Om vi ej kaffe får kanske vi hemåt går!

En helg på Påarps gård med körsång borde ordineras som medicin mot höstdeppighet! Att lyckas skapa vacker stämsång tillsammans ger en riktig glädjekick. Anneli, vår alltid lika entusiastiska körledare menade att körsångare ofta anses som trevliga och glada personer, om inte annat blir vi det av sången. Faktiskt tror jag vi påverkar varandra mer än så för jag lade märke till att körsångare verkar ha många saker gemensamt. Till exempel:

• kan de inte hålla tyst, det finns alltid någon som sjunger, pratar eller skrattar när de inte ska.
• har de alltid har en låt på hjärnan som de går och gnolar på. Gärna en jullåt i någon övre o-stämma.
• är de inte några tävlingsmänniskor, om det inte rör sig om musiktävlingar. Ska det gissas refränger då försvinner den trevliga, samarbetsvilliga körmänniskan.
• kan de absolut inte fungerar utan fika!

Fika är en körsångares bästa vän. Är stämman svår och tonerna skeva gör snart en kopp kaffe och en mandelkubb att det uppstår ljuv musik. Som tur är för Likören så var Påarps gård som ett mecka för en fikaälskare. Så fort tröttheten smög sig på stod där kaffe och kaka uppdukat. Det finns även en femte sak som körsångare ofta har gemensamt, de är ej väldigt dåliga på att lära sig texter utantill. I Likören finns det egentligen bara en sång som alla kan utantill, och tro det eller ej, men den handlar om kaffe! Sista versraden går: ”om vi ej kaffe får, kanske vi hemåt går” och den speglar väl körsångarens enda men ack så tunga last.

Men det är ju inte bara körsångare som är förtjusta i fika. Även orkestrar, byggarbetare, politiker, lärare, journalister, ja svenskar i allmänhet är kända för att kunna bryta upp vad som helst, när som helst för en fikapaus. Är klockan tre så är den! Fikapaus på jobbet är en mycket svensk företeelse och det finns länder som skakar på huvudet åt tanken på att gemensamt bryta sitt jobb för att dricka kaffe, men jag har en känsla av att fikat är det enda som får oss att gå till jobbet ibland.

Det är ju på fikat man faktiskt träffar sina arbetskamrater, körsångarvänner och medmusikanter på riktigt. Det är då samtal som inte är arbetsrelaterade kan avhandlas. Vi kommer varandra nära på fikarasten. Vi får veta vad varandras barn heter, hur semestern var, och vi får dela med oss av det fantastiskt goda äppelkakereceptet. Det spelar inte så stor roll vad man fikar även om prinsesstårta alltid är att föredra, det spelar heller inte någon roll exakt vad man pratar om. På mitt jobb löser vi korsord på rasterna. Det är avslappnande och roligt att få samarbeta på ett jobb som annars är ganska individuellt. Om inte annat har jag byggt upp en fantastisk googlingsteknik! Och precis som jag aldrig skulle lösa korsord med mina arbetskamrater skulle jag aldrig prata snarkningar med mina körvänner eller tapetsering med mina mina medmusikanter i SSB om det inte hade varit för fikapausen.

Det är fikapauserna som skapar relationer, som leder till mer avslappnade samarbeten och framförallt samstämmiga körer. Och det, mina vänner, är ingen dålig bedrift av lite kaffe och en mandelkubb!