Jag har packat dagen innan. Skrivit en lista på allt jag behöver ha med mig, satt upp en lapp på dörren, och ställt klockan en timme tidigare än jag behöver. Allt för att ha full koll på mina saker innan avfärd. Klockan ringer, jag stiger upp, kollar listan, packar ner det som återstår. Känner mig helt klar redan en halvtimme innan jag ska åka, och lugnet infinner sig. När jag sätter nyckeln i låset slår det mig; jag har inte med mobilen! Jag springer in för att hämta den, men konstigt nog ligger den inte där jag la den senast. Efter en stunds frenetiskt letande hittar jag den ovanpå badrumsskåpet. Konstigt, där har i alla fall inte jag lagt den. Nu är jag lite sen, men ingen fara. När jag stänger dörren en andra gång upptäcker jag att nyckeln är borta..
..det är som att det bor en liten liten tomte under min säng som flyttar på mina saker under natten så att jag inte har en chans att hitta dem. Det spelar ingen roll vad jag gör. Det är som att hjärnan har legat och lurat lite i bakgrunden ända fram tills jag öppnar dörren. Och jag inser att jag har glömt mina nycklar, inte hittar min mobil, och inte vet var jag har lagt min plånbok. Nycklar, mobil och plånbok ligger högst upp på min tappa bort-lista, och det finns inget jag kan göra åt det.
Jag vet att jag inte är ensam om dessa problem. När jag i veckan kastade ut en fråga på facebook om någon hade en bra idé till ett ämne att skriva en krönika om kommenterade nästan direkt en av mina före detta kollegor på Lysjölid i Sexdrega. Hon undrade om jag kunde skriva en krönika med tips om hur man lättare kommer ihåg saker. Jag tror inte bara att det beror på att hon jobbar på ett demensboende som gör att kollegan i fråga stöter på det här problemet ofta. Jag tror att det handlar om människans individualitet.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått tips från de individer som har blivit tilldelad komma-ihåg-generna om att jag alltid ska lägga saker på samma ställe. Att jag ska hänga nycklarna i nyckelskåpet, lägga mobilen på skrivbordet och plånboken i väskan, för då ska jag tydligen alltid veta var de finns. Men det är som att ge en blind tipset att spärra upp ögonen för att kunna se. Det är liksom redan kört. För jag glömmer bort att lägga sakerna på samma ställe varje gång. Och kommer jag ihåg det, har jag redan nästan dag glömt var mitt mobilställe är.
Vissa påstår att det handlar om stress och att man ska ta ett djupt andetag och tänka på när man hade saken i fråga senast. Det stämmer säkert, men när jag inser att jag har tappat bort något blir jag stressad. Det är ingen idé att jag försöker tänka tillbaka, för jag vet inte när jag hade saken senast. Om inte annat har tomten under sängen flyttat på den.
Det enda som fungerar är att inte leta. Förr eller senare kommer sakerna fram. Och framförallt är det ingen idé att gräma sig över att man är en person med glömma-av-genen. Det är bara att acceptera sitt öde. Dessutom läste jag en undersökning där man hade kommit fram till att människor som tappar bort mycket är intelligentare än de som har full koll. Deras hjärna struntar i var mobilen hamnar, och kan på så vis lägga allt fokus på att lösa ekvationer och skapa världsfred. Jag har inga som helst källor eller belägg för denna teori, men jag känner på mig att den stämmer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar