Under 90-talet hördes ofta en kvinna ropa i skogarna utanför Sexdrega. Wanda, Elvis, Stina, Lydia, Elin, ropade hon med en ibland snäll stämma och ibland en något mer irriterad. För någon ovetande skulle det antagligen verka som att det var en galen kvinna med väldigt många hundar som var ute och kuskade där i skogen. Jag kan inte säga emot detta påstående överhuvudtaget, däremot så skulle jag vilja reducera antalet namn som tillhör hundar till fyra. Det femte och sista namnet, Elin tillhör nämligen en tvåbent varelse, det tillhör mig.
Som enda barnet till en hunduppfödare har min uppväxt ibland skiljt sig något från mina vänners.
Jag var alltid i underläge gentemot hundarna. Jag var en, och de var alltid minst fyra stycken. Men jag tror inte att min mor gjorde så stor skillnad på ett barn och en hund. Och jag måste hålla med. Båda behöver äta, skita, aktiveras och ibland få en klapp på huvudet. Så mår de ganska bra.
Det var inte alltid så lätt att bli uppfostrad som en hund. Visst fick jag alltid mat på bestämda tider, men tro mig, torrfoder kan bli ganska enformigt i längden.
Men jag tror ändå att jag har en hel del upplevelser från min barndom som andra inte kan skryta med. Bara det här att när andra barn hängde med sina föräldrar på lekplatsen, satt jag i min vagn, åt russin och beskådade hur min mor kastade ut döda fåglar till sina apporterande vänner.
En gång när jag var ute och åkte bil med min vän och hennes pappa låg det plötsligt en död, men till synes oskadd hare mitt på vägen. Pappan stannade och gick ur bilen, vilket jag inte tyckte var så konstigt, men istället för att ta upp en påse och ta med sig det fina träningsviltet hem slängde han den fina haren i diket. Helt obegripligt!
En annan gång frågade min klasskompis som på ryktesvägar hade hört att vi hade två frysboxar fulla med döda fåglar om vi hade dom för att äta. Konstigt nog såg han inte ett dugg lugnad ut när jag förklarade att vi tinade upp dem och la ner tid på att lägga ut dem i skogen bara för att våra hundar skulle springa och hämta in dem igen.
En annan sak som inte störde mig till en början, men som av någon anledning började göra mig djupt generad när jag kom upp i tonåren var det här med parningen. Det var liksom då som jag insåg att en stor del av min mors hobby gick ut på att med en kopp kaffe i handen glatt småpratandes med en likasinnad nörd stå och se på när hundarna nuppade med varandra. Sjukt pinsamt!
Jag minns speciellt en gång. Jag skulle ge mig ut på en ridtur med en vän som vid det här laget var så luttrad så att hon inte brydde sig om att det stod två hundar vildsint jukkandes utanför staketet. Plötsligt svängde det in en bil till huset, och en lång, snygg uniformsklädd man steg ur. Han reflekterade nog inte på en gång över scenen som spelades upp framför honom. Utan började informera oss om en militärövning som skulle ske i närheten när han helt plötsligt avbröt sig och stirrade på den smått perversa situationen. Sen konstaterade han lugnt, jaså här paras det ser jag, och fortsatte prata. Jag ville helst sjunka igenom marken och stanna där länge.
Trots hundmänniskors stora friluftsintresse så vet jag inte någon som är så ytliga som just dessa personer. Är inte öronen för långa så är pälsen för dålig, och är inte pälsen för dålig så är ögonen för ljusa. Därför har jag väldigt svårt att förstå hur min mor kunde välja min far. För ingen normalt tänkande hunduppfödare hade valt en man med den otroligt kassa pälskvaliten. Kanske hoppades hon på hans mörka ögon, men tji fick hon för det för där slog hennes egen brist igenom. Men jag tror nog att trots de ljusa ögonen så var det en lyckad kombination. Avkomman är nämligen både vacker och bra på att arbeta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar