Att tänka innanför boxen

Jag har ägnat många timmar den senaste tiden åt att skriva CV. Det är rätt uttröttande faktiskt. Samtidigt som man ska vara unik och sticka ut så ska man vara som alla andra, och man får aldrig någonsin vara nöjd.

Fruktansvärt uttjatade uttryck

Om man googlar på vad som ska vara med i ett CV handlar mycket om att på olika sätt framhäva klyschor som att man är bra på att ha många bollar i luften, eller att man tänker utanför boxen. Det är fruktansvärt uttjatade uttryck men ändå ska de vara med där på ett eller annat sätt. Framförallt att tänka utanför boxen är något som har blivit viktigare och viktigare.Ingen ska tänka som någon annan, men samtidigt ska man passa in, en ekvation som är svår att få ihop.

Sticka ut men ändå passa in

Kanske är det denna strävan efter att på samma gång sticka ut och passa in och vara kreativ men ändå kontrollerad som gör att fler och fler kollapsar under tyngden av ouppnåeliga krav. Jag vet att diskussionen är uttjatad men som 24-åring som försöker finna ett någorlunda passande jobb är det tufft att inse att man samtidigt som man i princip börjar bli för gammal för att vara tillräckligt formbar har för lite erfarenhet för att kunna ta sig in på en arbetsmarknad överhuvudtaget.

En trång, syrefattig gegga

Förra veckan var jag på bokmässan. Inte för att söka jobb, men för att få inspiration, och se kändisar (mest därför). Ni som har varit på bokmässan vet att det är en trång, syrefattig gegga av kulturtanter, lärare, hipsters, studenter och kändisar. Det är inte lätt att hitta någonting alls egentligen. Men när jag kom in i vimlet så var det som om någon delade folkhavet framför mina ögon och ledde mig fram till den enda montern som jag faktiskt behövde besöka. Jag visste det inte själv förrän jag fann mig själv stående framför en vägg fylld med målarböcker. Men inte vilka målarböcker som helst. Det var målarböcker för vuxna.

Vuxna barnaktivitet

Jag har alltid älskat att kladda och när jag var liten målade jag ofta i målarböcker. Men som vuxen är det liksom inte accepterat att fylla i ofärgade bilder på cirkusdjur och prinsessor. Tills nu. Eller det är inte så mycket cirkusdjur som fantasifulla och artistiska mönster. Mönster som är till för en vuxen. Något geni har lyckats göra en av barndomens mest avkopplande aktiviteter okej även i vuxen ålder. Böckerna är fulla med vackra illustrationer med små rutor att noggrant fylla i. Jag köpte genast en hel bunt, och ägnade större delen av helgen åt en syssla jag ofta gjorde när jag var liten, nämligen att måla i målarböcker och lyssnat på ljudbok, visserligen med lite mindre prinsessor och Disneysagor på kasettband och lite mer abstrakta mönster och deckare via en app på mobilen, men upplevelsen var den samma. Total avkoppling och en känsla av att fullända något. Böckerna är en fantastisk motreaktion på ett samhälle där tänkande utanför boxen är prio ett. För ibland behöver man faktiskt hålla sig inom boxens väggar.  

När hemma inte längre finns

Borta bra men hemma bäst. Ett slitet och klyschigt uttryck. Men ack så sant! Efter en veckas charter i Kroatien kändes det underbart att få komma hem. Sova i min egen säng med madrass istället för spånplatta som botten, äta ägg som inte kokts till studsbollskonsistens, andas luft som är frisk och kylig istället för kvav och fuktig, prata med folk på mitt språk om saker som är allmänt vedertagna i mitt land.

Det kanske låter som om min charterupplevelse var hemsk. Så var det verkligen inte alls. Resan till Kroatien var fantastiskt och jag skulle gärna åka dit igen. Men hemma är ändå alltid hemma!

