När jag var liten brukade vi vara ett stort gäng som firade midsommarafton tillsammans. Vi åkte till Hofsnäs, kollade på midsommarstången, dansade små grodorna och kastade ringar på ciderflaskor. Det var alltid sol, och ett väldigt starkt minne jag har är att jag alltid var blöt i håret och hade ont i pannan. Det berodde självklart inte på att det var just midsommarafton, utan för att min midsommarkrans som min mor band till mig hade legat i vatten för att inte vissna innan den sattes på mitt huvud. Ont i pannan fick jag eftersom jag envisades att ha taggrosor i kransen. Vackert, men stickigt.
Efter besöket på Hofsnäs åkte vi hem till partytältet i trädgården. De vuxna åt sill och barnen åt fiskbullar i hummersås. Efteråt blev det jordgubbar i mängder. Det bästa av allt var att det aldrig blev riktigt mörkt, så man kunde vara ute och leka tills myggen i stort sett åt upp en.
Midsommarafton var lite mystisk. Lystret som gör sommarnatten ljus får mig alltid att tänka på Barna i Bullerbyn. På midsommarafton hoppar de över sju gärdsgårdar och plockar sju sorters blommor. Det viktigaste av allt är att inte tala under proceduren. Jag och mina kusiner skulle testa det en gång. Det var svårt att hitta sju gärdsgårdar så ett fårstaket fick duga. Svårast var det dock att hålla tystnaden, för är det någon gång som skrattet bubblar inom en är det när man lite spänd springer omkring i hagen mitt i natten och rycker upp smörblommor med rötterna. Dessutom visste vi ju att Britta, Lisa och Anna i Bullerbyn fick se Näcken, och man visste ju aldrig vem som gömde sig vid den leriga sankmarken i hagens nedre del. Midsommarafton när jag var liten var magisk!
Första gången jag skulle på en riktig fest på midsommarafton var det faktiskt på Hofsnäs också. En kompis hade bjudit in mig till en grillfest vid stranden och jag var lite nervös när jag väntade på mina vänner på parkeringen. Så mycket till fest blev det dock inte eftersom ett stort gäng hade bestämt sig för att hoppa av i sista stund. Det hela slutade med att sex tappra personer gick från Hofsnäs till Hillared, en sträcka på ungefär en mil. Bara för att ha någonting att göra.
Efter den här något misslyckade festen har jag firat midsommar på många olika ställen, men känslan av riktig midsommar har varit svår att uppnå utan dansen och kransen. Därför var det som att återuppleva sin barndom på när jag blev bjuden till kompisens sommarstuga i Fäxhult i Holsljunga förra året. Till dragspelsmusik fick jag dansa små grodorna, vi äro musikanter och alla andra för mig halvt bortglömda ringdanser. Att vi sedan packade in oss i min lilla gröna bil för att fira midsommarkvällen på Skrea gjorde bara saken bättre. Jag fick en kombination av traditionell midsommar och rolig fest med glada vänner.
Men vad är det som gör att midsommarafton skiljer sig så beroende på vilken ålder man är i. När byts sju sorters blommor ut mot sju sorters killar? Och Herrljunga cider mot en något mer jäst dryck? Det jag allra mest funderar på är när det når sin kulmen. För någon gång börjar ju de häftiga midsommaraftnarna dra sig åt det lugna hållet igen. Mina föräldrar hade säkert vilda fester när de var i min ålder, men under min uppväxt återgick de till det lugna firandet de hade när de var barn. Kanske är det så att man måste få festa till det och vara lite rebellisk för att kunna uppskatta sin barndoms midsommaraftnar med taggiga kransar, Herrljunga cider och fiskbullar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar