Pinsammast i hela världen

Jag är väl i tioårsåldern och mamma har precis hämtat mig från fritids i Hillared. Det är skymning ute och när vi passerat skolan får mamma helt plötsligt tvärstanna för några ungdomar som helt utan reflexer cyklar sicksack över vägen. Mamma vevar ner rutan, jag ber henne förtvivlat att bara strunta i det och åka vidare. Hon lyssnar inte på det örat, och med mig hukandes i framsätet skriker hon åt ungdomarna att de är en trafikfara utan något vett i huvudet, och att om de ska cykla på det viset får de åtminstone ha reflexer på sig.

Jag minns den här händelsen väldigt tydligt för jag tror att det hände något med mig där och då. Jag kom in i en ny fas i livet där jag helt plötsligt började tycka att mina föräldrar inte alltid var helt roliga att ha att göra med. Tidigare hade mamma och pappa varit mina största idoler som gärna fick vara med överallt, men nu kändes det ofta som om de var i vägen. Mina föräldrar blev de pinsammaste i hela världen!

Det skulle dröja ytterliggare några år innan den pinsammaförälder-eran slog till på riktigt, men någon gång på högstadiet var det som värst. Jag var dock inte ensam om det. Alla tyckte att deras föräldrar var det mest pinsamma som vandrat i ett par skor. Jag och mina klasskompisar brukade låtsas som om vi inte hade några föräldrar, vilket gick ganska bra tills Mogaskolan fick för sig att alla föräldrar som ville skulle få hälsa på i skolan en dag. Det var så tydligt när en klasskompis med blossande kinder och nedböjt huvud kom inlufsande i klassrummet, då visste man att det förmodligen skulle komma en äldre kopia i släptåg som till skillnad från sin son eller dotter vänligt log mot och hälsade på alla. Bara det där hälsandet var tillräckligt pinsamt för att man ville sjunka igenom jorden. På högstadiet rådde det vissa regler. Man hälsade inte på vem som helst, och om man hälsade så gjorde man för guds skull inte det med ett leende på läpparna. I bästa fall grymtade man något, såg åt ett annat håll och knyckte med huvudet.

Det värsta var föräldrarna som gärna ville ställa sig in hos de övriga eleverna i klassen. Som försökte använda coola uttryck men var ett decennium försena. Som sa att kompisens kläder var ”hippa” eller ”fräsiga” eller som valde att hälsa med ett ”tjabba polarn” i tron att de smälte in. Vi- högstadieeleverna- tyckte att vi var vuxna och coola, våra föräldrar tyckte att vi var barn. Och i den krocken blev föräldrarna ett jobbigt bevis på att våra attityder inte höll fullt ut. Jag kan fortfarande komma ihåg hur fruktansvärt pinsamt det var, och hur jag lovade mig själv att aldrig bli som mina föräldrar.

Någonstans under gymnasietiden började känslan gå över, vi kom in i en ny era. En från båda håll accepterande. Nu går jag gärna på fest tillsammans med mina föräldrar och är på samma nivå som dem. De ser mig som en vuxen individ och jag ser dem som en något föråldrad vän. Det slår mig i skrivande stund att det knappast är mina föräldrar som ändrat attityd, utan jag, det är lite skrämmande!

Jag vill avsluta denna krönikan med att be om ursäkt till dig som jag skrek åt när du åkte rullskridskor i Svenljunga för några veckor sedan. Men du måste faktiskt använda reflexer, du blir ju rena trafikfaran när det skymmer!