Jag förväntar mig inte att alla ska vara självmordsbombare redo att blåsa både mig och skolan i luften. Jag tror inte att de anser att jag är en förtappad kvinna bara för att jag inte bär slöja eller att jag ska få koranen kastad i ansiktet. Jag tror att de liksom jag är människor med tankar idéer och drifter. Jag har nämligen inga fördomar.
När jag stiger in i klassrummet märker jag att en asiatisk flicka pratar med en flicka i slöja, att en kille från mellanöstern skrattar med en flicka från Afrika och att en flicka med östeuropeiskt utseende försöker att få en kille från Iran att lära sig ord på ryska. Jag blir förvånad. Jag har visserligen inga fördomar, men borde inte killarna från Iran sitta i ett hörn skiljda från tjejerna från Irak? Och varför sitter inte de asiatiska eleverna tillsammans? Hur kan den blonda flickan ha så roligt åt tjejen i slöjas skämt? Det måste ju vara något fel!
Jag ska hålla i en lektion om dikter. De ska få analysera några typiskt svenska dikter. Och jag känner mig säker på min sak. Jag kanske inte är någon expert på diktanalys. Men dessa elever kan inte prata ren svenska så min kunskap är självklart tillräcklig. För att få igång lektionen börjar jag med att kasta ut frågan om de möjligtvis känner till någon poet eller dikt? Jag förväntar mig egentligen inga svar, men låter dem ändå få chansen att gå fram till tavlan och skriva upp diktare. Det tar tre minuter sen är tavlan fullklottrad med namn, namn som jag inte känner till. Det börjar kännas lite olustigt jag kan bara stå och se på när de krossar mitt självförtroende. När en kille från Iran ställer sig upp och reciterar en dikt på persiska direkt ur minnet och sedan översätter den till svenska blir jag faktiskt riktigt orolig. Hur ska jag kunna lära dessa elever något om dikter, de kan ju allt!
Jag går in utan fördomar och kommer ut ur klassrummet med krossade. Det verkar som om det faktiskt inte är samma sak att vara dålig på svenska som att vara dålig på alla ämnen. Och de bryr sig inte om vilken hudfärg, hårfärg eller nationalitet de andra eleverna har. De har valt vänner utifrån liknande intressen och gemensamma värdegrunder.
Vi svenskar vill gärna se oss själva som godhjärtade, fördomsfria och hjälpsamma personer. Vi vet hur världen fungerar och vi vet hur att vi har rätt. Men i ett litet klassrum i en skola i Göteborg sitter elever av olika ursprung med det gemensamt de inte behärskar det svenska språket fullt ut. Förutom det har jag lika mycket gemensamt med dem som jag har med min svenska granne.
Jag får lära mig en viktig sak under denna lektion. Jag har fördomar och jag är så starkt övertygad om dessa att jag inte ens inser att de är fördomar. Men jag får lära mig en ännu viktigare sak; så länge jag kan omvärdera mina åsikter är det inte fel på att ha fördomar, det är en okunskap. Och dessa elever ger mig kunskapen att omvärdera.
Och vet ni vad? Det är riktigt jäkla gött när fördomarna krossas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar