Ett farväl

Ni vet när filmstjärnor ska ta emot något stort pris och ska hålla tacktal. De vill så gärna tacka alla de samarbetat med, men innan de ens hunnit med hälften är det någon orkester som börjar spela och deras ord dränks i sorl.

Jag är långt ifrån en filmstjärna, ändå kan jag sätta mig in i situationen. 3000 tecken räcker inte för det jag vill ha sagt i denna krönika. Som kommer bli den sista.

En stolt lantis

Jag började skriva krönikor för STT för över fem år sedan. Då hade jag precis tagit studenten, och jag kommer alltid vara tacksam mot STTs dåvarande ägare Sune Strand som vågade satsa på en ung tjej utan tidigare erfarenhet. Men han såg det problem som finns på landsbygden idag, att de unga flyr och kvar blir en väldigt homogen grupp med människor, vilket gör att utvecklingen stagnerar. Han ville bidra till en bättre kultur för ungdomar på sitt sätt och låta dem få en röst genom mig i STT. Ett ansvar som var tungt men ärofyllt att axla. Jag har stått på mig, flyttat från Sexdrega, till Holsljunga och nu Redslared och alltid varit en stolt lantis, även om det inte har varit lätt alla gånger.

Underhållande och utmanande

Jag har skrivit vardagsreflekterande men också mer debatterande och åsiktsgrundade texter. Det har aldrig varit min intention att alla ska hålla med mig i det jag skriver. Jag har skrivit för att underhålla, men också utmana åsikter och fenomen som finns djupt rotade i vårt samhälle. Och det är viktigt att komma ihåg att allt som har stått i mina krönikor kommer från mig, det är mina åsikter, det är därför det har funnits både namn och bild på mig. Att jag har haft möjlighet att uttrycka mig under epitetet ”de ungas röst i Kind” har gjort att jag har varit tvungen att hitta min egen stil, känsla och värdegrund. Därför har det varit väldigt utvecklande för mig att skriva alla dessa krönikor. Kanske och förhoppningsvis har jag även fått andra att tänka till emellanåt, om inte annat att dra på munnen en vanlig onsdagseftermiddag.

Från kladdkakor till amatörer

Jag har räknat ut att jag har skrivit ungefär 240 krönikor. Det är 768 000 tecken, vilket motsvarar ungefär den första boken i sagan om ringen-trilogin (inga övriga jämförelser, mina krönikor har ju trots allt handlat om andra saker än män med konstiga namn som går). Min första krönika handlade om hur min generation är som en kladdkaka, svårgreppbar och alldeles för mycket, men ändå helt underbar och min sista kom att handla om glädjen i att vara en glad amatör. Och jag tycker ändå att det sammanfattar det hela rätt bra. Jag är gärna en glad amatör som står upp för min generation.

Tack!

Jag vill avsluta denna sista krönika med att tacka alla som har funnits där och hjälpt mig. Tina Hjort Svensson som var den som lärde mig journalistyrket från början, Katarina Johansson och Ann-Sofie Wahlberg som har fortsatt det jobbet och alltid har uppmuntrat mig, Per-Ove Ståhlbrand som mer än en gång har räddat mig från pinsamma stavfel, tydligen så använder man till exempel inte en damsugare när man städar... Stefan Rylander som har varit Stefan och gjort sommarvikariatet till eviga diskussioner om påhittade ämnen, men också lärt mig allt jag kan om grafisk design. Och alla andra på STT som har gjort mitt första riktiga arbete till det bästa!

Ännu mera tack!

Jag vill också tacka mamma för att hon varje vecka har lyssnat på mina krönikor över telefon och för att hon varje vecka ha sagt, ”ja det är bra, skicka in det bara”. Och min sambo Mattias som många söndagskvällar har talat om för mig att jag är en mes om jag inte bara tar tag i mig själv och skriver något nu.

Sist men inte minst vill jag tacka alla fantastiska läsare. Ni som har kommit med glada tillrop men också kritiska åsikter. Ni som har kommit fram på ICA och ni som har gett mig möjlighet att tala, föreläsa och berätta om hur det är att vara Kindsbygdens unga röst.

Tack från djupet av mitt hjärta!