Nu på hösten är det dags för alla marscher, lunk eller varför inte tramp runt om i bygden. Alltså dagen då en hel by ger sig ut rakt ut i skogen för en, vad det verkar, oändlig promenad kantad av olika stationer med den ena aktiviteten pinsammare än den andra. Själv hade jag aldrig medverkat i någon knäpp aktivitet av det här slaget, och hade inte heller intentioner att göra det. Det spelade liksom ingen roll hur mycket folk i min omgivning försökte övertala mig om att det är riktigt roligt att gå dessa marscher. Jag var säker på min sak. Förnedra mig offentligt har jag inget behov av, inte ens om det sker kollektivt. Och promenera, det kan jag göra utan en massa fåniga stationer längs vägen.
Ändå fann jag mig plötsligt halvt mot min vilja stående vid starten till Holsljungamarschen. Inte nog med att jag av någon outgrundlig anledning hade blivit medlurad till att delta i en av dessa högst pinsamma aktiviteter, jag hade dessutom tvingats gå upp onaturligt tidigt för att hinna med den långa promenaden. Att gå upp klockan sju en lördagsmorgon för att gå ut och gå måste ju ändå räknas som omänsklig tortyr!
Som om det inte var nog med förnedringsdelen så hade jag dessutom kvällen innan haft ett litet problem att kämpa med. Jag hade ingen aning om hur man klädde sig inför en marsch. Och jag kan ju inte direkt påstå att det blev bättre på morgonen när jag mötte mina med- och mottävlare och hälften var klädda som om de skulle ut på en tredagars vildmarksexkursion medan andra såg ut som att de skulle ut på shoppingtur.
Förväntningarna var alltså inte skyhöga inför dagens aktivitet. Jag befarade att inte bara jag, utan hela mitt lag skulle göra bort sig på stationerna. Och varför skulle jag vilja göra bort mig tillsammans med någon när jag inte ens vill göra det själv?
Men redan första stationen fick mig att ändra uppfattning lite. Inte för att jag hade något som helst att komma med när det gällde att peka ut Amerikas stater på en blindkarta. Men sakta gick det upp för mig att det snarare förhindrade pinsamheten över att vara en värdelös geografikännare om man var några stycken. De andra tre i mitt lag var nämligen nördiga nog att kunna peka ut en hel del av staterna. Och trots att jag inte hade yttrat ett användbart ord under hela första stationen så kunde jag med höjt huvud vandra vidare och skryta om att ”vi” minsann fick riktigt bra resultat.
Det verkade som att så länge man var ett lag så var det till och med riktig roligt att göra bort sig. Till och med mina jeans och joggingskor klarade av dagen. Och den där långa promenaden blev inte alls tråkig när man hade vänner att prata med. Dessutom var vi oerhört noga med att se till att hålla vätskebalansen på en jämn nivå under hela marschen för att kunna vara så skärpta som möjligt under både tipspromenad och stationer.
Och plötsligt slog det mig att min negativa inställning kanske inte alls berodde på att det där med marscher, lunk och tramp är ett dåligt koncept. Men om man bor mitt ute i skogen och aldrig har haft några grannar att göra bort sig kollektivt med så kan det sticka lite i ögonen när alla de där människorna som bor hyfsat centralt har en egen marsch. Och då är det väl en himla tur att vi utbölingar är välkomna så att till och med en cynisk Sexdregabo kan gå Holsljungamarschen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar