Det kom in två damer på jobbet. Jag
kikade på dem och tänkte att i alla fall den ena såg väldigt
mycket ut som om hon skulle kunna jobba på Arbetsförmedlingen. En
stund senare fick jag reda på att de två damerna som hade varit på
besök kom från Arbetsförmedlingen.
Jag bara undrar hur jag ska kunna vara
fördomsfri när man i princip kan läsa i pannan på folk vad de är
för typ av människa. Jag vet inte ens vad det var i kvinnans
utseende eller beteende som gjorde att jag tyckte att hon såg så
arbetsförmedlisk ut. Jag pratade inte ens med henne, och ändå
prickade jag så rätt. Det där med fördomar är verkligen
intressant. Vi förkastar dem, men ändå händer det väldigt ofta
att man prickar rätt på hur en person är bara genom att titta på
den.
Nu när jag jobbar lyssnar jag på
radion dagarna i ända och ett program som stöttar min tes heter
Fördomsprofilen. Där får lyssnare ringa in till en panel som
ställer frågor om ett visst ämne, till exempel musiksmak,
humorsmak, eller vad de har för slags hund. Och skrämmande ofta
prickar panelen rätt på ålder, relationsstatus, arbete och
bostadstyp bara utifrån den informationen.
Det där med att hunden skulle kunna
tala om vad du är för typ av person är något jag är totalt
övertygad om. Som dotter till en hunduppfödare har jag träffat
alla hundtyperna. Inte minst på hundutställningar eller hundkurser
finns de, världens mest förutsägbara individer- hundmänniskorna.
Där finns de käcka, sprudlande
collieägarna som pratar alldeles för mycket och inte går att tycka
illa om när de hejar på sina hundar genom agilitybanan. Sen finns
det ju de där kvinnorna som kör en tvåsitsig Porsche (en plats för
dem och en för hunden) och klär sig i tight designerdress på
hundutställningen. De har en kam instucken i sin strama hårknut som
de kan putsa sin Cavaliere King Charles Spaniel med. Den tredje typen
möter du sällan på hundutställningar utan snarare mitt ute i
skogen där de sitter på pass, och hunden är självklart en
strävhårig tax ofta vid namn Bosse eller något annat praktiskt.
Ibland liknar till och med ägare och vovve varandra. Små tanter med
fluffigt vitt hår och en vit dvärgpudel under armen, män med rakat
huvud och tatuerade armar med en tigrerad nakenhund i snöret, eller
som min mor, en alldeles för energisk och glad person som kuskar
runt i skogen med sina alldeles för glada och energiska Retrievers.
Ja, hundmänniskor är minsann de som som ger mest näring åt vårt
fördomsfulla samhälle.
Men helt ärligt undrar jag om jag
någonsin kommer bli helt fördomsfri. Jag kan ju varje gång jag
träffar någon som i mitt huvud ser ut som en arbetsförmedlare
eller har en viss hund verkligen stålsätta mig för att inte låta
några av mina fördomar genomsyra mina förutfattade meningar om
dem. Men då är det redan för sent på något vis. Jag har ju redan
bejakat mina fördomar genom att försöka förkasta dem.
Så min önskan är helt enkelt att
alla slutar leva upp till sina stereotyper så att jag kan få ha fel
någon gång. Kanske skulle du vithåriga dam som läser det här
kunna tänka dig att skaffa en Schäfer istället för Pudel och
snälla arbetsförmedlare försök att se lite mindre arbetsförmedlig
ut? Då kanske jag kan bli något mer politisk korrekt. Tack!