Misär möter lyx

I samma veva som jag befann mig i Kroatien på lyxig charter befann sig människor i samma land men av helt andra orsaker. Orsakerna krig, misär och flykt. Kontrasterna blir så oerhört tydliga när misär möter lyx. På samma ställe som jag åkte till för att äta god mat, sola på fina stränder och bada i kristallklart vatten dör folk när de inte har några andra möjligheter än att fly. I samma hav som jag snorklar i och badar i drunknar barn vars föräldrar inte ser någon annan utväg än flykt. Dessa personer kan inte säga borta bra men hemma bäst. Eftersom hemma inte längre finns.

Att sätta sig in i en fruktansvärd situation

Starka bilder rör upp debatten ännu mer, och folk blir förvirrade. Hur ska jag göra? Vad är egentligen rätt? Jag är själv en av dem som satt där på en solstol och njöt av en drink i solen samtidigt som jag funderade på hur det är möjligt att lyx och katastrof kan samsas på samma plats. Självklart har jag funderat förut, reflekterat över flyktingarnas läge och försökt att på något vis sätta mig in i en flyende människas situation. Men det var när jag kom hem till mitt eget hus igen efter en härlig vecka i ett paradis där jag hade någonstans att bo, gott om mat, och hjälp att få bara jag bad om det och ändå kände den där hemkära lättnaden som jag på något vis ändå kunde tänka mig in i situationen. Tänk om hemma inte hade funnits, och om borta hade varit en otrygg plats där starka krafter motarbetar att jag ska få vara där.

Hemmakär och empatilös

De som höjer rösterna mot flyktingarna, som bildar symboliska murar vid gränsen, som säger att det inte finns plats och inte finns möjlighet att ta emot fler är kanske de som är mest hemkära. De älskar sitt land så mycket att det vill ha det helt för sig själva. Men samtidigt har jag svårt att förstå hur en hemkär person kan ha så svårt att sätta sig in i en annan persons situation. Man flyr inte om man inte måste. Hemma är alltid bäst. Till och med på en charter med reseledare på en ort där man som turist blir bemött med respekt och värme kan det kännas lite jobbigt, eller i alla fall knöligt, för allt är inte som hemma och det skapar en liten otrygghet. Men för mig är en resa en upplevelse som jag kan uppskatta för att jag kan återvända till min trygga zon. Så är det inte för en människa som flyr. Därför måste vi hjälpa till att få de människor som tvingas fly hit att känna sig, om inte som hemma, så i alla fall trygga och välkomna.

Jag kan ha det bra borta eftersom mitt hemma är bäst. Eftersom mitt hemma finns. Finns inte hemma måste borta bli ett nytt hem.  

Så är det på Gekås

Det finns en stor fördel med att bo i Kindsbygden. Eller det finns säkert många, men en av de största är avståndet till Gekås. Det är precis perfekt. Det är för långt för att man ska åka dit för ofta, men tillräckligt nära för att man ska kunna ta en eftermiddag i det stora varuhuset.

Roliga hattar och girlanger

Ofta har jag åkt till Gekås en vardag efter jobbet, men när det förra helgen vankades kräftskiva kändes det som om förmiddagen innan festen var som gjord för att åka dit och köpa kräftgrejer. 

Kanske borde jag och min vän vänt redan när vi såg att kundvagnarna var slut. Det kanske vi faktiskt skulle gjort, men vi var liksom så sjukt peppade på att köpa roliga hattar, girlanger, lyktor, servetter och annat dåligt papperstjafs till överpris som man behöver till en kräftskiva. Kanske skulle vi ändå ha tänkt en extra gång när vi såg väggen av människor precis i ingången, men vi liksom intalade oss att det skulle lätta upp bara vi kom in i butiken en bit.

Ute på en timma

Vi hade egentligen inte så mycket mer än kräftprylar på våra listor, men varuhuset är som de allra flesta vet stort, och vi hade fel, det hjälpte inte att vi kom längre in i det, människomassan var intakt. Efter att ha trängt oss fram till de få saker vi hade på listan utöver kräftprylarna var vi helt slut. Vi orkade inte ta ett steg till utan lunch. Planen var en snabb lunch och sedan kräftattiraljer. Vi trodde att vi skulle vara ute på en timme.

