En riktig snyftare

Jag känner hur det bränner bakom ögonlocken och klumpen i halsen växer, men jag sväljer, för jag vill inte gråta, att gråta anses svagt och jag har alltid fått höra att inget bra kommer ut av att jag gråter. Ingenting.

Att hinna eller inte hinna

Klockan är sju på morgonen jag har precis klivit på en buss som ska ta mig till Kinna och sen vidare till Göteborg. I Göteborg väntar ett seminarium som är slutprovet på en stor uppgift jag och mina gruppmedlemmar har arbetat med halva terminen. Det är sjukt viktigt och sjukt obligatoriskt, därför blir jag lite orolig när bussen är tio minuter försenad redan när jag kliver på den. Jag sätter mig ner och tittar ut genom fönstret en stund, men kan inte skaka av mig känslan av att jag inte kommer hinna med min anslutningsbuss. Till slut kliver jag fram till busschauffören och frågar honom hur han tror att mina chanser att hinna med bussen är. ”De är nog tyvärr rätt små”, svarar han, och jag känner stressen gripa ett tag runt min strupe.

Att jämt gråta

Jag tänker redan nu erkänna att jag är en gråtare. Jag gråter när jag är ledsen, när jag är glad, när jag är stressad, när jag är trött och när jag är arg. Det är inte alltid en fantastisk egenskap att ha. Det är svårt att lägga tyngd i sina ilskna argument i ett bråk samtidigt som man hulkar och snorar och tårarna rinner ner för kinderna. Därför brukar jag försöka stoppa gråten så länge det bara går, så även denna tidiga morgon på en buss på väg mot försening. Jag försöker intala mig själv att det inte är så farligt, att mina gruppkompisar nog inte blir så besvikna på mig om jag gör att vi snubblar på målsnöret. Det går sådär. Jag försöker få busschauffören att kanske ringa någon av sina kollegor, men jag vet ju inte hur deras system fungerar, och även om jag märker att han tycker synd om mig verkar han inte kunna göra så mycket.

Plattan i mattan

Det är när jag ser min sista chans i form av en buss som tydligen tar en genväg köra iväg bara några sekunder innan jag är framme som tårarna tränger upp ur ögonen. I samma stund ringer min mamma och det är som att vrida på en kran. Där i sätet bakom busschauffören berättar jag hulkandes om min oerhörda stress för min förstående mamma. Hon försöker trösta, säger att jag inte ska gråta över saker jag inte kan göra något åt. Men när jag som bäst gråter där på bussen hör jag hur busschauffören suckar djupt, tar upp sin mobil och ringer ett samtal. Han ber någon att vänta, säger att han ska skynda sig. Sedan trycker han plattan i mattan. Och för min och mina tårars skull lyckas han stoppa Göteborgsbussen och jag hinner till mitt seminarium.

Jag vill självklart passa på att tacka busschauffören, hans morgon blev nog också ganska mycket stressigare på grund av mig, men mest av allt vill jag säga att det faktiskt kan komma något bra ur att gråta ibland, om inte annat för att det lättar så gott på trycket!