Det finns en oskriven regel som säger att på semester och sommarlov så måste man besöka en massa olika utflyktsmål. Inte mig emot på något vis. Men av någon anledning måste ett av dessa sommarställen vara Liseberg. Det verkar inte spela någon roll hur många ställen man besöker, Liseberg måste finnas med på listan, och ska besökas innan sommaren är slut.
Själv har jag besökt både djurparken, Torpa, Varbergs fästning och naturhistoriska museet i sommar. Jag har alltså inte bara utsatt mig mig för vilda och farliga djur på bara en armlängds avstånd. Jag har dessutom besökt ett hemsökt medeltida stenhus, och studerat lik och kvarlevor från både människor och djur. Kvoten av vad man borde utsätta sig för under en sommar borde varit fylld. Ändå satt jag helt plötsligt där i bilen på väg till Liseberg med sina fruktansvärda åkattraktioner. Att jag hade varit farligt nära såväl levande som döda djur rörde mig inte i ryggen, men bara tanken på att sätta mig en berg- och dalbana fick huden att knottras och munnen att torka ut.
Hela tanken med berg- och dalbanor är att det ska kittla så där gott i magen, och att hela färden ska kännas som ett långvarigt lyckorus. Det är vad jag har fått berättat för mig. Jag ser dock något annorlunda på saken. Jag avskyr den känslan som berg- och dalbanor för med sig, och ska härmed göra ett försök att få alla er berg- och dalbane- lovers där ute att förstå oss som ni kallar för fegisar.
Bygeln fälls ner över mina knän, låser fast mig så att jag säkert inte ska kunna ta mig ur den lilla vagnen jag sitter i. Jag sitter där och försöker svälja ner hjärtat från halsen till bröstet igen. Och frågan som ringer i huvudet är; hur kan jag utsätta mig för något sådant här? Hur kan jag stå i kö och till och med betala för att slängas runt som en trasdocka, helt utan att kontrollera det själv?
En röst säger. Välkomna till Lisebergsbanan, för att få åka här måste du vara över 110 cm. Jag försöker krypa ihop, men mina 178 cm är svåra att dölja. Alla utom jag ser fram emot dödsrycket då maskinen från 80-talet i snabb fart ska ta oss genom snäva svängar och branta backar. För jag är G-kraftsintolerant. Det alla andra älskar, det hatar jag. Känslan av hur kroppen slungas okontrollerat igenom de skarpa svängarna och den totala förvirringen när jag skräckslaget inser att jag inte vet om jag är upp eller ner. Det är något av det värsta jag vet.
Så är det då dags för vårt tåg att avgå. Det obehagliga börjar direkt. Vi färdas upp för en brant backe i tåget utan konduktör. Någon skriker; jag vill inte, jag vill inte, släpp ut mig, vi kommer att dö! Och jag inser att det jag själv som ropar. Barnen i vagnen bakom skrattar. Jag har en känsla av att det är åt mig. På toppen av backen stannar vi en tiondels sekund, och under den korta stunden hinner jag titta ner och jag inser att slutet är nära. Vi kommer aldrig ta oss ner för den branta backen levande. Något släpper, och jag kniper ihop ögonen och skriker rakt ut.
Väl tillbaka på stationen måste jag först känna efter så att jag inte har tappat någon kroppsdel på vägen innan jag kan kliva ur. Tårarna rinner och benen känns som spaghetti. Det är då någon skriker; EN GÅNG TILL! Jag känner att jag faller ner i ett svart hål. Jag är halvt ihjälskrämd, kippar efter luft och tårarna rinner. Vad ska man behöva göra för att folk ska inse att G-kraftsintolerans faktiskt existerar? Det handlar inte om feghet, det handlar om en allergi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar