Nästa år bjuds det på skorpor

Min första krönika förra året hette Den kladdiga generationen och hyllade mer eller mindre kakor av kladdigare karaktär. Kanske har hela mitt år gått i kladdkakans tecken. För visst har året innehållit en hel del röra och choklad. Och kladdighet är något som är svårt att undvika när man som jag tillhör den klumpiga delens av mänskligheten. I vilket fall som helst slutade det helt klart i en kladdig chokladig röra.

Det nya året firades in i Holsljunga tillsammans med många goda vänner och nya bekantskaper. Det skulle nog klassas som en ganska vanlig nyårsfest. Det var den där obligatoriska nyårsmaten med potatisgratäng och kött, den noggrant utvalda spellistan som gjordes om till oigenkännlighet i samma stund som de anlända gästerna fick syn på datorn. Och självklart också den där lite väl skakade skumpan som man aldrig riktigt lyckas öppna precis på tolvslaget.

Jag hade hamnat i anordnarkretsen och tillsammans med mina flitiga festfixarkumpaner hade mat, dryck och fest planerats många veckor i förväg. Själv var jag efterrättsansvarig. Och som det stora kladdkakefan jag är valde jag att baka kladdiga chokladbrownies. Ett säkert kort, i min generation älskar vi som sagt de kladdigaste bakverken. Kakan skars upp i perfekta portionsrutor så det var bara att grabba en och äta den där man behagade. Inga bord behövdes, och vi slapp disk. Folk fattade greppet direkt och kakan förtärdes både ståendes och sittandes, gåendes och dansandes. På dansgolvet och på toaletten, i kylskåpet och under soffan...

Nästa dag när vi trötta efter nattens bravader öppnade dörren till nyårslokalen såg vi den briljanta portionsbitsidén i ett helt annat ljus. Det såg ut som att någon hade uppfunnit världens största kladdkakebomb och exploderat den inne på våran nyårsfest. Det var små kletiga chokladiga smulor var utspridda i ett fint lager över hela stället. Det kändes inte som en speciellt lockande uppgift att rengöra alla de mest underliga ställen från den kladdiga och mycket uppskattade chokladiga brownien. Men, vi fick stå vårt kast och det var bara att sätta igång och städa. Efter dammsugning, våttorkning och ett antal liter rengöringsmedel insåg vi att det enda som skulle fungera var att skrapa. Med trasor och naglar i högsta hugg gick vi över köksgolvet, köksluckor, toaletten, stolar och tangentbord.

Vi lyckades få rent hela stället, men under arbetets gång formulerade jag mitt första nyårslöfte tyst för mig själv. Nu var det slut med kladdandet. Det här året ska ägnas helt åt torra bakverk.

Nu är 2011 över. Kladdet har tvättats bort och nyckeln till världens kladdigaste chokladlokal har lämnats tillbaka. Jag kan inte annat än hoppas på att det är ett tecken på avslut, eller ännu hellre en nystart. Kanske betyder det att 2012 blir ett mindre rörigt och mer sofistikerat år. Men, om jag känner mig själv rätt ska jag nog inte hoppas för mycket på den saken!