Julen är här

Vår tidsplan hade säkert hållit om inte hela Västsveriges befolkning bestämt sig för att luncha på Gekås samtidigt som oss. Efter en halvtimmes köande fick vi i alla fall vår mat, och de energidepåer som var farligt nära botten fylldes på igen. Vi pratade glatt om hur vi skulle pynta den lilla boden där kräftkalaset skulle hållas och glada i hågen tog vi oss ned till inredningsdelen för att mötas av... jul. Vart än vi såg var det tomtar, adventsstjärnor och julgardiner. Chockad gick jag fram till en kille i Gekåskläder och frågade vart jag kunde hitta saker till kräftskiva. Han tittade på mig som om jag var dum i huvudet och svarade; ”kräftgrejer?! Det var säkert tre veckor sedan vi slutade med det, nu är det jul som gäller. Så är det på Gekås”

Ur askan i elden

Förfärade och uppgivna tittade jag och min vän på varandra. Vi hade säkert spenderat tre timmar på Gekås redan och i vår vagn låg ingenting av de vi egentligen kom dit för. Varuhuset som tycks ha allt hade svikit oss. Vi insåg att det enda vi kunde göra var att ställa oss i den milslånga kassakön ut och sen springa in till mataffären och hoppas på att de kunde förse oss med saker till vårt kräftkalas. Väl ute ur varuhuset kändes det som om vi gått igenom en brottningsmatch och ändå saknades det viktigaste i våra påsar. Känslan av att gå ur askan i elden var stor när vi stegade in i en mataffär full av folk. Till vår stora glädje hade de ett visserligen ganska litet och urplockat, men ändock befintligt bestånd med kräfthattar, servetter och lyktor.

Matnyttig sensmoral

Det är inte ofta jag har matnyttiga sensmoraler i mina krönikor, men den här gången hoppas jag att alla kan ta lärdom av mitt misstag och förstå att vårt avstånd till Gekås ger oss privilegiet att kunna ta oss dit en vardagseftermiddag, åk därför aldrig dit en helg. Och framförallt, om ni bara är ute efter en grej, åk då till mataffären istället!

Blind hemma. Och på jobbet

Vi har en el-orgel från 70-talet stående mitt i ett rum hemma. Den står inte där för att vi tycker att den är speciellt snygg. Det finns inte heller någon som spelar på den. Den står bara där av en enda anledning och det är att den är på väg ut.

Efter en lättare omorganisering insåg vi att orgeln inte platsade i rummet, men eftersom den var för tung för att bära ut själva skulle vi låta den stå så länge. Så länge har nu pågått i tre månader. Under tre månader har jag varenda gång jag ska vattna en blomma eller öppna ett fönster behövt klämma mig förbi orgeln. Det är inte det att det inte har hälsat på någon som kunde hjälpa oss flytta ut orgeln under dessa tre månader. Det har bara inte blivit av. Det värsta är att jag inte ens bryr mig längre. Jag är så van vid att klämma mig förbi den där orgeln att jag inte ens reflekterar över att den står där. Tills i helgen då vi skulle ha kräftskiva och personer som sällan eller aldrig hade varit hemma hos oss skulle hälsa på. Då plötsligt var det som om orgeln materialiserade sig i sin fulla och fula prakt igen. Det var som om den hade varit osynlig hela tiden, men när jag plötsligt såg rummet med någon annans ögon så stod den plötsligt där igen...

En försvarsmekanism

Hemmablindhet är ett fenomen som vi nog lider av lite till mans. Det är förmodligen en form av försvarsmekanism. Om jag såg alla små sprickor och fläckar skulle vi inte ha tid att göra annat än störa oss på dem. Hemmablindhet är en stark blindhet, den går egentligen bara att bota på ett sätt, genom att försöka se något genom någon annans ögon. Ofta förknippar man hemmablindhet med materiella saker i hemmet, men jag tror att det är ett fenomen som förekommer även hos människor.

