Skyll inte på mig

”Då till tiotusenkronorsfrågan; var ligger Spanska Ridskolan?” Mannen som frågan riktar sig till ser nöjd ut, han ser nästan lättad ut när han utan att tveka svarar; ”det är Madrid”.

Klippet från frågesportsprogrammet har gått som reklam på tv och jag vrider mig i soffan varenda gång programledaren konstaterar att motståndaren har gett det rätta svaret som är Wien och mannen som så självsäkert svarade Madrid inser sitt misstag. Han försöker förgäves intala både programledaren och motståndaren att han ju egentligen menade Wien, att han tänkte det hela tiden, att han bara råkade säga Madrid, att han missuppfattade frågan, att det är okej om de delar på vinsten. För han hade ju egentligen rätt, det kom bara ut fel.

Det är fruktansvärt att ha eller göra fel och inte kunna skylla på någon annan än sig själv, men det tillhör ändå god ton att stå för sina misstag.

Att rikta ilskan ifrån sig själv

I helgen var jag på fest. Jag satt bredvid en kvinna som hade döttrar i yngre tonåren och hon pratade just om i det här fallet bristen på att kunna stå för sina misstag. Hon uttryckte en viss irritation över att dessa döttrar kunde vara fly förbannade på sina kära föräldrar för att de, döttrarna alltså, hade misslyckats på ett prov, tappat bort något eller helt enkelt hade en dålig dag. Jag insåg att även jag hade en period då jag utnyttjade mina föräldrar som frånskyllningsobjekt. Man var liksom tvungen att rikta ilskan från sig själv på något annat, och då var ofta päronen där i vägen. Det kändes skönt att den där egenskapen har försvunnit och att jag idag kan säga att jag är en person som står för mina misstag.

”kanske skrapade i bilen lite”

Några dagar efter festen skulle jag åka och handla. På vägen ut från parkeringen råkade jag köra upp på en hög kant och ett inte helt angenämt skrapande ljud hördes. Jag körde hem, nämnde lite i förbifarten för min sambo att jag kanske skrapade i bilen lite. Han gick ut och tittade och kom in igen och undrade hur jag definierade ”lite” eftersom hela underredet var skrapat. Det var då jag hörde mig själv säga ”visst, var du sur för att jag skrapade i bilen lite, men du ska veta att imorse var jag sjukt nära på att köra på två rådjur, jag fick tvärbromsa, och hade inte rådjuren vänt hade vi haft en väldigt tillknycklad bil, så i relation med det är faktiskt inte lite skrapmärken så farligt.”

Den mer sympatiska vägen

I samma stund som jag uttryckt den korkade meningen fick jag plötsligt helt ny förståelse för killen i frågesportsprogrammet. Det är väldigt jobbigt att inte kunna skylla på någon annan än sig själv, men att stå för sina misstag är ändå den mer mogna och sympatiska vägen att gå. Och jag är ju trots allt inte tonåring längre. Så okej, det var ju mitt fel det där med bilen. Men ärligt talat är parkeringen sjukt dåligt planerad, vem bygger en hög kant precis där man ska svänga ?! Jag måste vara långt ifrån den enda som har råkat skrapa i lite där.