pappan, den tokiga pappan, den bossiga pappan och den nördiga pappan. Det kan finnas fler eller färre, det kan finnas mixer av dem, men enligt min mening ringar dessa typer in i princip alla pappor jag har mött.

Den sportiga pappan
Den sportiga pappan är den som alla småkillar tycker är cool. Han är ofta tränare för knattelaget i fotboll och tar det på största allvar. Den sportiga pappan kan bli stående i timmar och prata med alla som vill och inte vill höra på om frisparkar i den senaste sportmatchen. Han är sällan speciellt intresserad av de andra ämnena, men när det kommer till idrotten har sportpappan outsinliga förslag på hur man skulle kunna effektivisera undervisningen och coacha 9-åringarna till att bli lite starkare, snabbare och mer motiverade.

Den tokiga pappan
Den tokiga pappan. Jag tror att ni alla vet vem han är. Det är han som får sin tonårsdotter att rodna, det är han som lyfter upp barn uppochned på barnkalasen och framförallt, det är han som drar skämt som ingen fattar eller som egentligen totalt saknar poäng. För knasiga pappan är det nästan obligatoriskt att på barnkalaset fråga ”är du mätt?” och när barnet svarar ”ja” säga ”jaså, hur lång var du då?”. På föräldramötet är tokiga pappan extremt konflikträdd, och drar ordvitsar så fort han får möjlighet för att ”lätta upp stämningen”.

Den bossiga pappan
Den bossiga pappan är den mest mytomspunna. Han är sällan närvarande. Han har något viktigt jobb, ingen vet riktigt vad, men epitetet ”chef” florerar i korridorerna. Ibland är han med på föräldramötena, då tar han sig rätten att fälla alla avgörande beslut trots att han egentligen knappt vet vilken klass hans barn går i. Den bossiga pappan kan uppfattas som arrogant och frånvarande, men det finns ingen som ägnar så många semesterdagar åt att umgås med sina barn.

Den nördiga pappan
Den nördiga pappan. Han är sällan med på barnkalas, det finns för mycket ovanliga fåglar att skåda, men är det friluftsdag kan du räkna med nördpappan. Då går han först i storstövlarna och försöker lära barnen komplicerade latinska namn på växter som ingen bryr sig om. Den nördiga pappan kan berätta i timmar om hur han har beräknat vattennivån i sjön genom att mäta djupet i de inflödande vattendragen, jag talar av egen erfarenhet. En bra sak med nördpappan är att han är mycket hjälpsam när det kommer till matteläxan, även om han har en tendens att komplicera till det hela lite.

Pappor finns i alla färger och former, och på söndag ska de firas lite extra. För oavsett om de är bossiga, tokiga, nördiga eller sportiga är de i slutändan pappor. Och det alla pappor har gemensamt är att de oavsett yrke och intresse alltid har sina barns bästa för ögonen. Det är värt att firas!