Att vara den nya

Förra veckan började jag på en ny arbetsplats. Många har säkert varit med om känslan av att vara den nya. Den som både ska passa in och tillföra något nytt. Det är mycket uttröttande. Varje dag tänker man helt plötsligt sig för innan man öppnar munnen. Man funderar på vad som passar bra att klä sig i och man försöker att bara visa upp sig från sin bästa sida. Jag har spenderat så mycket tid de senaste dagarna på att fundera på hur andra upplever mig så att jag har blivit förvirrad över vem jag faktiskt är. Och anledningen till att det har varit jobbigt är precis densamma som med orgeln. Jag tvingas plötsligt se på mig själv genom nya, okända ögon och det gör att jag upptäcker saker hos mig som jag har varit hemmablind för. Det är jobbigt, men också nyttigt! Precis som jag har möjlighet att åtgärda de där fläckarna och sprickorna hemma när jag beskådar huset genom någon annans blick har jag chans att beskåda mig själv och åtgärda små fläckar och sprickor på mig. Att tvingas kasta sig in i nya situationer med nya människor kan vara ett bra sätt att städa upp sig själv lite.

Förresten. Ingen som är sugen på en fullt fungerande elorgel från 70-talet?! Ni får den mot avhämtning!

Ett modernt flockdjur

Jag går ut ur affären oerhört nöjd med mitt inköp. Hade någon sagt till mig för en vecka sedan att nästa veckas viktigaste modeinköp kommer vara en cowboyhatt så hade jag fnyst. Men efter att ha scannat av Svenljungas gator och torg där i lördags förmiddag kände jag att det var precis den rätta accessoaren för mig.

En byxdress i nät

Mode är underligt. För några veckor sedan var det Stockholm fashion week. De ena klädesplaggen underligare än de andra har florerat i mina sociala medier. Och knepiga kombinationer och svårburna plagg hyllas hit och dit medan jag sitter i soffan och funderar på hur sjutton jag ska kunna bära den där byxdressen i nät. Men jag vet ju att om några år kommer jag säkert äga något liknande den där nätbyxdressen. Om några år när först kändisar, sedan bloggare, och tillslut mina vänner har vågat sig på att gå klädda i den kommer jag känna mig som allra snyggast när jag har på mig min byxdress i nät. Jag vet hur jag är. När stuprörsjeansen började bli moderna i början av 2000-talet sa jag att jag aldrig någonsin skulle få för mig att ta på mig ett så fruktansvärt fult plagg. Jag skulle fortsätta med mina utsvängda jeans, mode eller ej. Nu är min garderob fylld av tighta raka jeans och jag sneglar tvekande på modeaffärernas hemsidor där utsvängda byxor börjar bli vanliga igen.

I militärmundering

Jag vill gärna se mig själv som en person med koll på mode och en uppdaterad stil, men jag har insett att jag är den mest lättköpta i hela världen. Förra veckan var jag på kick off. Vi skulle köra konstiga bilar och vädret var dåligt och banorna smutsiga så vi fick låna gamla militärkläder. De trettiotalet personer som hade samlats på morgonen iklädda skjorta och blusar och fräscha färger bytte snabbt om till militärgröna byxor, fotsida regnrockar och kepsar med öronlappar och helt plötsligt var det standarden. Hade jag vägrat klä mig i de kläderna hade jag varit den fåniga som stack ut, men hade jag bara några timmar tidigare kommit klädd i samma mundering hade folk funderat på om jag var riktigt klok.

Önskan om ett par cowboyboots

Och cowboyhatten då?! Ja den har ju självklart med Texasdagarna att göra. Jag matchade den med jeans och rutig skjorta, och för första gången i mitt liv önskade jag att jag ägde ett par cowboyboots. Hade jag kommit i cowboyhatt till Svenljunga i vanliga fall hade jag förmodligen fått underliga blickar, men just under fredag och lördag förra veckan var cowboyhatt det hetaste man kunde bära. Då var det standarden, och jag ville verkligen inte sticka ut. Så jag köpte en hatt som jag förmodligen inte kommer använda på åtminstone ett år.

Flockdjuren i oss kommer alltid ställa oss tveksamma till nya saker, men i slutändan står vi där i nätbyxdress, fotsid regnrock och cowboyhatt, bara för att alla andra råkar ha på dig det. Mode är inte alls något som finns för att vi ska sticka ut, mode finns för att vi ska passa in.