Stel av skräck

”Min kompis kusin fick en allergisk reaktion och tvingades amputera bort armen”, ”jag har hört att nålen är ca 3 cm tjock och att dom sticker den rakt in i benet på en”, ”sjuksköterska?! Nej, nej dom tar in folk från försvaret, två starka karlar som håller fast en, medan en tredje hackar in sprutan i armen på en”.

Farväl barndomen

Åren innan jag började fyran kantades av sådana här berättelser, skrämmande men självklart helt osanna anekdoter om den fruktade stelkrampssprutan. En spruta som av någon anledning hade betydligt sämre rykte än alla andra vaccinationssprutor gemensamt. Jag var livrädd. I flera år. Jag och mina kompisar gjorde upp strategier för att lyckas fejka sjukdom den dagen sprutan skulle ges, men vi lyckades inte lista ut när övergreppet skulle ske. Så en dag när vi satt där och räknade multiplikation så kom skolsköterskan in i vårt klassrum. Hjärtat tog ett skutt och stämningen förvandlades som genom ett trollslag, och vi förstod att tiden var inne. Det var dags att säga farväl till barndomen, mänskligheten och sin ena arm.

Mot min egen avrättning

Med bankande hjärta gick jag genom korridoren på väg mot vad som kändes som min egen hängning. Det var inte förrän jag kom tillbaka till klassrummet igen som jag förstod vad som hade hänt. Skolsyster hade med en spruta av normalstorlek gett mig stelkrampsvaccinet som visserligen värkte lite, men armen satt kvar och all nervositet släppte. Jag hade överlevt livets hittills största prövning.

Fastkedjad med blödande ögon

Dessa skrämselhistorier är något som livet tycks kantas med. När jag skulle börja högstadiet fick vi höra att vår lärare i princip åt elever till frukost. Gymnasiet skulle inte finnas en chans att klara av, för att inte tala om universitetet, ett ställe där de kedjade fast dig i väggen och tvingade dig läsa engelsk facklitteratur tills ögonen blödde. Kanske trodde jag där någonstans när jag hade klarat av mitt första år på universitetet att jag nu hade kommit över gränsen, att jag skulle klara av resten av livet utan att gå på alla idiotiska skrämselberättelser. Jag hade liksom synliggjort mönstret och jag förstod nu att dessa berättelser bara var ett psykologiskt spel, ett sätt för andra att bygga upp sig själva genom att trycka ned sina medmänniskor.

Ett inte så lugnande samtal

Men så började en vän till mig på samma utbildning som jag och hon var nervös inför första tentan, en tenta som jag själv hade gjort ett år tidigare. Och trots att mina intentioner när jag började samtalet med henne var att lugna henne så hörde jag hur jag började berätta om alla klasskompisar som hade gråtit utanför tentasalen, hur jag själv hade kallsvettats i tre timmar och sen tvingats göra om tentan, hur det var omöjligt att förstå, och hur halva min klass bestämde sig för att hoppa av efter denna fruktansvärda första tenta. Jag märkte vad jag gjorde, men jag kunde inte sluta, det fick mig att känna mig så bra.

När jag gick därifrån skämdes jag, ända tills jag erinrade mig att hon, min vän, var samma person som en gång i tiden hade talat om för mig att hennes kompis kusin hade fått amputera bort armen efter stelkrampssprutan, och jag kände mig extremt nöjd, äntligen hade jag fått min revansch!