Sparad glädje

Vi har precis kommit in på 40-talet. 2040-talet alltså. I soffan hemma hos sin mormor sitter Elin junior. Hen har en önskan om att se en film från sin barndom. Elin tittar fundersamt på sin mor, Elin juniors mormor, och svarar att någon sådan film nog tyvärr inte existerar, men att det nog ska gå att vaska fram ett roligt kattklipp från året då Elin junior föddes.

Vi åker tillbaka drygt 25 år i tiden. I soffan hemma hos min sambos mormor berättas gamla historier. Mormoderns syster har under veckan tittat på gamla inspelade filmer från nästan 20 år tillbaka i tiden, och berättar livligt om vad alla har för sig under inspelningen av släktkalaset 1996. Historierna leder till nya historier och det är riktigt roligt att lyssna till alla gamla minnen som har kommit upp till ytan igen med hjälp av videoinspelningen.

Minnen föder minnen

Även jag, eller framförallt mina föräldrar har en massa filmer hemma. Jag har sett mitt dop, min två-årsdag, ett luciatåg på dagis där min bästa kompis luciakrona är så stor att den åker ner runt halsen på henne medan hon, utan att röra en min, allvarligt fortsätter sjunga luciasången. Jag har sett mig själv rida, sjunga, hoppa hopprep, stoppa in så mycket fiskbullar och potatis i munnen att mina kinder ser ut att vara nära att sprängas. Det är verkligen jätteroligt att få ta del av saker man inte minns eller inte var närvarande vid genom att få se det på film. Och minnen föder verkligen minnen. För ett tag sedan hittade min far en massa diabilder. Då kom jag ihåg att när jag var mindre så var det en del av kalaset att någon riggade upp en duk och sen tittade alla gemensamt på bilderna och mindes tillbaka. Det var verkligen trevliga stunder.

När min kompis var på besök för någon vecka sedan började vi titta igenom gamla bilder på min facebooksida, samma effekt som med diabilderna uppnåddes, en massa minnen och roliga händelser bubblade upp till ytan, men skillnaden var att de äldsta bilderna var från 2008 och det var väldigt få bilder. Vi har på något vis tappat en skatt för minnet och för glädjen när vi slutade spara på filmer och bilder. Visst vi filmar och tar kort med mobilen, men vi är dåliga på att ta vara på dem, i bästa fall hamnar de i en mapp på en dator. Det finns personer som har ett genuint intresse för foto och framkallar sina bilder, men det är färre än förr, för det är inte ett krav för att kunna se dem.

Facebook på släktkalaset?

Innan hade alla en kamera och alla tog mer eller mindre bra kort som framkallades, idag har alla en mobil som byts mot en nyare modell och bilderna är borta. Det är verkligen en tråkig utveckling av tekniken. Men kanske har jag fel, kanske kommer facebook, youtube, instagram och twitter vara källa till minnen i framtiden. Kanske kommer det vara helt accepterat att sitta och bläddra på facebook på storbildsskärm på släktkalasen. Men jag tror nog att det kommer dröja ett tag. Tills dess kan vi ju alla försöka vara lite bättre på att ta vara på våra minnen, framkalla bilder, och filma även om det inte händer något speciellt, bara så att våra barn i framtiden kan få en blick över hur det faktiskt såg ut och vi har en chans att minnas tillbaka.