Tänk på döden

De flesta ska inte dö. Några ska dö, men inte nu.

Det var en kall januarimorgon 2009. Jag väntade på bussen på en mörk busshållplats i Lockryd. Som vanligt läste jag igenom informationstavlan för att fördriva tiden, när mina ögon föll på något nytt. En bunt med kort i en behållare, och jag tog upp ett. På framsidan stod det jag har tagit ställning. Det hade inte jag gjort än, men fem minuter senare var jag en möjlig organdonator. Kortet kom från Socialstyrelsen och var ett så kallat donationskort, ett bevis att bära med sig i plånboken för att i den värsta av situationer göra sin vilja känd.

En oförändrad vilja

Tiden gick och mitt kort låg där i plånboken, det fick byta plats några gånger när bytte plånbok, men min vilja förändrades inte. Några år senare anmälde jag mig även till donationsregistret på Socialstyrelsens webbsida livsviktigt.se. Och nu har frågan om organdonation blivit aktuell i mitt liv igen i och med en uppgift som ingår i min utbildning där jag har ett samarbete med organisationen MOD- mer organdonation.

Positiv men okänd vilja

I Sverige är det så att om inte din vilja är känd och du dör så måste dina anhöriga avgöra om du skulle kunna tänka att donera dina organ. Finns då den minsta lilla tvekan så doneras inte organen. Idag är nästan 85 procent av svenskarna positiva till organdonation, men tyvärr gör få sin vilja känd. På grund av detta dör varje år ungefär 50 personer i väntan på sina nya organ. Att göra sin vilja känd är därför oerhört viktigt.

Att inte donera

Att prata om död och donation är svåra ämnen och man stöter ofta på argument för att inte donera. Det tre vanligaste anledningarna till att inte donera sina organ är att det finns en risk att de kommer vara obrukbara, att jag kanske behöver dem efter min död, och jag är odödlig.

Att prata om döden

Den vanligaste anledningen är det sistnämnda. De flesta ska inte dö. Några ska dö, men inte nu. Döden är så svår att prata om att den riskerar livet på andra. Att oroa sig för att man kanske inte kan donera sina organ är onödigt, om det inte gå så går det inte, och ingen kommer ge dig sämre vård för att dina organ ska gå att donera. Att rädda en människas liv är alltid prio ett. Att känna att man kanske behöver sina organ efter döden tangerar det religösa. Jag har ingen aning om det är så såklart, men det jag vet är att alla världsreligioner är för organdonation eftersom det anses osjälviskt och vackert att ge en annan människa det finaste man kan få, nämligen livet tillbaka. Jag hoppas att om det finns ett liv efter döden är det min själ som lever vidare och då vill inte jag att användbara organ ska ligga i ruttna eller brännas upp.

Att ge och ta

Vårt samhälle är uppbyggt kring devisen att för att få något måste man ge något. Om jag är beredd att ge bort mina organ efter min död, kan jag med gott samvete ta emot ett organ om jag skulle bli sjuk. Sjukdom och död händer, så är det bara.

Det är inte svårt att göra sin vilja känd. Det räcker att tala om hur man vill ha det för en nära anhörig. Den lilla gesten kan rädda åtta liv. Ibland måste man tala om döden för att förhindra döden.